113230928-1 Med perspektiv på tillvaron och framtiden | Stockholm Basket
Victor Sundquist. Foto: Anders Tillgren

Med perspektiv på tillvaron och framtiden

Att kliva in i KFUM Centrals hus på Rosengatan i Stockholm är väldigt speciellt. Stället är unikt. Mitt i Stockholms absoluta centrum disponerar föreningen den här fastigheten, och äger för övrigt ytterligare en intilliggande fastighet. Jag visas runt i huset, det som är föreningens hjärta, av klubbens sportchef Victor Sundquist, han som för många är synonym med Central, med verksamheten och allt som klubben står för.

Där finns två baskethallar, visserligen inte med godkända mått, men fullt användbara för träning och ungdomsbasket. Där finns gymnastik- och styrketräningslokaler, mötesutrymmen, kanslier, café, ja allt som behövs. Jag fascineras av det jag ser. När jag senare pratar med ordföranden Svante Bengtsson, tvingas jag förläget medge att det var mitt första besök på Rosengatan 1, efter alla år i och nära basketen i Stockholm.

De två fastigheterna, tillsammans med den hotell- och konferensverksamhet som man driver där och som är en riktig kassako, har föreningen byggt upp något som Bengtsson säger troligen gör KFUM Central till landets rikaste förening. Men för den skull är inte KFUM Central utan problem. Det största bekymret stavas hallbrist. Centrals lag i Basketettan spelar t ex sina hemmamatcher i vad som kan betraktas som en skolsal. På hela Norrmalm finns inte en enda hall och de utrymmen man disponerar på Rosengatan räcker inte långt. Man tvingas ut i andra hallar runt om i staden, i den mån de är tillgängliga, för den brist som finns i Stockholm är skriande och ett reellt hot mot framför allt ungdomsidrotten.

KFUM Central har erbjudit Stockholms Stad att på egen bekostnad bygga och driva en idrottsarena, som även skall upplåtas för kommunal verksamhet, men även till annat. Där, vid Norrtull, alldeles intill Wennergren Center, är den tänkt att ligga. Med plats för flera träningsplaner och en huvudarena med 3000 åskådarplatser kommer den att i grunden förändra klubbens verksamhet, när den blir verklighet. Men den kommer att påverka verksamheten för all basket i Stockholm, ja faktiskt i hela landet. Då kommer Stockholm äntligen att få en modern basketarena, i likhet med de som finns i t ex Norrköping och Luleå.

Victor Sundquist,i sin roll som sportchef och navet i klubben, inser också att den nya arenan blir en vattendelare. För klubben och för honom:

– När och om arenan blir verklighet, så kommer Central förvandlas från en breddförening till en som även innehåller elitsatsning. Det är vi närmast skyldiga att göra. Men jag hade i alla fall inte velat ta några genvägar till en elitsatsning. Jag är glad över det vi som vi byggt upp och som vi har idag, säger Victor.

Victor har jobbat för klubben i tio års tid, de fem senaste som sportchef.

-Jag har arbetat med basket i stort sett hela mitt vuxna liv, men när jag började i Central var det egentligen första gången som jag upplevde en arbetsgivare som var seriös och gjorde rätt för sig. Det var saker som att man skulle ha semester och semesterersättning, att lönen höjdes som en uppskattning för jobbet man gjorde, och sådant. Allt det som är viktigt för grundtryggheten i tillvaron.

Under sina år i den nuvarande rollen har han sett antalet aktiva växa från cirka 400 till 800. I Central har de ett talesätt; ”Kommer du till oss så går du inte med i ett lag, utan en förening”. Är det något som präglat klubbens verksamhet fram till idag, så är det nog den saken. I det arbetet, att skapa den samhörigheten och sammanhållningen, är Victor Sundquist den viktigaste spelaren. Och inte bara det. I mångt och mycket är han också arkitekten.

-Idén är att bli många och att behålla medlemmarna så länge som möjligt. Vi har satsat på att bygga en kultur och en verksamhet som stöder den inriktningen. Och vi får många bekräftelser på att vi är på rätt väg, t ex när många som slutat spela inte bara ”försvinner” utan fortsätter vara delaktiga i vår verksamhet, på olika sätt. Och idag har vi t ex 50 spelare, tjejer och killar, i U17-19 åldrarna. Det är inte många Stockholmsklubbar som har seriös verksamhet i de åldersgrupperna.

Foto: Anders Tillgren

När vi pratar om vad han gör i sin roll, och hur han gör, säger Victor:

-Vill man ha en sådan verksamhet så måste man styra socialt, så att alla jobbar i samma riktning. Det kräver mycket information, annars går det inte. Som sportchef brukar jag säga att jag gör ”allt”, men den mesta tiden går åt till människokontakter. Man måste finnas där, inspirera, jobba med coacherna, hålla kontakter, hjälpa till. Man måste försöka få alla med sig i det man gör. Var och en måste t ex förstå att man är förebild för andra i föreningen redan i tidig ålder.

Och det är helt tydligt att Victor och föreningen har en tydlig idé om hur informationen skall flöda i föreningen och mellan de aktiva. Hemsidan, som är kopplad direkt till Facebook, är förstås navet dit man går om man vill veta något, men man jobbar med mycket annat. Den ambitiösa medlemstidningen, Centralmagasinet, utges t ex två gånger per år. Varje månad kommer det ut ett nyhetsbrev med länkar till hemsidan. Och naturligtvis anstränger de sig för att vara aktiva på sociala medier. Alla coacher t ex har tillgång till Instagram, som också flera lag är duktiga på att använda. Även om man fått ett engagemang från många i föreningen, så är ändå mycket av arbetet med informationen upp till kansliet.

-Det kräver onekligen mycket av en som person. Jag önskar att det kunde vara enklare, säger Victor.

Som i alla klubbar med ambitioner krävs ett ständigt inflöde av nya spelare. Även det är ett arbete som kräver mycket insatser av Victor och hans kollegor i föreningen. Victor berättar att de stora rekryteringsinsatserna huvudsakligen görs i början av terminerna och i slutet av vårterminen i en aktivitet som kallas ”banana action day”. Lag från Central samlas då på olika ställen i upptagningsområdet, vanligtvis utanför skolor, där de delar bananer och information om föreningen.

-Men det vi har mest nytta av i rekryteringsarbetet är vårt goda rykte. Medlemmarna och deras föräldrar, men också tidigare ledare är ovärderliga i det här arbetet, och en viktig del i vår utveckling. De är våra bästa värvare! Det visar hur betydelsefullt det är med en bra, kontinuerlig och stabil verksamhet.

Det är intressant att sätta sig ned, öga mot öga, med Victor. Han ger ett underfundigt intryck, men samtidigt som en handlingens man och han har onekligen perspektiv på tillvaron. Engagemanget är tydligt. Han tror på det han och klubben gör och strävar mot. Inriktningen är solklar. Men det har den inte alltid varit.

Som många andra fastnade han i början av sin karriär i basketens karusellvärld, ett ofta hektiskt liv med ambitioner och strävanden efter att uppnå mer och mer, och ett ständigt sökande efter något som är bättre än det senaste uppdraget. Han kom in i basketen ganska sent, i alla fall med dagens mått mätt. Han växte upp i Bromma, där hockeyn var hans stora intresse. Men att vara målvakt på uterinkar ledsnade han på och när en kompis tog med honom på en träning i Alvik i början av 90-talet hade han hittat sin nya idrott. Victor var då 13 år.

-Jag kan inte säga att jag hade några NBA-drömmar när jag började spela. Men jag sökte i alla fall till basketgymnasiet i Malmö, där de på den tiden hade ett RIG. Jag fick först ett nej och fick då spela med stadslaget i Stockholm, sen efter ett riksläger i Södertälje blev jag i alla fall intagen i Malmö.

Den inbitne Stockholmsgrabben hamnade i Skåne, en tid som gav viktiga kontakter som han fortfarande håller vid liv, bland annat med tränare som Jan Mikulowski, Raimo Dubbelman och Loren Steele. Hur tänkte han på sin framtid när han var på sitt Skåneäventyr?

-Ärligt talat fattade jag nog inte så mycket på den tiden. Jag levde som i en bubbla och hade en bekymmersfri tillvaro. Jag bodde hos min mormor i Skåne och fick allt serverat. Hemma hade man haft en del ansvar, nu skötte mormor allt. Om det sa min mamma: ”Mormor förstörde din uppfostran

Efter åren i Skåne blev Victor engagerad i flera Stockholmsklubbar, i roller som delvis anställd på kanslierna och som coach på den andra halvan. I sökandet efter allt mer ära och framgång hamnade han till slut, efter några år, i Kalmar och deras lag i division 1, på ett tvåårskontrakt. Han stannade den tiden, men kom till en punkt då han såg sig tvungen att ta ställning till sin tillvaro och framtid.

-Jag var nära att sluta med basketen och sökte ”vanliga” jobb. Mitt i den processen började Eivind Möstl, som jag jobbat med i Solna, uppvakta mig. Han var då i Central, ville ha mig dit och till slut skrev jag på för dem. Dagen efter fick jag OK på ett bra jobb i Kalmar. Så nära var det att jag hade fått ett annat liv.

Han började jobba för Central och gjorde snart en erfarenhet som gav honom viktiga insikter. De förde honom in på ett spår som han och Central fortfarande befinner sig på. Victor ledde Centrals -96 tjejer till seger i RM och en andraplats i Scania Cup. Men framgångarna hade också ett pris.

-Jag pushade laget så hårt att det eroderade till slut. Majoriteten av tjejerna hade inte samma målbild som jag och de bästa. De hade mer fokus på det sociala.

-Laget splittrades och jag fick insikten att det inte är värt att tappa så många för så kortsiktiga framgångar.

Den händelsen blev en vändpunkt för Victor och nästa hallelujaögonblick kom när han upptäckte LTAD-modellen, vilket står för ”Long Term Athlete Development”. Det är en modell med kanadensiskt ursprung som i Sverige bland annat tillämpas av innebandyn i deras utvecklingsarbete. Kortfattat föreskriver LTAD ett arbetssätt som innebär att man skall göra rätt saker i rätt tid, att man inte skall ha för bråttom och att det finns alternativ för alla, oavsett ambitioner och nivå.

Det är det credot som Victor arbetar efter och det är längs den linjen han driver klubben framåt, i enlighet med tongångarna som just nu är dominerande i den svenska idrottsrörelsen, inklusive basketen: vi skall bli fler och de skall hålla på längre. Och klubbens ledning, d v s styrelsen, stöttar honom och ger honom stort honom förtroende och fria händer i det dagliga arbetet.

Vi pratar om de uppoffringar man måste göra när man är i en roll och en situation som Victor Sundquist är, för det handlar om uppoffringar. Vi har ett antal sådana personer i basketkretsen och förmodligen hade vi inte nått dagens punkt och haft den verksamhet vi har idag utan deras engagemang. Victor säger så här:

-Utan tvekan har jag försakat både vänner och förhållanden. Många gånger har jag funderat om man har något fel i skallen. Men det är ändå värt det. Jag kittlas av den utveckling jag kan bidra till. Och hade jag vetat vad jag skulle göra om jag inte hade sysslat med basket så hade jag varit borta för länge sedan.

Men det finns saker som gjort att han tvingats reflektera över sin tillvaro och hitta meningsfullhet i livet vid sidan av basketen och arbetet. Att inte bara gå på med 80-timmarsveckor. Att hitta en balans i tillvaron. En sådan händelse inträffade när mormor och morfar, båda viktiga personer i hans liv, dog inom två veckor för fyra år sedan. Det var som om hans värld rasade samman. En annan att han sedan en tid har en sambo och ett nioårigt bonusbarn.

-Det är viktigt för mig att satsa på dem, men också att ha annat som är viktigt och berikar en, vid sidan av. Det kan vara svårt för många, men en viktig sak jag lärde mig för ett tag sedan: det räcker med att börja med en procent av tiden man har, en kvart om dagen. Om man ägnar den tiden åt att läsa en bok eller göra något helt annat är man på väg.

-Och att gå på matcher, t ex i ligorna, har jag slutat med. När jag sitter i en hall är det arbete för mig. Det som inte är vår egen verksamhet avstår jag ifrån. Likadant är det med resandet. Jag kan ibland göra studieresor, men inga basketrelaterade resor i övrigt, t ex att titta på mästerskap. Jag lägger hellre min tid på privatresor.

På så sätt försöker Victor skapa en tillvaro där han är mer ”hel” som människa. Och garanterat är det något som kommer att gynna inte bara honom, utan också hans arbete och basketen. Men hur ser han då framtiden för sig själv och Central, om det där viktiga hallprojektet blir verklighet? Hur skall han och klubben klara en sådan omställning?

-När arenan invigs 2022 eller däromkring så är vi nog över 1000 spelare och har flera generationer med aktiva som växt upp i den ”nya” kulturen där man ställer upp i föreningen och vill ge tillbaka. Dessutom, när vi pratar om elitverksamhet på senior- och juniorsidan, så kommer vi med all sannolikhet ha byggt ut organisationen för att klara det, med t ex en sportchef för elit eller liknande.

-Och jag tror att LTAD-tänket kommer hjälpa oss att få folk till matcherna också. Ju fler som gillar klubben och känner sig väl omhändertagna, desto fler lär komma och titta.

Skulle det värsta inträffa, alltså att arenaprojektet dör, vilket är scenariot då?

-Då är nog spåret, i alla fall i mitt huvud, att vi ska satsa hårt på att göra vår ungdoms- och juniorsida till riktigt vass. Kanske t o m skippa elitnivå på seniorsidan och istället slussa vidare spelare och vara stolt över det. Lite som tanken med Brommapojkarna har varit.

Arenaprojektet är just nu i ett skede där mycket talar för att den kommer att ritas in i planen för Hagastaden vid Norrtull. Frågan har varit på tapeten i tio års tid och en stor stötesten har varit marken. Det finns krafter i staden som har velat sälja den attraktiva tomtytan. Från Centrals sida har man varit envisa som synden och även gått med på förändringar av det tänkta bygget. Bland annat har man beslutat godta stadens krav på att en fotbollsplan skall förläggas på arenans tak! Det säger en del om bristen på mark och idrottsanläggningar generellt i Stockholm.

Men ännu är inget definitivt beslut om arenan taget. Klubben och Victor Sundquist har länge levt med den här osäkerheten, men han är väldigt tydlig med att klubben inte står och faller med arenaprojektet. Framtiden finns där, oavsett vilka vägar utvecklingen tar. Victor kommer att jobba vidare och fortsätta driva klubben och dess utveckling framåt, om än med två olika framtidsscenarier i huvudet.

Text: Tapio Joulamo, som är  frilansskribent och bland annat driver basketsajten wordartbloggen.eu