Månad: April
Namn: Kristina Abrahamson Kwetczer
Ålder: 62 år
Klubb: Alvik Basket
Den här gången har Stockholm Basket hittat en person som verkligen har tagit basketen till sitt stora hjärta. Kricke, som lagkamraterna kallar henne är fortfarande aktiv vid 62 års ålder. Vi träffas i hennes fina villa i Höglandet över en kopp kaffe. Att hon är en riktig idrottsnörd märks redan i köket där en balansbräda visar att varje tillfälle tas tillvara för extra träning. Matlagning är ett perfekt tillfälle att stärka vaderna som är så viktiga för explosiviteten på planen enligt Kristina. Basketsporten utövar hon i Damernas division 4 i Stockholm som är ett riktigt getingbo just nu med massor av jämna matcher. Föreningen hon tillhör är Alvik Basket där laget Högland är ett av många seniorlag. Stockholm Basket fick en liten pratstund:
Vad har basketen betytt för dig?
– Precis allt. Det stora intresset startade vid sjutton års ålder. Inom idrotten träffade jag mina likar, vi tjejer som gillade raka rör och lite tuffare tag. Att spela med grabbarna blev inkörsporten för vårt gäng som liksom jag älskade att träna och tävla. Vi startade med att spela fotboll på somrarna. Att det sedan blev just basket berodde på att vår gymnastiksal var för liten för handboll på vintrarna. Idag tillhör jag de äldre i mitt vanliga kompisgäng men träningen gör att jag känner mig lika ung som vem som helst.
Vad kan du förbättra?
– Det mesta. Mina styrkor på basketplanen är att förstå spelet och att inte göra så många dumheter med bollen. Rutinen har lärt mig att undvika de svåra situationerna och hålla ned antalet turnovers. Trepoängskyttet är inget vidare, jag har bara lyckats med en enda fullträff under match så här långt. Jag måste också lära mig förstå att inte snabbheten längre är min allra största tillgång. Att sluta idrotta och lämna basketsporten har aldrig varit något alternativ. Att fortsätta hålla kroppen i form är nödvändigt för mig. Senast då vi mötte Järva kom en motspelare fram till mig efter matchen och frågade om jag skulle fortsätta en säsong till? När jag svarade ja så blev hon överlycklig och gav mig en stor kram. Sådant värmer förstås.
Vilka är dina starkaste basketminnen?
– Ett tidigt sådant är från en viktig kvalmatch då jag lyckades avgöra i allra sista sekunden med en säker layup. I samma situation stukade jag dock foten. Både lycka och smärta flödade genom kroppen. Jag fick i alla fall sitta på studentbalen efteråt med en käpp, kanske inte det jag önskade på min examen.
Vår allra första match i det nystartade Järfälla kommer jag också ihåg. Med lånade dräkter och många rena nybörjare mötte vi JKS där spelarna var i tjugoårsåldern. Fighten slutade 19-99 men jag var överlycklig efteråt för att bara ha fått spela på riktigt igen.
Ett annat senare minne som vi ofta påminner varandra om nu i laget är då vi med endast fem spelare på matchen lyckades hålla jämna steg hela vägen till slutsignalen trots foulproblem och blessyrer mot ett lag med tjejer som hade halva vår ålder.
Vårt nuvarande lag brukar regelbundet göra en resa tillsammans. Ett år var vi i Manchester och spelade en jämn match mot några jämlikar, damer som liksom vi spelar för att det är skoj. Vi lyckades kvittera kampen i slutsekunden och sedan vinna med en poäng i förlängningen. Alla dansade ringdans av lycka efteråt trots att matchen förstås inte hade någon som helst betydelse.
Alvik Högland har nu funnits i många år och har hittat en fin kemi i gruppen. Vilken spännvidd på åldrar har ni i laget?
– Mina två döttrar (Louise och Charlotte) är de yngsta runt tjugoårsåldern. Vi har ytterligare två ”ungdomar”, sedan är de flesta runt fyrtio-femtio år. Dessutom en trio kring sextio. En spelare är faktiskt några månader äldre än vad jag är och så länge hon hänger kvar och lirar så tänker jag också göra det. Frågan är om det finns någon äldre spelare i vårt seriesystem?
Hur kan det låta runt ert köksbord efter en match?
– Charlotte är liksom jag väldigt tävlingsinriktad och kan ibland klaga på att jag gör något fel på banan. -Sluta, säger Louise. Mamma är ju faktiskt över sextio år. -Jahaja, snäser Charlotte. Skall hon inte kunna lära sig något nytt då?? De är nog lite stolta över sin mor ändå. Nere i Lund spelar Charlotte med sitt universitetslag. Då jag var nere för att hälsa på blev jag genast inbjuden att vara med på en träning.
Har ni ett eget läkarteam på matcherna med tanke på er ålder?
– Haha, nej då. Vi håller oss i god form och basketsporten är oftast fri från allvarliga skador. Tyvärr har några av våra äldre tjejer fått problem med artros så de har fallit ifrån men vi övriga kämpar på utan krämpor. Vi har i alla fall en sjukgymnast med i laget, men läkaren har slutat sedan några år. Alla våra spelare har olika yrken och bakgrund men basketen är det kitt som håller oss samman.
Du är en mångsysslare som inte bara spelar basket. Berätta?
– I vardagen är jag arkitekt. Jag har en del användning av mina idrottsliga färdigheter även i det yrket. När jag var yngre var det ofta arkitekttävlingar som vår byrå ställde upp i och en av gångerna lyckades vi faktiskt vinna. Det var samma härliga känslor som svallade upp då som efter en lyckad match. Klarar man svårigheterna på banan så klarar man det mesta också i vardagen. Att få tävla genomsyrar nog allt som jag gör.
Känner du att basketen kan vara en ventil för att lufta känslor som inte kommer fram annars?
– Ja, så är det nog. På planen tänker man inte på något annat, alla andra tankar trängs undan. Som ung spelade jag ofta med grabbarna då det var lite tuffare tag på deras träningar och det kunde kosta ett blåmärke ibland. Med åren har jag blivit lite snällare och det får förstås inte vara så att man råkar skada någon nu.
Alvik Högland har varit ett sladdande lag i serien under många säsonger. I år är ni plötsligt ett topplag med chans på serieseger. Nu är det stor press på er inför seriefinalen i div 4 mot Kungsholmen. Känns det annorlunda?
– Ja, det får jag nog säga. Jag är alltid lite pirrig innan match men nu sänder vi regelbundna SMS där vi peppar varandra inför helgen. Det skall bli jättekul att spela. Jag kommer att vara väldigt nervös hela dagen innan, jag blir nog aldrig vuxen.
Vad är det för en speciell kemi ni har i Alvik Högland som får alla era spelare att fortsätta komma tillbaka säsong efter säsong?
– Vi har spelat tillsammans länge och har en stabil stomme som är med varje gång. Det är en positiv stämning där vi alla stöttar varandra. En god känsla hos oss helt enkelt som smittar av sig varje gång man kommer till träning. Nu efter så många år hittar vi varandra bra på planen också, från guard upp till center. Alla jobbar ihop på ett fantastiskt sätt. Det är nervöst på matcherna förstås, det är trots allt roligare att vinna.
Varför är just basket en så bra sport att hålla på med upp i åldrarna?
– Jag tycker att det är ett lagom fysiskt spel. Alla fem på planen måste hjälpa till, det funkar inte att någon spelare gömmer sig på planen. Tyvärr så tar knäna lite stryk men annars är det bara bra för motionen att hålla på. Men kanske funkar det lika bra med andra sporter?
Vad skulle du vilja säga till en sjuttonåring som just lagt av att spela?
– Kom igen om tjugo år. Låt familjen få sitt, men fortsätt med basketen sedan. Hitta ett lag med likasinnade och spela bara för att det är kul. Det ger så mycket tillbaka. Man får massor av kompisar med helt olika bakgrund, det berikar en verkligen. I min nuvarande bokgrupp pratar de om broddar och höftproblem. Jag känner mig mycket yngre i sinnet även om jag delar deras ålder. Sedan är det tråkigt att behöva säga så till en ungdom som redan slutat.
Varför är det så många som slutar i förtid?
– Det känns som att spontanidrotten är borta idag. All träning är uppstyltad och inrutad. Man sätter barnen i organiserad träning alldeles för tidigt. Det verkar som att barnens idrottande är på föräldrarnas villkor och inte tvärt om. Jag tycker att barn skall leka boll och inte tävla för tidigt. De kan gärna göra som vi tjejer hemma i Järfälla en gång i tiden. Vi testade alla idrotter som fanns och när vi väl bestämt oss för att basket var roligast så startade vi ett eget lag.
Vad ser du för framtid med din basket?
– Jag läste om några pantertanter i San Diego. De hade ett lag för nittioåringar(!). Damerna spelar fortfarande regelbundet, men vinner inte så ofta längre. Vilket häftigt gäng. Jag känner att jag vill stå på tillväxt för det laget….
Stockholm Basket tackar därmed Kristina för ett trevligt samtal och önskar lycka till i seriefinalen och med basketlivet framöver. Efter det här mötet förstår man att det finns all anledning att fortsätta leva sin dröm även upp i åldrarna. Drivkraften att utvecklas dör väl aldrig? Det fick vi ett verkligt bevis på idag. Seniorerna i Alviks damlag hjälper till att skapa engagemang och gemenskap inom Stockholmsidrotten, sånt kan man aldrig få för mycket av.