Alla vi som ibland går till Fryshuset för att se basket förväntar oss att se honom på sin vanliga plats, mitt på läktaren, på den nedersta raden. Och där hittar vi honom allt som oftast, Jerker Notini, när det är basketmatch på gång. Numera är han enbart åskådare, men fram till bara för några år sedan var det vanligare att han sågs i sekretariatet. För med ålderns rätt, Jerker fyller 86 i år, har hans liv i basketens tjänst kommit till ända.
– För ca 15 år sedan började jag se allt sämre på grund av grå starr. Till slut blev det svårt att se spelarnas tröjnummer, så det gick inte att fortsätta. Men jag gjorde inhopp i sekretariatet till för 7-8 år sedan, berättar Jerker.

Och även om han inte kan arbeta på det sättet med basketen som han gjort under ett helt liv, så gläds han fortfarande åt sporten på samma sätt som tidigare.
– Jag ser väldigt mycket matcher, numera oftast när min guddotter och hennes tvillingsystrar spelar. I år har det hittills blivit 51 matcher. Förra säsongen såg jag 100 och något år har det t o m blivit 150.

Basketen är en så ung sport i Sverige att ett antal personer som fortfarande är i livet kan berätta hur det var i början. Det är dock ytterst få, som likt Jerker finns kvar av den skara som under sin levnad sett sportens hela utveckling, från de första stapplande stegen, till vad basketen är idag. När det gäller Jerker Notini finns inte något mer passande ord än pionjär och i dess verkliga mening. Jerker har oavbrutet varit aktiv inom basketen från själva begynnelsen, den tid då det ännu inte ens fanns något basketförbund, från sent 1940-tal. Basketen låg på den tiden som en sektion i handbollsförbundet tills man uppfyllde RF:s bestämmelser om storlek och spridning för att bli eget förbund.

Jerker Notini började som vargunge i KFUM Söders Scoutkår år 1940 och kom senare i kontakt med basket via Åke Nilsson, sedermera ordförande i det svenska basketförbundet.
– Basket omnämndes för första gången i KFUM Söders månadsblad 1949. Det var då jag började. Jag gick på tekniska gymnasiet och vi hade gymnastik i en sal som egentligen var ett labb på skolan. Där fanns någon form av korgar, inte alls jämförbara med hur de skulle vara, men så var det i början, säger Jerker.

På frågan om varför han fastnade för basketen säger Jerker:
– Jag provade handboll tidigare, men trots att det fanns regler var det ingen som respekterade dem. Det var mest slagsmål med boll. Det fina med basketen var att man faktiskt följde reglerna som fanns.

Foto: Anders Tillgren

Jerkers egen spelarkarriär går dock inte till historien. Egon Håkansson har t ex berättat att han gjorde sitt livs första poäng i sin allra första basketmatch genom att runda Söders ”vänsterback” Jerker Notini på högerkanten och lägga i en enkel lay up. Jerkers insats i den högsta serien inskränker sig till tre minuter i en match med Söder borta mot Boden då han vikarierade som lagledare och tvingades hoppa in i slutet av matchen.

En bedrift som spelare är dock att Jerker i en reservlagsmatch, som spelades 15 mars 1959 i Solna, nickade bollen i korgen! På en retur fann han sig ”fastlåst” av två motståndare men returen landade på hans huvud och han tryckte till den med skallen så att den faktiskt gick i korgen.
– Domaren blåste av, men efter en stunds reflekterande över reglerna godkände han poängen. Det skulle vara intressant att veta om någon annan spelare har gjort något liknande?

Även om han aldrig blev en elitidrottare så fortsatte han ändå spela. I slutet av 60-talet bildade Jerker ett motionslag inom KFUM Söder, det som senare blev Söders Veteraner. Där spelade han ända till 1997, året då han skulle fylla 66.

Jerkers stora insatser har istället varit som ledare och funktionär, och listan över gärningar är lång.
Föreningsarbetet i Söder, klubben han varit trogen i alla år, höll han på med i decennier. Han satt i föreningens styrelse under många år, liksom i Stockholms Basketbollförbund. Under det svenska förbundets första tid, då kansliet var beläget vid Snickarbacken, jobbade Jerker i seriekommittén inför kommande seriespel. Från första början spelade nämligen SM i ren cupform. Han har också dömt en hel del och även varit aktiv som tränare.
– Jag började som tränare 1956 och hade Söders damlag under ett par säsonger. Och när damerna, som första svenska damlag, 1961 bjöds till Sovjet för att spela mot högskolelag, var jag reseledare, säger Jerker.

Framför allt har Jerkers basketarbete inneburit oändliga timmar med olika sekretariatsuppgifter, i allt från ungdomsmatcher till seniorlandskamper. Han gick sin första funktionärsutbildning redan 1949-50 och deltog i den allra första utbildningen för blivande funktionärsutbildare i mitten av 70-talet.
Det har verkligen förändrats genom åren, säger Jerker.
– Ibland fanns det inte ens klockor och annan sekretariatsutrustning. Det har faktiskt hänt att jag tagit tid med ett vanligt armbandsur på den tiden de hade en liten sekundvisartavla nertill på urtavlan. Jag kan försäkra att det inte är det lättaste med tanke på att matcherna spelas med effektiv tid.

När Jerker berättar om sitt slås man av det enorma engagemang han haft, och fortfarande har, för basketen. Mycket fritid, ända från ungdomsåren, har gått till sporten. Ett halvt sekel har denne tvättäkta Söderkis gett basketen. Det har aldrig blivit tillfälle att gifta sig och skaffa barn. Under sitt normala arbetsliv har han huvudsakligen jobbat som lärare och studierektor, men jag utläser av Jerker att det närmast var ett ”nödvändigt ont”, för basketen har alltid kommit i första hand. Han har dock aldrig försörjt sig på sporten.
– Nej, jag har förstås haft mindre domar- och funktionärsarvoden, men annars har mitt engagemang inom basketen varit rent ideellt.

Så vilka minnen från alla åren inom basketen ser han som de allra bästa? Hans svar handlar inte om något han själv gjort eller fått uppmärksamhet för, utan säger så här: Förutom KFUM Söders SM-segrar (8 herr och 1 dam) så är det:
– För det första finalerna i Mini Basket Cup 1973, då Hovet fylldes med 10 000 åskådare. Det var framför allt Egon Håkanssons verk och blev en fantastisk upplevelse. För det andra Harlem Globetrotters första besök i Stockholm, 1956. De spelade också på Hovet, som då var en utomhusarena. Efter det såg jag Globetrotters flera gånger, bland annat i Bremen året efter.

Det är sådan han är, Jerker Notini. Det är basketen som är hans största glädjeämne. Den har gett honom så mycket och i sanningens namn har han gett den oerhört mycket tillbaka. Ett helt liv. Och ännu är det inte över. Han kommer även i fortsättningen att finnas där på sin läktarplats och intresserat följa spelet. Annars är inget sig likt i Fryshuset.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

MENY