För 42 år sedan föddes ett gossebarn i den indiska staden Bangalore, en stad som har nästan lika många invånare som Sverige och som är Indiens IT-centrum. Pojken hamnade på ett barnhem och när han var två månader hämtades han av ett par från Sverige. Till deras lycka, och förmodligen hans, adopterades han av familjen från Varberg.

Han fick namnet Andreas Berntsson och varken han eller någon annan kan säga hur hans liv hade sett ut idag om han hade blivit kvar i Indien. Han har nu landat i västra Stockholm, där han sedan tio är jobbar som sportchef i Blackeberg, en av Stockholms och därmed Sveriges absolut största basketföreningar. Men både Indien och hans verkliga ursprung är en vit fläck för honom.
– Jag har aldrig varit i Indien och har inte känt behovet av att gräva i mitt förflutna. Inte ännu i alla fall. Jag har levt hela mitt liv i Sverige och det är här jag hör hemma, säger Andreas.

När vi sitter och pratar och jag försöker styra över samtalet på saker som handlar om honom själv, så landar vi på något sätt alltid i Blackeberg och basketen. Det är inte så märkligt, för i stort sett hela Andreas Berntssons liv cirkulerar kring basket och i synnerhet klubben. Det engagemang han har är nästan lite svårt att greppa, men det har också lett till vad han är i dag: en verklig centralfigur, med inte långtifrån legendstatus, inom basketen i Stockholm.
– Jobbet är en passion för mig. Att vara i verksamheten, att synas och se till att allt fungerar, med träningar, matcher och coacher, är det mest spännande jag vet, berättar han.
– Att få vara med och gör mer för fler, att skapa möjligheter för ungdomar att spela basket, är en ynnest. Bland de roligaste är att se hur många vi faktiskt fått att börja spela. Ta t ex miniligan, 3-3 serien för de yngsta, en av de saker jag är mest stolt över att vi gjort . Att se barnens glädje går utöver det mesta.

När Andreas började i Blackeberg för tio år sedan, först med uppdraget att sköta ungdomssidan, och senare som sportchef för hela klubben, hade man redan ett stort medlemsantal, 500-600 medlemmar, men har sedan dess växt avsevärt. I dagsläget har klubben 1300 aktiva, vilket gör Blackeberg till den näst största basketföreningen i landet. Bara Fryshuset har fler medlemmar. Utvecklingen är naturligtvis inte bara hans förtjänst. Själv säger han t ex att utan den aktiva och engagerade styrelsen hade det inte gått. Men utan tvekan har han en stor del i utvecklingen och den väl fungerande verksamheten.

andreas2
Foto: Anders Tillgren

Men allt har haft någon form av pris för honom personligen, även om han själv inte ser det så. Andreas Berntsson är ungkarl och hans liv handlar om nästan bara basket. Han unnar sig sällan lediga dagar och det liv han har vid sidan av är inte basketfritt.
– Några andra intressen vid sidan av basketen har jag egentligen inte, säger han.
– Jag tycker om annan idrott och i övrigt blir det att gå ut ibland. Och då blir det nästan alltid med andra basketmänniskor. Det är svårt att hålla isär arbetet och annat. Det har t ex hänt att jag haft fullt med coacher hemma hos mig på julafton.

Och som om det inte vore nog engagerar han sig gärna i andra sammanhang där han kan göra nytta för basketen. Man kan t ex se honom arbeta under ungdomsturneringen Scania Cup i Södertälje eller som funktionär under landskamper.
– Jag tycker det är kul att hjälpa till och bidra på annat håll. Och vore det möjligt så skulle jag också vara ledare i regionverksamheten, säger Andreas.

Men ett andningshål har han. Andreas har ett gäng kompisar, huvudsakligen ungdomsvänner från Varberg, som han träffar ibland.
– Det blir helt annorlunda när man umgås med dem, för ingen sysslar med basket. Men på senare tid har det blivit lite speciellt. De flesta av dem är ju nu i den åldern att de fått barn som börjat med olika aktiviteter, bland annat idrott. Och de vill diskutera med mig om barnens fritid hela tiden, kanske för att de vet att jag arbetar med sådant. Det är faktiskt lite jobbigt.

Andreas hamnade i basketen i tidiga tonåren. Han hade fått pröva på sporten tidigare i skolan, men det var i 15-årsåldern det verkliga engagemanget startade. Hon började då döma och coacha och var snart fast. Som tränare ledde han ett lag från Varberg Basket till klubbens första (och hittills enda?) USM-guld. Det var med P-79 och efter ett deltagande i Scania Cup blev han värvad till Södertälje som ungdomscoach.
– Det var väldigt stort att komma till en stor klubb som SBBK. Jag min minns första dag i klubben. När jag klev in i Täljehallen så hade Jonte Karlsson träning med Kings. Det var ett mäktigt intryck som fortfarande finns kvar och som gav mig inspiration. Jag vill också jobba med det här, tänkte jag då.

Tio år blev han SBBK trogen innan han fick chansen att arbeta med basket på heltid i Blackeberg och tog jobbet på villkor att klubben skulle ordna en lägenhet åt honom. På den vägen är det. Under de sista åren i Södertälje avslutade han också sin utbildning på GIH, något som han hade fått chansen till genom basketförbundets försorg.

I Blackeberg är han inte bara navet som allt cirkulerar kring. Av naturliga skäl är han också ”chefen” i klubben, och den rollen för med sig ett antal förpliktelser.
– Jag är i grund och botten en social varelse och en samarbetsmänniska, men ibland måste man sätta ned foten. Som ansvarig måste man kunna ta konflikter, för sådana förekommer. Och visst händer det att jag blir förbannad, oftast när någon missköter sig eller inte gör det som vi har bestämt.

abArbetet som sportchef handlar i grund och botten inte så mycket om glamour, mest hårt och konsekvent arbete, och noggrannhet. Blackebergsmallen heter den överenskomna verksamhetsplan som styr arbetet i klubben, vars idé är att i första hand vara en plantskola för svensk basket men också att man skall ha representationslag på både dam- och herrsidan med huvudsakligen egna produkter. Blackebergs verksamhet bygger på ett ständigt inflöde av nya basketspelare. Just nyrekryteringen beskriver Andreas som en av sina allra viktigaste uppgifter, och kanske är det primära arbetssättet i den, skolbesöken, som klubben och han är mest känd för.
– När jag kom till Blackeberg så insåg jag snabbt att vi måste sänka rekryteringsåldern. De andra sporterna rekryterade 6-7 åringar, så vi var tvungna att göra likadant. Vi började med täta besök i skolorna och det arbetet håller jag på med hela tiden, än i dag. Över huvud taget byggde vi vårt kvarterslagssystem på skolstrukturen, och det är ett jobb som burit frukt på olika sätt. Numera händer det t ex att lärare hör av sig till oss för att vi skall komma till dem på skolbesök, berättar Andreas.

Grabben från Bangalor har under sin livsresa byggt en bas i Blackeberg på ett sätt som borde inspirera andra. Och själv har han inga problem att hitta motivation för att fortsätta sitt arbete. Utan att tveka kan han se sig själv i samma roll i ytterligare tio år. Han vill fortsätta bidra till att både föreningen och svensk basket fortsätter att växa och utvecklas. Och han menar att det inte räcker att bara jobba många timmar:
– Man måste våga testa nya saker och metoder. Man behöver faktiskt inte alltid vara så politiskt korrekt, om man gör det som är bäst för barnen och ungdomarna, och att syftet är det bästa, säger han.

Trots kärleken till sporten menar Andreas att det finns saker som den svenska basketen måste rätta till för att lyckas bättre. En sådan sak är vi måste få en tydligare träningskultur.
– Om jag en dag skulle få egna barn är det inte säkert att jag skulle sätta in dem på just basket. Som förälder vill man ju att barnen skall bli så bra som möjligt på det de håller på med, och jag upplever att det är mer accepterat för ungdomar i andra idrotter att t ex träna mer. Inom basketen tillåts vi tävla på olika sätt, men den rätta träningskulturen saknas på många håll.

När jag till slut ber honom ge sina bästa råd till föreningsledare i Stockholm och övriga landet, säger han så här:
– Då skulle jag säga att man skall göra saker och ting helhjärtat, men skynda långsamt. Börja i liten skala, bygg därifrån och se till att inte göra det för dyrt eller att leva över tillgångarna. Och för guds skull, kopiera inte Blackebergs eller någon annans koncept. Bygg verksamheten på de egna förutsättningarna och möjligheterna.