Stockholm Basket har haft nöjet att få en pratstund med Nina Wahlgren Gill som tränar nioåringar i Blackeberg Basket. Nina har själv spelat basket i många år, hon träffade sin make Daniel genom basketen, och har fyra döttrar som alla spelar eller har spelat basket. Vi pratar bland annat om vad basketen gett henne samt utmaningarna med att coacha unga tjejer.
Vi träffas hemma hos Nina, och när hon hällt upp mitt kaffe tänder hon några extra lampor i det redan ljusa rummet och förklarar att man måste ju se till att göra det nu när det är så mörkt ute. När jag frågar hur gammal hon är säger hon 47 och tillägger med ett litet skratt, flickor -70.
Nina kommer från Katrineholm där basketen under hennes barndomsår inte var särskilt utvecklad. När Nina gick i tredje klass ändrades dock det. Då kom nämligen amerikanen Ed Connor till stan och startade igång basketverksamheten på riktigt. Nina började spela med flickor -69, och i första matchen hade Connor ordnat så att tjejerna skulle får spela mot Södertäljes flickor -68.
– Vi hade ju ingen aning, så vi gick bara in och spelade. Jag tror dom vann med 104-3 eller nått sånt, vi fick ett spelmål och ett straffkast-mål. Då fick vi första lektionen i hur det är att spela basket när man inte kan något om basket.
Det blev spel med flickor -69 i Katrineholm upp tills att Nina var 17, efter det en paus på några år, och sedan började hon spela igen med Handelshögskolans skollag vid 21. Med skollaget blev det många roliga turneringar, även utomlands.
Efter det flyttade Nina till Danmark där hon inte spelade någon basket alls. Vid hemkomsten till Sverige vid 30-års åldern väntade dock basketgemenskapen igen. Nina hade under alla turneringar fått många vänner som fortsatt att hålla ihop. Idén om att dra ihop ett division 2-lag i Polisen Basket väcktes och blev verklighet.
– Då kände jag att, fy sjutton va kul det är att spela basket, och så fortsatte jag tills för 2 år sedan, när jag var 45.
Vid 45 kände Nina att det började bli slitigt att spela, dels för att laget hon spelade med inte hade så många spelare och också för att hon kände att åldern började ta ut sin rätt.
Efter att deras nioåring spelat två år i Blackeberg Basket fick Nina och maken Daniel frågan om de ville ta över laget. Nina kände då att hon själv fått så otroligt mycket från basketen och att hon nu var sugen på att ge något tillbaka.
– Då kände vi att, nu har vi spelat basket i så himla många år, nu kanske det är läge att börja coacha. Det är ju också jätteutmanande att träna nioåringar som har hundramiljoner tankar när dom kommer in på träningen, inte bara tankar om basket. Det är ju så himla roligt.
På frågan vad som är det absolut bästa med att coacha, svarar Nina:
– Det bästa med att coacha är ju tjejerna, dom är underbara, alla dom här små individerna som ställer så himla roliga frågor.
Nina pratar också om utmaningen att stärka tjejernas självkänsla och självförtroende och hur fantastiskt det är att kunna hjälpa till i den resan. Nina beskriver vikten av att de får känna sig som ett lag, som att det är en del av något och att de inte är ensamma. Nina är övertygad om att basketen hjälper tjejerna att bli säkrare i sig själva. Hon känner att basketen definitivt hjälpt henne med det genom livet.
På basketräningarna lägger Nina stor fokus på att tjejerna ska lära sig att hjälpa varandra och på att ge tjejerna beröm.
– Det handlar inte om att bara berömma den som gör poäng. Vi vill lägga fokus på det alla gör på planen fram tills att det blir ett poäng.
Nina beskriver sig själv som en kraftfull person som pratar väldigt mycket med tjejerna och använder sig av rak och tydlig kommunikation. Hon interagera också mycket med laget och tror att tjejerna tycker att hon är rätt roligt.
Ninas fokus ligger inte på att de ska gå in och vinna alla matcher. Hon tror att glädjen är det som göra att man i slutänden går hem som vinnare. Nina säger också att man inte ska skrika en massa instruktioner till tjejerna under match, att de är för unga för att kunna ta instruktioner än så länge. Tjejerna behöver helt enkelt bara en massa pepp.
Jag frågar Nina vad som är största utmaningen med att coacha just nioåriga tjejer:
– Största utmaningen är att de är på så väldigt olika nivå, målet är ju att alla ska tycka att det är lika roligt. Utmaningen ligger i att skapa meningsfulla träningar för alla i laget.
Nina beskriver Blackeberg Basket som en klubb med spelare från många olika typer av områden, och att alla spelare har olika typer av förutsättningar. Hon tycker att det är väldigt berikande för lagen men att det också som en stor utmaning. När Ninas lag tränar brukar det finnas tre coacher för att alla tjejer ska kunna bli sedda och få hjälp.
– Ibland kanske man tänker att de som är pladdrigast på träningen ändå inte kommer stanna kvar så länge inom basketen, men jag och Daniel har kommit fram till att det oftast är de spelarna som är i mest behov av basketen.
Nina har tagit med sig mycket från basketen, både in i arbetslivet och familjelivet, en av hennes favoritsaker som hon ofta använder sig av är tanken på hjälp/försvar, att om en faller så ska en annan stå bakom. Att, när man är ett team så är man där tillsammans och man hjälper varandra.
Nina och jag börjar också prata om kvinnliga förebilder, och hon beskriver att det var brist på det när hon var yngre. Hon tycker dock att det nu börjar dyka upp starka kvinnliga profiler på bland annat landslagsnivå. Nina känner också att Blackeberg Basket är duktiga på att uppmuntra till att gå på damlagets matcher. Hon berättar att klubben lägger herr- och dammatcher efter varandra så att man ska kunna se båda två under ett hallbesök. Nina brukar själv ta med sitt lag och gå och se matcher. Hon tycker att det är viktigt att tjejerna får se vad som kan vänta i framtiden, om dom vill.
Slutligen pratar vi om det svåra arbetet med att hitta bra tränare till barn. Ofta är det 16-,17-, 18-åringar som får kliva in. Nina tycker att det är fantastiskt, samtidigt som hon beskriver att det ibland finns en svårighet i att de ännu inte är helt rustade för uppdraget.
– Det är ju inte alltid helt lätt att ta hand om en hel grupp med barn. Man skulle ju kunna använda sig av något slags mentorprogram, att de som är lite äldre skulle kunna coacha de yngre i att vara ledare. Även fast man kanske kan lika mycket basket så kan man i alla fall hjälpa till med själva ledarskapet.
Sammanfattningsvis önskar Nina att alla coacher jämnt skulle se alla individer i laget och att alla barn som spelar basket får göra det med bara glädje. Trots att hon är en riktig vinnarskalle vill hon inte vinna på vilka villkor som helst, inte på bekostnad av att ett barn ska få sitta på bänken en hel match.
Nina tycker att det är jättekul att följa sina nioåringar och planerar att fortsätta som coach så länge det känns kul. Själv känner jag bara, hoppas att alla nioåringar har en lika positiv, engagerad och klok coach som Nina.
/Vicky Lagerström