Kadidja Andersson är Stockholmstjejen som i 25 år har haft en kärlekshistoria med basketen. Den blev hennes yrke och förde ut henne i världen. När karriären snart summeras kan man slå fast att hon är en av de bästa och mest meriterade svenska spelarna genom tiderna. Hennes 148 landskamper överträffas bara av Kicki Johansson. Kadidja har nått Final Four på college, vunnit SM-guld, deltagit i två EM-slutspel, två gånger varit i Final Four i Eurocup och spelat professionellt i flera europeiska länder.

Basketen har varit nummer ett för henne sedan hon började spela i Polisen Basket vid 12 års ålder. Året därpå började hon och bästa vännen, Malin Gernandt, spela i Harem Basket.
– Det var vår coach i Harem, Süleyman Boyaci, som lärde mig att träna disciplinerat och det gav snabbt resultat, vilket gjorde att jag bara ville träna ännu mer. Det var så jag lärde mig att älska sporten. Det har jag gjort sedan dess och många av mina livsval har baserats på basketen. Sen jag var 13 har jag vetat vad jag vill göra och uppnå med mitt idrottande, säger Kadidja. Tack vare den har jag inte bara fått en universitetsutbildning utan också fått träffa mängder av olika människor och se och bo på platser som jag aldrig annars hade kommit till. Basketen har öppnat mina ögon om hur stor världen är och hur mycket vi har att lära av varandra, berättar Kadidja.

Det här året fyller Kadidja Andersson 37. I den åldern har de allra flesta lagt ned sina karriärer och även Kadidja har flera gånger haft tankar på det men olika omständigheter har gjort att det inte blivit så. Att hon fortfarande älskar basket och framförallt att tävla är en del av förklaringen.

Men det finns också en form av rädsla.
– Den dagen jag fruktat, nästan haft panik över, måste ju komma. När det är över och det är färdigspelat och jag ska börja ett annat liv.

Efter sitt sista år utomlands sa hon till sig själv att hon inte skulle återvända till spel i den svenska ligan. Det fick vara klart. Men omständigheterna gjorde att hon i alla fall kom tillbaka. Det är hon glad för idag. Det blev några fina år i Sverige, som avslutades i Sallén. Då tänkte hon igen att nu är det färdigspelat. Men så hörde Anders Härd av sig och ville att hon skulle vara med i AIK:s satsning på ligan.

-När Anders först nämnde det för mig kändes det inte särskilt lockande. Jag hade inställningen att blir det inte Basketligan Dam så blir det ingenting alls. Men jag gick i alla fall med på att provträna med AIK ett par gånger innan jag fattade mitt beslut och tyckte att det var så pass kul att jag nästan på en gång bestämde mig för att spela med dem.

Att hon till slut föll för locktonerna från AIK stavas utmaning, sådant som hon sökt hela sin karriär.
– Utmaningen är att hjälpa AIK försöka ta steget upp i ligan, men den finns också i laget och det dagliga jobbet. De här tjejerna vill ta i, de vill tävla, de vill gå framåt. Alla ingredienser finns där, berättar Kadidja.

Foto: Anders Tillgren
Foto: Anders Tillgren

Cirkeln har alltså slutits. Kadidja är tillbaka i Stockholm, där allt en gång började. Och mycket talar för att den enastående karriären också avslutas där. Då är det kringflackande livet över.

– Men det levnadssättet har passat mig och jag har alltid letat efter något nytt. Ett år i taget. Nästa stad, nästa land, nästa klubb, nästa utmaning.  Det sitter nog i generna, de som jag fått från min pappa. Medan min mamma alltid har varit min trygghet och fasta punkt i tillvaron, den som alltid stöttat mig och den jag vuxit upp hos, har pappa hela sitt liv varit en rastlös själ. Han är bara sådan. Sedan en tid bor han i sitt hemland Senegal. Kanske hittar han ro där.

Redan från tidiga år hade Kadidja målet att ta sig till USA och genom en spelare som hade varit i Sverige, Danny Evans, och som hade blivit assisterande coach på University of Minnesota, blev det av. Tillsammans med svenska lagkamraten och bästa vännen, Ebba Requin (tidigare Hemberg) åkte Kadidja till Minnesota. Det kom att bli fyra fantastiska år. Att få spela med den amerikanska landslagsstjärnan Lindsay Whalen på Minnesota beskriver hon som en de absoluta höjdpunkterna under karriären. En annan lagkamrat var Janel McCarville, också en kommande storstjärna och spelaren som nu kommit till Sverige för att spela tillsammans med Kadidja för AIK i Superettan. Tillsammans tog de här tjejerna Minnesota till Final Four i NCAA-slutspelet.

Men det var nära att de hade missat allt. Whalen bröt handen 2 månader innan slutspelet skulle börja och de trodde att allt var förlorat, men hon kom tillbaka precis i tid för första matchen. Minnesota var dåligt seedade men vann match efter match. Det sista hindret var Duke i kvartsfinalen, men Minnesota lyckades besegra dem på Dukes hemmaplan.
– Då var vi övertygade om att vi kunde gå hela vägen, men vi hade inte erfarenheten av vad ett Final Four innebar och vad det skulle kräva av oss, mer än spelmässigt. Det är så mycket annat vid sidan av som lätt kan ta bort fokus från basketen. Det är som en cirkus, inte minst med all media och massor av åtaganden. UConn hade den vanan och vi rådde inte på dem i semifinalen.

Kadidja säger att den lagkänsla de hade i Minnesota är svår att få till, men när laget lyckas blir resultaten också ofta speciella. När hon var med och vann SM med 08 Stockholm fanns också precis allt där.
– Det var något speciellt med det laget. Flera av oss som var med då pratar fortfarande om det. Det var magiskt. Samma känsla fanns i landslaget när vi gick till EM 2013. Den kvalsommaren kommer jag aldrig att glömma. Sammanhållningen, kemin i laget och känslan när allt och alla bara klickar!

När jag frågar Kadidja om vad som är den allra viktigaste nyckeln till framgång för ett basketlag säger hon lagsammanhållningen. Hon menar att coacherna visserligen är viktiga, men mest av allt betyder ändå spelarnas sammanhållning och det de kan åstadkomma tillsammans. Hur duktig än coachen är, så går det inte att lyckas om laget är splittrat. Och på motsvarande sätt gäller motsatsen. Med en usel coach, eller t o m en som spelarna avskyr, kan man åstadkomma mycket om spelarna hittar varandra och håller ihop.

Janel McCarville är fortfarande en av hennes bästa vänner och hon och Lindsay Whalen har också fortfarande kontakt. Varje sommar sedan Kadidja lämnade college har hon åkt tillbaka för att hälsa på. Hon har alltid trivts i USA, men nu tvekar hon.
-Jag tror inte att jag klarar det, i alla fall inte de närmaste fyra åren. Jag satt uppe på natten under den amerikanska valvakan och grät hejdlöst när resultatet blev klart. Jag kunde inte tro att det var sant, att amerikanerna hade valt en person som är emot allt det jag tror på och det som dagens mänsklighet behöver.

När jag ber Kadidja berätta om något vid sidan av basketen som engagerar henne säger hon:
– Det är det otroliga lidandet som vi ser i stora delar av världen och att så mycket oförståelse visas de utsatta. Istället för att överdriva skillnader borde vi hitta sätt att stötta och öppna upp för de som lider.

Att vara professionell idrottare utomlands är inte alltid en dans på rosor. Klimatet är på många sätt kallare och mer rent affärsmässigt, något helt annat än den svenska ordentligheten och omtanken. Det Kkan vara väldigt ensamt, man är långt från tryggheten hemma och har man otur kan det krångla på olika sätt med de praktiska detaljerna. Det är t ex inte ovanligt att löner och ersättningar blir försenade eller ibland helt uteblir. Efter SM-guldet med 08 Stockholm fick Kadidja, Agnes Nordström och Martina Stålvant chansen att spela i den spanska ligan, på Gran Canaria.
– Det kan förefalla som en drömtillvaro, med ett fantastiskt klimat och allt. Men vi blev dåligt behandlade av klubben. Lyckligtvis hade vi varandra. Att ha vänner omkring sig betyder mycket när det är svårt. Och jag har ändå haft turen att hitta människor att umgås med, och komma nära, på de platser jag har spelat på, säger Kadidja.

Året på Gran Canaria var hennes första i en europeisk förstadivision och basketmässigt gick det bra för laget. De nådde Final Four i Eurocup, vilket var en stor framgång. Sin bästa tid i Europa kom ändå de följande två åren i Ruzomberok i Slovakien. Det var ett kontrakt som Kadidja tog över efter Elisabeth Egnell, som hade blivit gravid. Hon stormtrivdes och den första säsongen i Ruzomberok blev hennes bästa individuella någonsin. Det blev spel i Eurocup igen och Ruzomberok nådde finalen i Slovakien, där Good Angels som i stort sett prenumererar på mästartiteln, blev för svåra. Andra säsongen blev en ny höjdpunkt då hon än en gång fick vara med i ett lag som kvalificerade sig till de sista fyra i Eurocup.

I Ruzomberok spelade Kadidja tillsammans med Klaudia Lukacovicova. Klaudia hade hört mycket gott om Sverige. Hon ville dit och spela och tjatade om att de skulle göra det tillsammans. Kadidja hade inte tänkt avsluta karriären i den svenska ligan, men när Klaudia och hon fick möjligheten att komma till Udominate i en paketlösning bestämde hon sig ändå för att göra det. Det blev inte mer än en säsong i Umeå, för väldigt sent inför nästa säsong fick hon veta att kontraktet inte skulle förlängas. Men då dök möjligheten i Sallén upp och det blev två år i Uppsala, en tid som Kadidja är tacksam över. Hon fick många nya vänner och sitt första “riktiga” jobb. Det var på en bank och det jobbet har hon fortfarande kvar på deltid efter flytten tillbaka till Stockholm. Kanske förebådade det hennes nya liv, det som förr eller senare måste komma.

-Jag skulle kunna fortsätta spela basket men det är ju allt det andra i livet som börjar locka på ett nytt sätt, säger Kadidja.
– Kroppen håller och jag har sluppit svårare skador, men någon gång måste jag hitta det som skall ersätta basketen, något som är värt att satsa på och som skall bli min nästa utmaning, min framtid. Och barn. Jag drömmer om att få barn och jag vet att det inte kan vänta hur länge som helst.

Nu när Kadidja börjar skönja slutet har hon också funderat mycket på alla andra saker hon kan ägna sig åt när idrottskarriären är över, sådant som hon inte haft möjlighet att göra eller inte haft tiden för ännu. Inte bara att inrätta sig i ekorrhjulet med fast bostad, arbete och förhoppningsvis barn.

Kadidjas mamma har vid flera tillfällen föreslagit att dottern ska ägna sig åt coaching efter karriären och Kadidja har redan fått sådana förfrågningar. Men när den aktiva karriären tar slut vill hon ha ett “clean break”. Hon vill släppa taget helt, bestämma sig för en annan väg och en helt annan utmaning som hon vill satsa allt på.

-Just nu är det ändå AIK som får mitt fokus. Jag skall göra allt för att det här laget skall lyckas i Superettan och kvalet. Och jag har mitt jobb på banken, min bostad och mina vänner och familj. Men också mina drömmar om framtiden.

Sedan länge har Kadidja i steg gått över till en rent vegetarisk kost och med två av sina bästa vänner har hon planer på att inom en snar framtid öppna en vego restaurang. Hon saknar helt erfarenhet från den branschen, men ser det som en fantastisk utmaning, sådant som hon alltid sökt.
-Vego restaurangen kan bli min nya väg i livet och tanken är att det skall ske snart. Vi vill sätta igång i slutet av det här året. Då har jag gjort mitt i AIK och även om kärleken till basketen alltid kommer att finnas kvar ser jag så otroligt mycket fram emot nya utmaningar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

MENY