Vad vore idrotten utan sina fans? Sannolikt inte så mycket mer än ett nöje för utövarna. Basketen skulle behöva många fler supportrar men det finns några som är hängivna på ett sätt som sticker ut. En av dem är Solnakillen Göran Åström. Han är nog Stockholms, ja rentav hela landets, största basketsupporter. Och han är det i dess renaste mening. Han är inte en person som står på barrikaderna på något sätt. Han är inte och har aldrig varit spelare, coach eller ledare. Han är åskådare och på det sättet matcharrangörernas våta dröm, en person som går på många matcher och alltid gör rätt för sig.
Görans basketfascination har i höst varat inte mer än tio år, men han har haft en livslång slumrande nyfikenhet på sporten. Som ung grabb bodde han alldeles intill Vaslundshallen i Solna. Det var på den tiden när basketen i Sverige började växa ur barnskorna och Ed Klimkowski, åtföljd av många andra amerikaner, började göra sitt intåg. Det undgick inte någon vad som höll på att hända, inte heller Göran, men något besök i basketarenan blev det inte.
– Det fick jag inte för pappa. För honom var det bara AIK och fotboll som gällde. Basket betraktade han som en konstig sport. Där fick man ju t ex två poäng för varje mål, berättar Göran.
Så det blev AIK och fotboll för Göran också. Basketen fanns ändå någonstans där i hans mentala periferi, men de direkta kontakterna inskränkte sig till text-tv och någon enstaka match som sändes på tv. Slutligen, då han var 47 år gammal, inträffade det som i mångt och mycket kom att förändra hans liv. Det sammanföll med det tilltagande läktarvåldet på fotbollsmatcherna och att Göran hade börjat resa sig efter en personlig livskris. Han behövde något nytt i sin tillvaro.
På hösten 2007 läste Göran en intervju med Solna Vikings sportchef, Christer Sjögren, där denne uttalade sig om den kommande säsongen. Artikeln fångade direkt hans intresse.
– Jag kan inte förklara det, men av någon anledning kände jag omedelbart att mitt nya liv skulle börja. Jag kollade spelschemat och såg att den första matchen som skulle spelas var Solnas damer mot Marbo, 30 oktober. Jag bestämde mig för att gå.
Han klev in på Solnahallens läktare, lite vilsen. Han kände inte någon och visste inte riktigt hur det skulle gå till. Innan han hunnit sätta sig hörde han hur en person, som senare visade sig vara Gustaf Agenäs, säga till några andra: ”Det är svårt att se någon som kan hindra det här laget från att ta SM-guldet”.
– Det var speciellt att höra just de orden och när matchen började var jag fast från första sekunden. Solna vann med 80-48 och för mig kändes det som att komma hem, säger Göran.
Sedan den dagen har inget varit sig likt. Basketen intog Görans liv och har sedan dess inte släppt greppet om honom. Men det är i högsta grad ömsesidigt. Han bestämde då i Solnahallen att ge den all sin tid. Efter nästan tio år på läktarna kan han i sin Excelfil, där han håller ordning på allt, summera nästan 1300 matcher.
I början var det bara Solna som gällde, och bara hemmamatcherna i Solnahallen, men snart blev det även bortamöten i närområdet. Och i nästa steg började han se matcher där Solna inte var ena parten och han startade med resor till Solnas bortamatcher runt om i landet. Tre säsonger har han sett precis alla matcher som Solnas damlag har spelat, både hemma och borta, för sedan den där speciella första matchen i Solnahallen har han haft en förkärlek för dambasketen.
– Jag har alltid sett, och ser alla herr- och dammatcher jag kan med Solna, och numera AIK, men andra matcher jag går på blir det nästan bara dam. Det är inget förnuftsgrundat att jag föredrar dambasket. Det handlar enbart om känslor, för jag är en känslomänniska.
Görans basketintresse har fört honom till i stort sett alla arenor där det spelas elitbasket i Sverige. Han reser med tåg, bil, båt och flyg, d v s det som krävs för att ta sig matchen ifråga i tid. Bara någon enstaka gång under alla åren har han rest med laget, och då bara på hemmavägen, för som han säger: ”man vill ju lämna spelarna i lugn och ro innan matcherna”. Han betalar annars allt ur egen ficka. Som mest har en säsong kostat honom 25 000 kronor, men säger att det var värt vartenda öre.
Att Göran kunnat lägga ned det här engagemanget har bara varit möjligt för att han är ensamstående, och även om han har kunnat unna sig det rent ekonomiskt kan det inte ha varit helt lätt att kombinera med arbetet som han sedan länge haft på Posten?
– Nej, det har varit ett pusslande eftersom många matcher spelas på vardagarna. Och sedan handlar det ju om att hitta de rätta restiderna och priserna. Svårast blir det ju vid slutspelen. Då får man ta det som finns till det pris som finns.
Det är mer regel än undantag att Göran är bortalagets ende supporter när han är på match. I Luleå, där han varit 14 gånger, har det t ex nog undrats vem den där Stockholmaren är, han som är på plats när Luleå möter olika lag i ligan.
-Det kanske är lite udda att åka till just Luleå, som ligger långt bort, så många gånger, men de har ett bra lag, bra publik och en fin arena, är Görans enkla förklaring.
Den där första basketsäsongen för Göran, 2007-08, beskriver han som enastående. Han fick se sitt Solna vinna SM på båda dam- och herrsidan, man minns också med glädje med vilken enkelhet det gick att komma in i basketvärlden.
-Basketen är så liten att en av fördelarna är att det är så lätt att få kontakt och komma nära. Bara en sådan sak som när jag åkte med supporterbussen till Sundsvall till en av finalerna, så åkte klubbledningen med oss. Då fick man höra klubbdirektören Jan Marklunds insideprat. Det var en stor sak för en nykomling som jag.
Året efter de dubbla gulden vann damerna igen, medan herrarna föll i finalen.
-På den tiden var det på liv och död för mig. Det var vinna som gällde, inget annat. Det var rent hemskt när Solna förlorade, men all det där har förändrats, berättar Göran.
Efter hand började han uppmärksamma andra lag som var framgångsrika och hade bra spelare. En som han speciellt nämner är Cleo Forsman i Telge. Det var då han började följa matcher som inte Solna var inblandade i.
-Numera känner jag inte något agg mot något annat lag, även om ”mitt lag” skulle få stryk. Det handlar mest om glädje över att få vara med om matcher som är kul, vilket det är de när det är jämnt, eller när det ena laget hämtar in stora underlägen. Basketen är bäst när det är spännande och lagen gör sitt yttersta!
Göran var inte så förtjust i annat än ligabasket inledningsvis, men även i det avseendet har hans intresse vidgats. Redan under ”sin” andra säsong började han följa Basketettan och efter ett besök på NM, som under en rad år spelades i Solnahallen, även ungdomsbasket. Det har även lett till flera resor då han följt svenska ungdomslandslag under EM i olika europeiska länder. Han finner ett särskilt intresse i att följa hur ungdomar utvecklas till seniorer. En speciell spelare i det sammanhanget är Emelie Enjebo, som startade i Solna Branten i Basketettan och sedan blev etablerad elitspelare. Göran berättar att han sett Enjebo spela i åtta olika klubbar!
-Jag tycker nuförtiden att det är lika kul med ungdomsmatcher som att se seniorer. Det är inte sällan som jag fått frågan ”vems förälder är du då?” när jag varit på match. Och att se på ettan är lite som att se ”basket på riktigt”, lite småprimitivt, ofta utan läktare men alltid mycket glädje. Basket är inte alltid som bäst bara för att det är tusentals på läktarna. Snarare tvärtom.
Solnas damlag nådde 2013 finalen, där de dock föll mot Norrköping. Sedan kom inga fler framgångar för klubben.
– Efter silveråret började man ana att något inte stämde. Det kändes på något sätt som sista rycket och till slut blev det tyvärr så att Solna drog sitt herrlag ur ligan och damerna åkte ur i kvalet. Damernas kvalår kändes som ett farväl och jag ville därför se alla matcher de spelade. När det var över för båda lagen var det som om något slitits ifrån mig. Det jag hade bara försvann.
Göran, som varit medlem i AIK i 40 år, blev senare kallad till det medlemsmöte då man skulle rösta om sammanslagningen med Solna Vikings.
-Först blev jag arg, funderade att gå ur och tänkte att ”de stal min klubb”. Men efter ett tag sansade jag mig och insåg att det var det enda rätta att göra. Ångesten över att Solna försvunnit vändes till något positivt och nu ligger även mitt baskethjärta i AIK, säger Göran.
Så nu är det AIK han följer med intresse, men naturligtvis många andra matcher också. Basketen och spänningen i matcherna är det centrala. Sporten förändras över tid och han med den. Intresset går dock inte ur. Han säger blygsamt att han borde kunna mer om själva spelet, taktiken etc., efter alla matcher han sett, men han har nog bättre koll än han vill påskina. Han säger att han har lite mer perspektiv numera. Förr vill han alltid vara mitt inne i spelet och det som hände, och helst sitta direkt bakom bänken för att inte missa något. Numera har han dragit sig tillbaka längre upp på läktaren. Och därmed vidgat vyerna, får man anta.
Till sist skall vi låta Göran Åström sammanfatta med sina egna ord. Det kan inte sägas bättre än så här, när det kommer från en sann supporter och basketälskare:
-Väldigt mycket handlar om basket för mig. Det är det som ger mitt liv innehåll och mening.