Publicerat för 2 veckor sedan

Kvinna, föregångare, förebild

Det första Karin Laukkanen säger till mig när vi träffas för den intervju vi avtalat om, är:
– Varför vill du skriva om mig? De som är unga och aktiva nu känner ju inte ens till att jag har varit basketspelare!

Kanske just därför. I en tid när de yngre förknippar Björn Borg med kalsonger, Ingemar Stenmark med ”Let´s dance” och Gunde Svan med ”Fångarna på fortet” och inte ens känner till att de är bland de tre främsta svenska idrottarna någonsin, är det viktigare än någonsin att känna till historien.

För många är Karin en person som man visserligen kan se på läktarna i Stockholms baskethallar, men som annars är den kontorist på AIK:s kansli som dagligdags arbetar med ekonomi. Inte för att Karin anstränger sig särskilt hårt för att sprida en annan bild av sig själv, men den beskrivningen av henne är långt ifrån den sanna.

Annat går inte att säga om en person som debuterade i den högsta serien som 14-åring, i landslaget fyra år senare, som varit med om att vinna tre SM-guld efter 14 år i elitserien, gjort mer än 50 landskamper, och efter spelaråren varit coach på hög nivå under 20 års tid. Tiden har gått och numera ligger basketkarriärerna bakom henne. Icke desto mindre måste hon sägas ha varit en föregångare i flera avseenden och en av förebilderna som inte minst dagens yngre tjejer borde ha glädje av när de skall staka ut sina basketliv.

Allt började när Karin var sju år och familjen precis hade flyttat till Stockholm från Hofors i Gästrikland. Karins pappa, som var finskt krigsbarn i just Hofors, hade återvänt till Finland, gift sig och sedan flyttat tillbaka till Sverige. Men nu styrdes kosan till huvudstaden och inledningsvis Rinkeby, där Karin och hennes kompisar fångades upp av Kristofer Hahne, som hade startat basketgrupper i förorten. Familjen flyttade snart till Vinsta, och Karin, som direkt slukades upp av basketen, rusade snabbt ifrån sina jämnåriga basketkompisar och fick träna med pojklagen. Genom Hahnes försorg hamnade hon i Solna. Att träna och spela så pass långt hemifrån för en ung tjej hade inte varit möjligt om inte föräldrarna hade ställt upp och skjutsat henne var eviga dag.

Och familjens, inte bara föräldrarnas, betydelse för henne, har varit ovärderlig. Karin är den yngsta av tre barn i en sportig och aktiv familj som alltid hållit ihop i vått och torrt. Den ene av hennes bröder var för övrigt också basketspelare i Solna, och barnen fick stöttning av föräldrarna, och varandra, i allt de gjorde.

– Mina föräldrar ställde upp helt och hållet. Inget kunde t ex hålla dem borta när vi spelade match. Pappa var alltid den som pushade mig och sa ofta: ”Du kan uppnå allt du vill”. Mamma, min trygghet i tillvaron, var den som balanserade upp det hela. ”Var den du är” var hennes uppmaning till mig.

Karin förblev Solna trogen, med ett års undantag, under hela sin tid som spelare. En höjdpunkt i karriären var givetvis de tre SM-gulden 1986-88, då Solna bröt Södertäljes svit på nio raka.

– Länge såg det ut som om Södertälje skulle vinna SM i all evighet, så när vi slog Visby i finalen och tog vårt första guld, var det verkligen speciellt. Men vi hade också ett fantastiskt lag, säger Karin.

Vid sin sida hade Karin flera legendariska spelare, som Anne-lee Mellström, Kerstin Jakobsson och Carina Brandén (tidigare Bärlin). Och så hade Solna amerikanskan Tammy Jackson, som blev grädden på moset. Laget coachades av Charles Barton, som då tog sina första stapplande steg som tränare. Barton säger än idag att det här laget är det bästa han någonsin tränat. Och tillsammans nådde de ytterligare en milstolpe, då Solna på hemmaplan besegrade det ryska mästarlaget Dynamo Novosibirsk i Europacupen.

Hur bra var de här tjejerna som hade sin topp för 30 år sedan? En kväll sitter jag och tittar på en film med highlights från en av Solnas finalvinster. Jag kikar förstås mest på den blonda spelaren med nr. 10 på ryggen, som rör sig fint, jobbar hårt och sätter flera poäng med sitt lite aviga skott. Men jag imponeras av det jag ser. Solnatjejerna spelar snabbt, har bra teknik, rörlighet och flyttar bollen på ett utmärkt sätt. Utan tvekan skulle de klara sig bra mot många av dagens ligalag.

– Spelet har förstås förändrats väldigt mycket sedan jag höll på. Det är t ex mycket mer fysiskt idag, men jag tror att vi var bättre grundtränade, säger Karin.

– För oss var det t ex viktigt att ha en bra kondition. Man ägnade sig mycket åt löpträning, men också åt andra idrotter. Vi höll på och idrottade med allt möjligt, så ofta vi kom åt, ja vi tränade mest hela tiden. Kanske t o m för mycket och möjligen fel. Träningsläran har utvecklats. Idag vet man bättre vad ett bra träningsupplägg innebär.

Foto: Anders Tillgren

När Karin beskriver sig som spelare säger hon sig ha varit en ”robust” försvarare och forward, även om hon kunde och fick spela på de positioner som vi idag kallar 1-3.

– Men jag var nog ganska smart på planen, läste spelet bra och var en ledartyp, även om jag aldrig såg mig själv på det sättet. Det är vad andra har sagt.

En av dem var Charles Barton. Han hade Karin som kapten för laget och uppmanade henne tidigt att bli coach. Han tjatade också ofta på henne eftersom han insåg att hon hade en stark påverkan på det övriga laget. ”När du är på bra humör är hela laget på bra humör”, sa han bland annat.

Relationen som Karin hade med coachen är inte olik den som ambitiösa coacher ofta har med lika målmedvetna spelare. Det utvecklas ofta en form av hatkärlek, där det finns en grundmurad respekt i botten.

– Jag var ju en typ som ville bli bäst i allt jag höll på med, så ibland slog det gnistor mot coachen, som ju hade sina prioriteringar. Vi hade våra konflikter, men också många fina stunder. Jag har honom att tacka för mycket, säger Karin, som efter karriären haft en mycket bra relation med Barton.

Efter det tredje raka guldet stannade hon ytterligare en säsong, men sedan var spelartiden i Solna över för Karin Laukkanen. Hon hade ett års uppehåll från basketen, innan hon tillsammans med Carina Brandén avslutade karriären med en säsong i Järfälla. Sedan började en ny era. Det var Jan Marklund i Solna som ringde och ville att hon skulle börja coacha. Och så blev det. Den karriären kom att vara i två decennier.

Karin Laukkanens finska arv och kopplingen till det forna hemlandet, har haft, och har stor betydelse för henne. På flera olika sätt. När hon som 16-åring såg lagkompisar sticka iväg på landslagsläger, undrade Karin: ”Varför får inte jag också spela i landslaget?” Då sa någon: ”Du är ju finsk medborgare”, något som Karin inte ens hade reflekterat över. Föräldrarna gick, en smula motvilligt, med på att låta henne byta medborgarskap. Så började hennes landslagskarriär.

Och till skillnad mot många andra invandrarbarn i andra generationen har Karin t ex några av sina bästa vänner i Finland. Det kan hon tacka basketen för.

– Jag pratar ju finska, så när vi var ute och spelade junior-EM så lärde jag känna många av de finska spelarna. Några av dem har jag jättebra kontakt med fortfarande, t ex Teri Airas, ett av de allra största finska basktenamnen någonsin, och Hilpi Savikko, som bland annat varit finsk förbundskapten.

De finska kontakterna ledde till att Karin 1997 rekryterades till Finland som coach för ligalaget ToPo och som instruktör för de kvinnliga spelarna på idrottsskolan Mäkelärinteen Lukio i Helsingfors. Instruktör för killarna var för övrigt Solnabekantingen Pekka Salminen, som nu är förbundskapten för de finska damerna. Men det blev bara ett år i Finland, även om hon hade flera anbud att bli heltidscoach.

– Att jobba som basketcoach är ett kringflackande liv och jag sa till mamma att om jag blir kvar i Finland nu så kommer jag kanske aldrig hem igen.

Så Karin återvände till Sverige, men coachandet fortsatte.

– Mitt mål var att bli den första kvinnliga förbundskaptenen och jag måste säga att jag blev ordentligt pushad från t ex förbundet, som ordnade så att jag fick gå alla de nödvändiga utbildningarna.

Den första kvinnliga landslagscoachen blev dock inte Karin. Hon säger att det kanske berodde på att hennes finska lynne, med för lite självförtroende. Den första kvinna på posten blev istället Jurgita Kausaite (2015), som senare kom att bli en viktig person i Karins liv. Men Karin fick uppleva att coacha svenska ungdomslandslag, talanglandslaget och även vara assisterande till Eivind Möstl i seniorlandslaget. Och även på klubbnivå fick hon vinna ett svenskt mästerskap. Det var när hon assisterade Anders Härd vid 08 Stockholms guld 2003.

Karin har varit tränare för många spelare som hör till de främsta på damsidan i Sverige, sådana som Kadidja Andersson och Anna Barthold. Så med lite perspektiv, vad kan hon säga om coaching och sitt eget sätt att leda lag?

– Jag skulle nog säga att jag var en ”head coach”, med betoning på huvud. När jag var ung spelare fick jag alltid höra att gör inte så och gör inte det. När jag själv blev tränare försökte jag vända på det. Istället för att säga vad man ”inte” skall göra är det bättre att säga vad spelarna skall göra. Men coaching för mig handlar om att få ut maximalt av laget och att skapa utveckling. En viktig del i det är att alla i laget mår bra, för då fungerar gruppen bäst. Och när man får uppleva de där stunderna, när man får ett riktigt ”flow” och allt flyter, då känner man att det är värt allt.

Och vilket var det bästa ögonblicket som coach?

– Det fanns egentligen inget speciellt ögonblick eller händelse, utan bäst var de tillfällen när det t ex brann i ögonen på spelarna på den där tidiga morgonträningen. Det är då det är som finast att vara tränare.

Perioden som coach kom till ända 2011 och sammanföll med ett par dödsfall i den närmaste familjekretsen, men berodde också att hon i princip var utarbetad. En lång radda år med väldigt lite vila, då hon varit igång året runt, begärde sitt pris. Sex år har passerat sedan dess och trots flera propåer har hon sagt nej till förslagen som kommit de här åren.

– Jag vet att om jag tar ett uppdrag så fastnar jag i det direkt. Det kommer att sluka all min tid. Jag har helt enkelt inte vågat, säger hon.
– Att coacha är det absolut roligaste jag vet, men hade jag kunnat göra det på heltid här hemma redan tidigare hade kanske situationen varit en annan idag.

Istället har hon valt att fortsätta jobbet med administration i AIK. Det började hon med redan för tio år sedan, då i Solna Vikings. Så länge hon coachade fick hon göra det på halvtid. Numera är det hel tjänst på kontoret som gäller.

– Med undantag för året i Finland har jag aldrig varit heltidsanställd som spelare eller coach. Jag jobbade i andra branscher, men hade arbetsgivare som lät mig vara ledig den tid som krävdes för basketen. Och Europaspel kom inte alls ifråga på den tiden, även om Charles Barton sa till oss att ”Ni borde spela därute allihop”.
– Visst hade jag kunnat stanna i mitt gamla jobb. Jag hade definitivt tjänat bättre, men det jag gör nu är roligare. Jag gör det för kärleken och kopplingen till basketen.

För 14 år sedan fick Karin Laukkanen, som då coachade i 08 Stockholm, ett samtal från Hilpi Savikko i Finland. Hon rekommenderade en litauisk spelare vid namn Jurgita Kausaite till Karin. Vid den tidpunkten införde Finland en regel om att de enda utländska spelarna i ligan skulle komma från EU. Eftersom Litauen vid den tidpunkten inte var EU-medlem kunde Kausaite, som några år tidigare hade vunnit EM med sitt land, inte fortsätta sin karriär i Finland. Karin nappade på kroken och Kausaite spelade den följande säsongen i 08 Stockholm.

Coachen och spelaren blev ett par som fortfarande bor och lever ihop, men Karin dementerar att det var kärlek vid första ögonkastet.

– Det växte på något sätt fram under säsongen. Det var först den följande sommaren det hände, säger hon.
– Och redan tidigt bestämde vi att vi en dag skulle coacha tillsammans, men det har aldrig blivit av eftersom jag slutade 2011.

Hur gör man som erfaren coach, när man lever under samma tak som en professionell coach? Ger man råd om hur hon skall göra?

– Ibland frågar hon mig om saker, men det är nog mest för att få en bekräftelse. Och jag säger aldrig till henne vad hon skall göra, möjligen vad hon skall förändra, om hon frågar om något. Mitt bästa råd till henne är det som mamma sa till mig, ”Var dig själv” och så det där jag sa tidigare, att det viktigaste är att alla mår bra.

Att leva som öppet gay, vilket Karin alltid gjort, har inte varit förknippat med samma bekymmer för henne som andra inom idrottsvärlden, inte minst på den manliga sidan, har haft. Och hon är befriande obesvärad när hon berättar om sina erfarenheter.

– Det var först när jag var 20 som jag upptäckte min läggning. Det kom helt överraskande. Först var det lite svårt, men allt släppte när jag berättade för familjen och de närmaste vännerna. Sedan dess har det inte varit några som helst problem., säger Karin.
– Jag har aldrig gjort någon hemlighet av det, men är inte heller den som basunerar ut det. Jag har alltid velat att andra först och främst skall lära känna mig för att jag är just Karin och inte för något annat.

Att idrottare och tränare har olika sexuella läggningar är inget som någon längre höjer på ögonbrynen åt. En annan fråga där vi faktiskt inte nått lika långt är den om kvinnliga coacher. När Karin coachade i ligan var hon den enda kvinnan. Många år senare, i dagens liga, finns också bara en kvinnlig coach. Det är just Jurgita Kausaite.

– Jag hoppas att fler tjejer får och tar möjligheten att coacha även på den högsta nivån. Och jag ser fram emot den dag då vi åter får en kvinnlig förbundskapten. Det är så viktigt med kvinnliga förebilder. Det behövs fler sådana för att andra skall inspireras och våga.

Och en sådan förebild har Karin Laukkanen varit. Och är fortfarande. Fast det skulle hon inte själv säga. Men det tycker vi andra.

Text: Tapio Joulamo, som är  frilansskribent och bland annat driver basketsajten wordartbloggen.eu

 

 

 

 

Publicerat för 6 månader sedan

Den hårt arbetande late bloomern

Han har ett stort nätverk, inte bara i basketvärlden utan främst i näringslivet. Nils Hedström säger att han vill bry sig och kan beskrivas närmast som en levande Linked In, för han vill ha kontakt med så många som möjligt. Och han anstränger sig verkligen för att hålla igång sitt nätverk. Sådant kräver väldigt mycket tid, men Nisse gör sitt bästa för att klara av det. Precis som han gjorde under sina elva säsonger i Basketligan och som han gör i sitt nuvarande nuvarande jobb som Key Account i rekryteringsföretaget Next u.

– Jag gillar att ligga i, att trixa och dona. Det har jag alltid gjort. Under hela basketkarriären har jag t ex jobbat vid sidan av. Jag har alltid kört hela tiden och hittade ofta luckor så att jag kunde jobba även på resorna. Hade vi en match i Östersund så bokade jag ett kundmöte där. Och kom vi tillbaka från en bortamatch klockan tre på natten så var jag på jobbet på morgonen. Lagkompisarna fick ofta samlyssna på mina samtal med kunderna, så det kändes som om de också jobbade säger han med ett skratt.

Som huvudstadsprofil är Nisse Hedström mitt i prick. Han är urstockholmare av sjätte generationen. Han bor och jobbar i stadens hjärta och har under hela sin basketkarriär spelat för Stockholmsklubbar. Men det satt hårt inne innan han blev elitspelare. Nisse höll på med andra sporter i ungdomen, sådana som karate och judo, och hade det inte varit för storasystern, som var baskettränare, så hade nog inte ens hittat till en baskethall. Genom henne testade han i alla fall på basketen. Då var han 15 år, en startålder som kanske inte är möjlig för en blivande ligaspelare i våra dagar. Och lätt var det inte för Nisse heller.

– Jag var kortare än alla andra och inte snabbast heller. Det var inte lätt, men jag tror att jag vann respekt genom att vara social, jobbade hårt och tyckte det var kul. Och med hjälp av bra tränare lyckades jag komma ikapp de andra, berättar han.

Kanske är det typiskt för en person som Nisse att han redan i den åldern, då många av konkurrenterna redan spelar i ett ungdomslandslag, slog sig in i basketeliten och blev en ”late bloomer”.  Har han föresatt sig något så gör han allt för att nå dit. Han började i KFUM Central och karriären ledde honom via Lidingö i Basketettan, till Solna och sedan 08 Stockholm. Numera huserar han, på en mindre ambitiös nivå, i moderklubben Central i division I. Förra säsongen gjorde han ett inhopp i Djurgården, när Stefan Bergman bad honom hjälpa till, men det var en tillfällig insats.

Alla som sett Nisse spela på den högsta nivån minns honom som en hårt jobbande och intensiv, men ändå elegant spelare, med ett utomordentligt skytte utifrån. Under sin bästa säsong satte han 47 % av sina trepoängsförsök och säger sig ha ligarekordet för antalet satta treor i sträck. 13 raka säger han att det blev, en svit som sträckte sig över två matcher. Men hur skulle han beskriva sig själv som spelare?

– Jag hade vinnarmentaliteten. Det är något jag alltid haft med mig, båda på planen och utanför. Och så tycker jag nog att jag var bra i försvar och bestämd i mitt spel. Och lättcoachad.

När jag undrar hur han, som en så viljestark och bestämd person, som verkligen vet vad han vill, kan vara lätt att coacha, säger han att han är en lojal person och öppen i sin dialog, och talar med både värme och beundran om de coacher han fått jobba med. Och det är en hel radda, sådana som Stefan Bergman, Tommie Hansson, Jonte Karlsson och Pekka Salminen. Med Salminen klickade det särskilt bra och tillsammans tog de SM-guldet till Solna, en höjdpunkt under Nisses år i ligan. Det blev dock hans enda, efter att flera gånger ha varit snubblande nära.

Nisse fick aldrig ikläda sig den svenska landslagsdressen, men menar att han, när han var som bäst, borde ha varit med i alla fall på något landslagsläger för att visa vad han gick för. Men han grämer sig inte.

– Jag har alltid älskat att träna, men i alla lägen satt familj, vänner och arbete före basketen. Det var ett val jag gjorde eftersom jag visste att jag aldrig skulle bli en NBA-spelare. Det viktigaste för mig har alltid varit att skaffa ett bra liv när basketkarriären var över. Förmodligen hade jag kunnat spela några år i lägre division utomlands, men det ingick inte i min plan, säger Nisse.

Men även om han inte satsade allt på basketspelandet, så har den förstås alltid varit betydelsefull och en viktig del av hans liv. Inte bara för att han genuint älskar sporten.

– Idrott, och i synnerhet elitidrott, är den bästa skolan. Utan tvekan. Man får lära sig öppenhet, att anpassa sig, ge och ta kritik. Och alla lagkamrater som på olika sätt berikar ens liv. Det borde vara alla förunnat att få uppleva gemenskapen. Man vinner och förlorar tillsammans. Det är fantastiskt. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Foto: Anders Tillgren

Med den sociala förmåga Nisse har, och med sin attityd, är det inte förvånande att han var lagkapten under åren i 08 Stockholm. Han var en pådrivare, en som aldrig accepterade något halvdant, vare sig av lagkamraterna eller av sig själv.

– Jag tvekade aldrig att säga till eller ens kritisera, men alltid med rent uppsåt, öppenhet och med ärlighet. Sådan är jag mot alla, även mina vänner. Jag har alltid haft lätt för att umgås med folk och accepterar andra som de är. De enda jag har svårt för är de som har en dold agenda. Dem klarar jag mig utan.

Många av de som han spelat med, men också mot, har förblivit hans vänner, sådana som han umgås med eller har kontakt med: Calle Arnold, Peter Bogner, bröderna Inan, Joakim Blom, Olivier Ilunga med flera. Och med stor respekt nämner han namn som Mattias Sahlström och Leslie Myrthil:

– Båda var verkliga fullblodsproffs, individer som format mig som individ, på planen och utanför.

Nu när han varvat ned basketen men fortfarande med sin rutin ställer till ett
elände för många av de unga som han spelar mot i basketettan, så blir en naturlig fråga om han inte kan tänka sig en ledar- eller tränarroll inom basketen. Han säger att det får vänta, i alla fall tills treåringen där hemma, som för övrigt ”definitivt skall bli en idrottare”, börjar med någon sport, men utesluter det inte.

Kanske är Nisses kombination av basketerfarenhet och hans framgångar i näringslivet något som dagens svenska basket behöver i någon roll. Han ser dock inte så mycket på basket nuförtiden, följer bara resultaten och lite NBA, bland annat för att han menar att dagens svenska basket har mycket att arbeta med för att bli mer attraktiv.

– Det måste göras mer och man måste se det från publikens perspektiv, och så att den tilltalar media och fans. Vi måste lära oss av andra ligor och länder och se hur de gör. Jag tror att det är för lite duktiga näringslivsmänniskor inblandade i dagens elitbasket, sådana som kan organisation, bolagsstyrning och ekonomi, säger han med eftertryck.

Och där slutar vårt möte på Nisse Hedströms kontor vid Odenplan. Denne ”late bloomer” har med sitt sätt att vara och spela, och genom sina framgångar, ristat in sitt namn i Stockholmsbasketens historia. När vi skiljs åt är det med känslan att vi inte sett det sista av honom. Den förhoppningen är vi nog många som delar.

 

Publicerat för 6 månader sedan

Botkyrkamammorna med barnens bästa för ögonen

Rummet är ungefär tio kvadrat. På dörren står det kansli och det är den administrativa yta som Botkyrka Basket disponerar i sin hemmahall. Drickabackar, dräkter och bollar står staplade på varandra, men det finns faktiskt plats för ett skrivbord och några stolar. På en hylla tronar några troféer som den unga klubben har hunnit samla på sig. Häromdagen kom ytterligare en och kanske var det den finaste hittills. Botkyrka Baskets F04 besegrade Södertälje i finalen i Spalding Basket Cup. Det lyckades, trots att Botkyrka bara hade fem spelare.
– Vi skall låta några av de äldre spelarna värma upp med tjejerna och sitta på bänken tillsammans med dem under matchen, så att de inte blir så ensamma, berättade klubbens ordförande, Tanya Papadopoulos, dagarna innan finalen.

Jag träffade Tanya och vice ordföranden, Kristina Noyan i deras lilla kansli i Botkyrkahallen. Under tiden hade 04-tjejerna träning i den mindre av de båda hallarna, under ledning av klubbens litauiska tränaren, Larissa Samasonok. Klubben är hänvisad till den lilla hallen trots att det finns en stor, med läktare och allt, alldeles intill. Problemet är att den inte har några basketlinjer eftersom den i huvudsak byggdes för Botkyrkas stolta innebandylag, Balrog, som numera för en tynande tillvaro.
– Men till hösten har kommunen lovat att den skall få basketlinjer och vi kommer äntligen att kunna använda den för träning och matcher. Framför allt kan vi börja arrangera turneringar. Det har varit lite svårt i den trånga, mindre hallen, även om vi haft ett par EB-turneringar där. Det var lite knöligt med alla spelare och föräldrar, men vi gjorde det för att få andra klubbar att komma till vår hemmaplan och för att alla skulle få roligt. Och vi gjorde det helt utan att ta betalt, berättar Kristina.

Resurser finns det inte så gott om i Botkyrka Basket, men desto mer av driv och entusiasm. Och det är föräldrarna, inte minst de sex i styrelsen, med Tanya och Kristina i spetsen, som är motorerna i verksamheten. Det som driver dem framåt är engagemanget för barnen. Och entusiasmen lyser om dem när de lägger ut texten. De pratar med en mun om att allt deras arbete görs för barnens skull, för att de skall få ha kul och en meningsfull tillvaro, och hur mycket ungdomarna brinner för basketen. De berättar om hur de jobbar med grupper på Facebook, Instagram och Whats App för att hålla kontakt, informera och skapa samhörighet. De beskriver sig kort sagt som en stor familj.

Botkyrka Basket föddes så sent som hösten 2014 och har alltså bara tre säsonger på nacken. På den korta tiden måste man säga att de hunnit anmärkningsvärt långt. Inte i kvantitativa termer, för klubben har i dagsläget bara drygt 50 medlemmar med spelare i åldrarna 7-13 år. och inte bara för sina resultatmässiga framgångar, men de har låtit tala om sig på flera sätt. Inte minst som klubben som startades av några entusiastiska mammor på en mörk fläck på basketkartan.
– Vi får ofta frågan ”vem är ni?” när vi är på matcher och turneringar. Alla undrar, för det har gått så fort på kort tid, säger Tanya.

Från början var Botkyrkatjejerna en del av JKS, som har sitt huvudfäste i Bredäng, för i den norra delen av Botkyrka var det totalt renons på klubbar. En gång i världen fanns basketföreningar i såväl Fittja som Norsborg, men det var länge sedan. I södra delen av kommunen, i Tumba, lever GoIF fortfarande, men från norra delen är avståndet dit lite för stort.
– Vi ville finnas där vi bor, men också bestämma över oss själva. T ex vilka turneringar vi skulle vara med i, säger Kristina.
– Och eftersom vi ändå var så engagerade som föräldrar, så tänkte vi ”varför inte göra det själv”. Och det gjorde vi.

Tanya Papadopoulos (tv) och Kristina Noyan.  Foto: Anders Tillgren

Sagt och gjort. Föräldrarna, eller rättare sagt mammorna, satte 2014 igång med jobbet att starta en basketklubb, något som ingen av dem hade någon erfarenhet av. De upptäckte snart att det var avsevärt mer jobb än de hade trott, men de var ihärdiga och körde på. Allt för barnens skull.
– När vi kontaktade kommunen var de positiva, men trodde nog att det bara var en idé vi hade. De förstod inte att allt gick så fort, berättar Kristina.

– Det var jobbigt i början att få ordning på allting, med bankkonto, med organisationsnummer, med kommunen och förbundet, men vi låg på och fick fart på det hela. Idag känner vi oss uppskattade och t o m prioriterade av kommunen, säger Tanya.

De berättar att det fortfarande är väldigt tidskrävande och tufft att driva klubben, för ett antal heltidsarbetande, ideella mammor, och helt utan administrativa resurser.  När jag frågar hur deras män har reagerat på all tid de lägger ned, skrattar de och säger ”det har frestat på deras tålamod”.

Belöningen för allt arbete är barnens glädje och den gemenskap som byggts upp. Det är lärorikt för de unga att idrotta, inte minst för att de lär sig ta hänsyn och bry sig om varandra. Och i grund och botten är Botkyrka Basket lika mycket ett socialt projekt som en basketförening.
– Vi och barnen bor i ett drabbat och utsatt område, det är ingenting att hymla om, säger Tanya.
– Det vi gör handlar inte bara om basket, även om det är runt den allt cirkulerar. Barnen är framtiden. Vi måste göra allt vi kan för dem. Vi erbjuder t ex läxhjälp till barnen och ser att de får i sig mackor eller frukt från cafeterian om der inte hinner hem efter skolan innan det är dags för träning. Den här verksamheten håller ett antal unga borta från gatorna och bidrar till att skapa glädje och gemenskap.

För de allra flesta framstår Botkyrka Basket som en basketklubb enbart för tjejer, men det är inte ett mål i sig. Det bara blev så att tjejlagen och deras föräldrar startade det hela. Förhoppningen är att verksamheten snart skall innehålla både killar och tjejer, men då krävs att klubben tar nästa kliv i sin utveckling.För att det skall lyckas krävs framför allt att fler engagerar sig. Idag är t ex Larissa ensam tränare i klubben, mycket för att hon själv vill ha koll på allt och alla, berättar Tanya och Kristina. Det fungerar dock inte om klubben skall växa. Det man siktar på är att fler föräldrar och några av de äldre spelarna skall bli ledare, ett sätt att arbeta som många ungdomsföreningar tillämpar.

– Vi vill absolut utveckla verksamheten och bli fler. Upptagningsområdet här i norra Botkyrka är väldigt stort. Ett viktigt steg blir förstås att vi kommer in i stora hallen, för vi vill att Botkyrkahallen förblir vår bas, berättar Tanya.
– Men det händer också andra positiva saker i området. I Alby finns t ex numera en uteplan och vi skall snart få en streetbasket-plan bredvid vår hall.

Utmaningarna finns framför allt på ledarsidan, administrativt och ekonomiskt.  Och helst skall utvecklingen gå parallellt. Det gäller att utbilda ledare och coacher som kan ta sig an nya spelargrupper och samtidigt viktigt att allt runtomkring görs korrekt, d v s mot förbund, kommun, med Idrott Online etc. Ekonomi är dock, inte helt oväntat, den stora stötestenen. Framför allt tyngs man redan nu av att behöva betala många tusenlappar per månad i hallhyra, ett system som man i Botkyrka Basket tycker är märkligt eftersom det väldigt mycket handlar om att byta pengar. Andra vägen kommer det ju olika former av kommunala bidrag.
– Vi tycker att det borde  vara angeläget för kommunen att satsa mer på ungdomsföreningarna, som håller på med ideell verksamhet, och på olika sätt reducera deras kostnader. Varje krona som satsa på barnen ger ju massor tillbaka, säger Tanya.

Nu återstår att se om ”mammorna” i Botkyrka Basket klarar av att hålla lågan brinnande och jobba vidare  för att verksamheten skall växa och förbättras. Själva är de i alla fall fast beslutna att göra det. Utmaningarna och svårigheterna är många, men med det driv som de har, finns egentligen ingen anledning att tvivla.  Så länge det kommer kvitton på att man gör rätt saker och på rätt sätt kommer de att köra på, även om deras tid är en ändlig faktor. Nycklarna är glädje och gemenskap, och i fokus står barnens bästa. Allt görs för deras skull.

 

 

 

Publicerat för 8 månader sedan

Den hängivne supportern

Vad vore idrotten utan sina fans? Sannolikt inte så mycket mer än ett nöje för utövarna. Basketen skulle behöva många fler supportrar men det finns några som är hängivna på ett sätt som sticker ut. En av dem är Solnakillen Göran Åström. Han är nog Stockholms, ja rentav hela landets, största basketsupporter. Och han är det i dess renaste mening. Han är inte en person som står på barrikaderna på något sätt. Han är inte och har aldrig varit spelare, coach eller ledare. Han är åskådare och på det sättet matcharrangörernas våta dröm, en person som går på många matcher och alltid gör rätt för sig.

Görans basketfascination har i höst varat inte mer än tio år, men han har haft en livslång slumrande nyfikenhet på sporten. Som ung grabb bodde han alldeles intill Vaslundshallen i Solna. Det var på den tiden när basketen i Sverige började växa ur barnskorna och Ed Klimkowski, åtföljd av många andra amerikaner, började göra sitt intåg. Det undgick inte någon vad som höll på att hända, inte heller Göran, men något besök i basketarenan blev det inte.

– Det fick jag inte för pappa. För honom var det bara AIK och fotboll som gällde. Basket betraktade han som en konstig sport. Där fick man ju t ex två poäng för varje mål, berättar Göran.

Så det blev AIK och fotboll för Göran också. Basketen fanns ändå någonstans där i hans mentala periferi, men de direkta kontakterna inskränkte sig till text-tv och någon enstaka match som sändes på tv. Slutligen, då han var 47 år gammal, inträffade det som i mångt och mycket kom att förändra hans liv. Det sammanföll med det tilltagande läktarvåldet på fotbollsmatcherna och att Göran hade börjat resa sig efter en personlig livskris. Han behövde något nytt i sin tillvaro.

På hösten 2007 läste Göran en intervju med Solna Vikings sportchef, Christer Sjögren, där denne uttalade sig om den kommande säsongen. Artikeln fångade direkt hans intresse.

– Jag kan inte förklara det, men av någon anledning kände jag omedelbart att mitt nya liv skulle börja. Jag kollade spelschemat och såg att den första matchen som skulle spelas var Solnas damer mot Marbo, 30 oktober. Jag bestämde mig för att gå.

Han klev in på Solnahallens läktare, lite vilsen. Han kände inte någon och visste inte riktigt hur det skulle gå till. Innan han hunnit sätta sig hörde han hur en person, som senare visade sig vara Gustaf Agenäs, säga till några andra: ”Det är svårt att se någon som kan hindra det här laget från att ta SM-guldet”.

– Det var speciellt att höra just de orden och när matchen började var jag fast från första sekunden. Solna vann med 80-48 och för mig kändes det som att komma hem, säger Göran.

Sedan den dagen har inget varit sig likt. Basketen intog Görans liv och har sedan dess inte släppt greppet om honom. Men det är i högsta grad ömsesidigt. Han bestämde då i Solnahallen att ge den all sin tid. Efter nästan tio år på läktarna kan han i sin Excelfil, där han håller ordning på allt, summera nästan 1300 matcher.

I början var det bara Solna som gällde, och bara hemmamatcherna i Solnahallen, men snart blev det även bortamöten i närområdet. Och i nästa steg började han se matcher där Solna inte var ena parten och han startade med resor till Solnas bortamatcher runt om i landet. Tre säsonger har han sett precis alla matcher som Solnas damlag har spelat, både hemma och borta, för sedan den där speciella första matchen i Solnahallen har han haft en förkärlek för dambasketen.

– Jag har alltid sett, och ser alla herr- och dammatcher jag kan med Solna, och numera AIK, men andra matcher jag går på blir det nästan bara dam. Det är inget förnuftsgrundat att jag föredrar dambasket. Det handlar enbart om känslor, för jag är en känslomänniska.

Görans basketintresse har fört honom till i stort sett alla arenor där det spelas elitbasket i Sverige. Han reser med tåg, bil, båt och flyg, d v s det som krävs för att ta sig matchen ifråga i tid. Bara någon enstaka gång under alla åren har han rest med laget, och då bara på hemmavägen, för som han säger: ”man vill ju lämna spelarna i lugn och ro innan matcherna”. Han betalar annars allt ur egen ficka. Som mest har en säsong kostat honom 25 000 kronor, men säger att det var värt vartenda öre.

Foto: Anders Tillgren

Att Göran kunnat lägga ned det här engagemanget har bara varit möjligt för att han är ensamstående, och även om han har kunnat unna sig det rent ekonomiskt kan det inte ha varit helt lätt att kombinera med arbetet som han sedan länge haft på Posten?

– Nej, det har varit ett pusslande eftersom många matcher spelas på vardagarna. Och sedan handlar det ju om att hitta de rätta restiderna och priserna. Svårast blir det ju vid slutspelen. Då får man ta det som finns till det pris som finns.

Det är mer regel än undantag att Göran är bortalagets ende supporter när han är på match. I Luleå, där han varit 14 gånger, har det t ex nog undrats vem den där Stockholmaren är, han som är på plats när Luleå möter olika lag i ligan.

-Det kanske är lite udda att åka till just Luleå, som ligger långt bort, så många gånger, men de har ett bra lag, bra publik och en fin arena, är Görans enkla förklaring.

Den där första basketsäsongen för Göran, 2007-08, beskriver han som enastående. Han fick se sitt Solna vinna SM på båda dam- och herrsidan, man minns också med glädje med vilken enkelhet det gick att komma in i basketvärlden.

-Basketen är så liten att en av fördelarna är att det är så lätt att få kontakt och komma nära. Bara en sådan sak som när jag åkte med supporterbussen till Sundsvall till en av finalerna, så åkte klubbledningen med oss. Då fick man höra klubbdirektören Jan Marklunds insideprat. Det var en stor sak för en nykomling som jag.

Året efter de dubbla gulden vann damerna igen, medan herrarna föll i finalen.

-På den tiden var det på liv och död för mig. Det var vinna som gällde, inget annat. Det var rent hemskt när Solna förlorade, men all det där har förändrats, berättar Göran.

Efter hand började han uppmärksamma andra lag som var framgångsrika och hade bra spelare. En som han speciellt nämner är Cleo Forsman i Telge. Det var då han började följa matcher som inte Solna var inblandade i.

-Numera känner jag inte något agg mot något annat lag, även om ”mitt lag” skulle få stryk. Det handlar mest om glädje över att få vara med om matcher som är kul, vilket det är de när det är jämnt, eller när det ena laget hämtar in stora underlägen. Basketen är bäst när det är spännande och lagen gör sitt yttersta!

Göran var inte så förtjust i annat än ligabasket inledningsvis, men även i det avseendet har hans intresse vidgats. Redan under ”sin” andra säsong började han följa Basketettan och efter ett besök på NM, som under en rad år spelades i Solnahallen, även ungdomsbasket. Det har även lett till flera resor då han följt svenska ungdomslandslag under EM i olika europeiska länder. Han finner ett särskilt intresse i att följa hur ungdomar utvecklas till seniorer.   En speciell spelare i det sammanhanget är Emelie Enjebo, som startade i Solna Branten i Basketettan och sedan blev etablerad elitspelare. Göran berättar att han sett Enjebo spela i åtta olika klubbar!

-Jag tycker nuförtiden att det är lika kul med ungdomsmatcher som att se seniorer. Det är inte sällan som jag fått frågan ”vems förälder är du då?” när jag varit på match. Och att se på ettan är lite som att se ”basket på riktigt”, lite småprimitivt, ofta utan läktare men alltid mycket glädje. Basket är inte alltid som bäst bara för att det är tusentals på läktarna. Snarare tvärtom.

Solnas damlag nådde 2013 finalen, där de dock föll mot Norrköping. Sedan kom inga fler framgångar för klubben.

– Efter silveråret började man ana att något inte stämde. Det kändes på något sätt som sista rycket och till slut blev det tyvärr så att Solna drog sitt herrlag ur ligan och damerna åkte ur i kvalet. Damernas kvalår kändes som ett farväl och jag ville därför se alla matcher de spelade. När det var över för båda lagen var det som om något slitits ifrån mig. Det jag hade bara försvann.

Göran, som varit medlem i AIK i 40 år, blev senare kallad till det medlemsmöte då man skulle rösta om sammanslagningen med Solna Vikings.

-Först blev jag arg, funderade att gå ur och tänkte att ”de stal min klubb”. Men efter ett tag sansade jag mig och insåg att det var det enda rätta att göra. Ångesten över att Solna försvunnit vändes till något positivt och nu ligger även mitt baskethjärta i AIK, säger Göran.

Så nu är det AIK han följer med intresse, men naturligtvis många andra matcher också. Basketen och spänningen i matcherna är det centrala. Sporten förändras över tid och han med den. Intresset går dock inte ur. Han säger blygsamt att han borde kunna mer om själva spelet, taktiken etc., efter alla matcher han sett, men han har nog bättre koll än han vill påskina. Han säger att han har lite mer perspektiv numera. Förr vill han alltid vara mitt inne i spelet och det som hände, och helst sitta direkt bakom bänken för att inte missa något. Numera har han dragit sig tillbaka längre upp på läktaren. Och därmed vidgat vyerna, får man anta.

Till sist skall vi låta Göran Åström sammanfatta med sina egna ord. Det kan inte sägas bättre än så här, när det kommer från en sann supporter och basketälskare:

-Väldigt mycket handlar om basket för mig. Det är det som ger mitt liv innehåll och mening.

 

 

 

Publicerat för 9 månader sedan

En pionjär i basketens tjänst

Alla vi som ibland går till Fryshuset för att se basket förväntar oss att se honom på sin vanliga plats, mitt på läktaren, på den nedersta raden. Och där hittar vi honom allt som oftast, Jerker Notini, när det är basketmatch på gång. Numera är han enbart åskådare, men fram till bara för några år sedan var det vanligare att han sågs i sekretariatet. För med ålderns rätt, Jerker fyller 86 i år, har hans liv i basketens tjänst kommit till ända.
– För ca 15 år sedan började jag se allt sämre på grund av grå starr. Till slut blev det svårt att se spelarnas tröjnummer, så det gick inte att fortsätta. Men jag gjorde inhopp i sekretariatet till för 7-8 år sedan, berättar Jerker.

Och även om han inte kan arbeta på det sättet med basketen som han gjort under ett helt liv, så gläds han fortfarande åt sporten på samma sätt som tidigare.
– Jag ser väldigt mycket matcher, numera oftast när min guddotter och hennes tvillingsystrar spelar. I år har det hittills blivit 51 matcher. Förra säsongen såg jag 100 och något år har det t o m blivit 150.

Basketen är en så ung sport i Sverige att ett antal personer som fortfarande är i livet kan berätta hur det var i början. Det är dock ytterst få, som likt Jerker finns kvar av den skara som under sin levnad sett sportens hela utveckling, från de första stapplande stegen, till vad basketen är idag. När det gäller Jerker Notini finns inte något mer passande ord än pionjär och i dess verkliga mening. Jerker har oavbrutet varit aktiv inom basketen från själva begynnelsen, den tid då det ännu inte ens fanns något basketförbund, från sent 1940-tal. Basketen låg på den tiden som en sektion i handbollsförbundet tills man uppfyllde RF:s bestämmelser om storlek och spridning för att bli eget förbund.

Jerker Notini började som vargunge i KFUM Söders Scoutkår år 1940 och kom senare i kontakt med basket via Åke Nilsson, sedermera ordförande i det svenska basketförbundet.
– Basket omnämndes för första gången i KFUM Söders månadsblad 1949. Det var då jag började. Jag gick på tekniska gymnasiet och vi hade gymnastik i en sal som egentligen var ett labb på skolan. Där fanns någon form av korgar, inte alls jämförbara med hur de skulle vara, men så var det i början, säger Jerker.

På frågan om varför han fastnade för basketen säger Jerker:
– Jag provade handboll tidigare, men trots att det fanns regler var det ingen som respekterade dem. Det var mest slagsmål med boll. Det fina med basketen var att man faktiskt följde reglerna som fanns.

Foto: Anders Tillgren

Jerkers egen spelarkarriär går dock inte till historien. Egon Håkansson har t ex berättat att han gjorde sitt livs första poäng i sin allra första basketmatch genom att runda Söders ”vänsterback” Jerker Notini på högerkanten och lägga i en enkel lay up. Jerkers insats i den högsta serien inskränker sig till tre minuter i en match med Söder borta mot Boden då han vikarierade som lagledare och tvingades hoppa in i slutet av matchen.

En bedrift som spelare är dock att Jerker i en reservlagsmatch, som spelades 15 mars 1959 i Solna, nickade bollen i korgen! På en retur fann han sig ”fastlåst” av två motståndare men returen landade på hans huvud och han tryckte till den med skallen så att den faktiskt gick i korgen.
– Domaren blåste av, men efter en stunds reflekterande över reglerna godkände han poängen. Det skulle vara intressant att veta om någon annan spelare har gjort något liknande?

Även om han aldrig blev en elitidrottare så fortsatte han ändå spela. I slutet av 60-talet bildade Jerker ett motionslag inom KFUM Söder, det som senare blev Söders Veteraner. Där spelade han ända till 1997, året då han skulle fylla 66.

Jerkers stora insatser har istället varit som ledare och funktionär, och listan över gärningar är lång.
Föreningsarbetet i Söder, klubben han varit trogen i alla år, höll han på med i decennier. Han satt i föreningens styrelse under många år, liksom i Stockholms Basketbollförbund. Under det svenska förbundets första tid, då kansliet var beläget vid Snickarbacken, jobbade Jerker i seriekommittén inför kommande seriespel. Från första början spelade nämligen SM i ren cupform. Han har också dömt en hel del och även varit aktiv som tränare.
– Jag började som tränare 1956 och hade Söders damlag under ett par säsonger. Och när damerna, som första svenska damlag, 1961 bjöds till Sovjet för att spela mot högskolelag, var jag reseledare, säger Jerker.

Framför allt har Jerkers basketarbete inneburit oändliga timmar med olika sekretariatsuppgifter, i allt från ungdomsmatcher till seniorlandskamper. Han gick sin första funktionärsutbildning redan 1949-50 och deltog i den allra första utbildningen för blivande funktionärsutbildare i mitten av 70-talet.
Det har verkligen förändrats genom åren, säger Jerker.
– Ibland fanns det inte ens klockor och annan sekretariatsutrustning. Det har faktiskt hänt att jag tagit tid med ett vanligt armbandsur på den tiden de hade en liten sekundvisartavla nertill på urtavlan. Jag kan försäkra att det inte är det lättaste med tanke på att matcherna spelas med effektiv tid.

När Jerker berättar om sitt slås man av det enorma engagemang han haft, och fortfarande har, för basketen. Mycket fritid, ända från ungdomsåren, har gått till sporten. Ett halvt sekel har denne tvättäkta Söderkis gett basketen. Det har aldrig blivit tillfälle att gifta sig och skaffa barn. Under sitt normala arbetsliv har han huvudsakligen jobbat som lärare och studierektor, men jag utläser av Jerker att det närmast var ett ”nödvändigt ont”, för basketen har alltid kommit i första hand. Han har dock aldrig försörjt sig på sporten.
– Nej, jag har förstås haft mindre domar- och funktionärsarvoden, men annars har mitt engagemang inom basketen varit rent ideellt.

Så vilka minnen från alla åren inom basketen ser han som de allra bästa? Hans svar handlar inte om något han själv gjort eller fått uppmärksamhet för, utan säger så här: Förutom KFUM Söders SM-segrar (8 herr och 1 dam) så är det:
– För det första finalerna i Mini Basket Cup 1973, då Hovet fylldes med 10 000 åskådare. Det var framför allt Egon Håkanssons verk och blev en fantastisk upplevelse. För det andra Harlem Globetrotters första besök i Stockholm, 1956. De spelade också på Hovet, som då var en utomhusarena. Efter det såg jag Globetrotters flera gånger, bland annat i Bremen året efter.

Det är sådan han är, Jerker Notini. Det är basketen som är hans största glädjeämne. Den har gett honom så mycket och i sanningens namn har han gett den oerhört mycket tillbaka. Ett helt liv. Och ännu är det inte över. Han kommer även i fortsättningen att finnas där på sin läktarplats och intresserat följa spelet. Annars är inget sig likt i Fryshuset.

 

 

Publicerat för 10 månader sedan

En 25-årig kärlekshistoria

Kadidja Andersson är Stockholmstjejen som i 25 år har haft en kärlekshistoria med basketen. Den blev hennes yrke och förde ut henne i världen. När karriären snart summeras kan man slå fast att hon är en av de bästa och mest meriterade svenska spelarna genom tiderna. Hennes 148 landskamper överträffas bara av Kicki Johansson. Kadidja har nått Final Four på college, vunnit SM-guld, deltagit i två EM-slutspel, två gånger varit i Final Four i Eurocup och spelat professionellt i flera europeiska länder.

Basketen har varit nummer ett för henne sedan hon började spela i Polisen Basket vid 12 års ålder. Året därpå började hon och bästa vännen, Malin Gernandt, spela i Harem Basket.
– Det var vår coach i Harem, Süleyman Boyaci, som lärde mig att träna disciplinerat och det gav snabbt resultat, vilket gjorde att jag bara ville träna ännu mer. Det var så jag lärde mig att älska sporten. Det har jag gjort sedan dess och många av mina livsval har baserats på basketen. Sen jag var 13 har jag vetat vad jag vill göra och uppnå med mitt idrottande, säger Kadidja. Tack vare den har jag inte bara fått en universitetsutbildning utan också fått träffa mängder av olika människor och se och bo på platser som jag aldrig annars hade kommit till. Basketen har öppnat mina ögon om hur stor världen är och hur mycket vi har att lära av varandra, berättar Kadidja.

Det här året fyller Kadidja Andersson 37. I den åldern har de allra flesta lagt ned sina karriärer och även Kadidja har flera gånger haft tankar på det men olika omständigheter har gjort att det inte blivit så. Att hon fortfarande älskar basket och framförallt att tävla är en del av förklaringen.

Men det finns också en form av rädsla.
– Den dagen jag fruktat, nästan haft panik över, måste ju komma. När det är över och det är färdigspelat och jag ska börja ett annat liv.

Efter sitt sista år utomlands sa hon till sig själv att hon inte skulle återvända till spel i den svenska ligan. Det fick vara klart. Men omständigheterna gjorde att hon i alla fall kom tillbaka. Det är hon glad för idag. Det blev några fina år i Sverige, som avslutades i Sallén. Då tänkte hon igen att nu är det färdigspelat. Men så hörde Anders Härd av sig och ville att hon skulle vara med i AIK:s satsning på ligan.

-När Anders först nämnde det för mig kändes det inte särskilt lockande. Jag hade inställningen att blir det inte Basketligan Dam så blir det ingenting alls. Men jag gick i alla fall med på att provträna med AIK ett par gånger innan jag fattade mitt beslut och tyckte att det var så pass kul att jag nästan på en gång bestämde mig för att spela med dem.

Att hon till slut föll för locktonerna från AIK stavas utmaning, sådant som hon sökt hela sin karriär.
– Utmaningen är att hjälpa AIK försöka ta steget upp i ligan, men den finns också i laget och det dagliga jobbet. De här tjejerna vill ta i, de vill tävla, de vill gå framåt. Alla ingredienser finns där, berättar Kadidja.

Foto: Anders Tillgren

Foto: Anders Tillgren

Cirkeln har alltså slutits. Kadidja är tillbaka i Stockholm, där allt en gång började. Och mycket talar för att den enastående karriären också avslutas där. Då är det kringflackande livet över.

– Men det levnadssättet har passat mig och jag har alltid letat efter något nytt. Ett år i taget. Nästa stad, nästa land, nästa klubb, nästa utmaning.  Det sitter nog i generna, de som jag fått från min pappa. Medan min mamma alltid har varit min trygghet och fasta punkt i tillvaron, den som alltid stöttat mig och den jag vuxit upp hos, har pappa hela sitt liv varit en rastlös själ. Han är bara sådan. Sedan en tid bor han i sitt hemland Senegal. Kanske hittar han ro där.

Redan från tidiga år hade Kadidja målet att ta sig till USA och genom en spelare som hade varit i Sverige, Danny Evans, och som hade blivit assisterande coach på University of Minnesota, blev det av. Tillsammans med svenska lagkamraten och bästa vännen, Ebba Requin (tidigare Hemberg) åkte Kadidja till Minnesota. Det kom att bli fyra fantastiska år. Att få spela med den amerikanska landslagsstjärnan Lindsay Whalen på Minnesota beskriver hon som en de absoluta höjdpunkterna under karriären. En annan lagkamrat var Janel McCarville, också en kommande storstjärna och spelaren som nu kommit till Sverige för att spela tillsammans med Kadidja för AIK i Superettan. Tillsammans tog de här tjejerna Minnesota till Final Four i NCAA-slutspelet.

Men det var nära att de hade missat allt. Whalen bröt handen 2 månader innan slutspelet skulle börja och de trodde att allt var förlorat, men hon kom tillbaka precis i tid för första matchen. Minnesota var dåligt seedade men vann match efter match. Det sista hindret var Duke i kvartsfinalen, men Minnesota lyckades besegra dem på Dukes hemmaplan.
– Då var vi övertygade om att vi kunde gå hela vägen, men vi hade inte erfarenheten av vad ett Final Four innebar och vad det skulle kräva av oss, mer än spelmässigt. Det är så mycket annat vid sidan av som lätt kan ta bort fokus från basketen. Det är som en cirkus, inte minst med all media och massor av åtaganden. UConn hade den vanan och vi rådde inte på dem i semifinalen.

Kadidja säger att den lagkänsla de hade i Minnesota är svår att få till, men när laget lyckas blir resultaten också ofta speciella. När hon var med och vann SM med 08 Stockholm fanns också precis allt där.
– Det var något speciellt med det laget. Flera av oss som var med då pratar fortfarande om det. Det var magiskt. Samma känsla fanns i landslaget när vi gick till EM 2013. Den kvalsommaren kommer jag aldrig att glömma. Sammanhållningen, kemin i laget och känslan när allt och alla bara klickar!

När jag frågar Kadidja om vad som är den allra viktigaste nyckeln till framgång för ett basketlag säger hon lagsammanhållningen. Hon menar att coacherna visserligen är viktiga, men mest av allt betyder ändå spelarnas sammanhållning och det de kan åstadkomma tillsammans. Hur duktig än coachen är, så går det inte att lyckas om laget är splittrat. Och på motsvarande sätt gäller motsatsen. Med en usel coach, eller t o m en som spelarna avskyr, kan man åstadkomma mycket om spelarna hittar varandra och håller ihop.

Janel McCarville är fortfarande en av hennes bästa vänner och hon och Lindsay Whalen har också fortfarande kontakt. Varje sommar sedan Kadidja lämnade college har hon åkt tillbaka för att hälsa på. Hon har alltid trivts i USA, men nu tvekar hon.
-Jag tror inte att jag klarar det, i alla fall inte de närmaste fyra åren. Jag satt uppe på natten under den amerikanska valvakan och grät hejdlöst när resultatet blev klart. Jag kunde inte tro att det var sant, att amerikanerna hade valt en person som är emot allt det jag tror på och det som dagens mänsklighet behöver.

När jag ber Kadidja berätta om något vid sidan av basketen som engagerar henne säger hon:
– Det är det otroliga lidandet som vi ser i stora delar av världen och att så mycket oförståelse visas de utsatta. Istället för att överdriva skillnader borde vi hitta sätt att stötta och öppna upp för de som lider.

Att vara professionell idrottare utomlands är inte alltid en dans på rosor. Klimatet är på många sätt kallare och mer rent affärsmässigt, något helt annat än den svenska ordentligheten och omtanken. Det Kkan vara väldigt ensamt, man är långt från tryggheten hemma och har man otur kan det krångla på olika sätt med de praktiska detaljerna. Det är t ex inte ovanligt att löner och ersättningar blir försenade eller ibland helt uteblir. Efter SM-guldet med 08 Stockholm fick Kadidja, Agnes Nordström och Martina Stålvant chansen att spela i den spanska ligan, på Gran Canaria.
– Det kan förefalla som en drömtillvaro, med ett fantastiskt klimat och allt. Men vi blev dåligt behandlade av klubben. Lyckligtvis hade vi varandra. Att ha vänner omkring sig betyder mycket när det är svårt. Och jag har ändå haft turen att hitta människor att umgås med, och komma nära, på de platser jag har spelat på, säger Kadidja.

Året på Gran Canaria var hennes första i en europeisk förstadivision och basketmässigt gick det bra för laget. De nådde Final Four i Eurocup, vilket var en stor framgång. Sin bästa tid i Europa kom ändå de följande två åren i Ruzomberok i Slovakien. Det var ett kontrakt som Kadidja tog över efter Elisabeth Egnell, som hade blivit gravid. Hon stormtrivdes och den första säsongen i Ruzomberok blev hennes bästa individuella någonsin. Det blev spel i Eurocup igen och Ruzomberok nådde finalen i Slovakien, där Good Angels som i stort sett prenumererar på mästartiteln, blev för svåra. Andra säsongen blev en ny höjdpunkt då hon än en gång fick vara med i ett lag som kvalificerade sig till de sista fyra i Eurocup.

I Ruzomberok spelade Kadidja tillsammans med Klaudia Lukacovicova. Klaudia hade hört mycket gott om Sverige. Hon ville dit och spela och tjatade om att de skulle göra det tillsammans. Kadidja hade inte tänkt avsluta karriären i den svenska ligan, men när Klaudia och hon fick möjligheten att komma till Udominate i en paketlösning bestämde hon sig ändå för att göra det. Det blev inte mer än en säsong i Umeå, för väldigt sent inför nästa säsong fick hon veta att kontraktet inte skulle förlängas. Men då dök möjligheten i Sallén upp och det blev två år i Uppsala, en tid som Kadidja är tacksam över. Hon fick många nya vänner och sitt första ”riktiga” jobb. Det var på en bank och det jobbet har hon fortfarande kvar på deltid efter flytten tillbaka till Stockholm. Kanske förebådade det hennes nya liv, det som förr eller senare måste komma.

-Jag skulle kunna fortsätta spela basket men det är ju allt det andra i livet som börjar locka på ett nytt sätt, säger Kadidja.
– Kroppen håller och jag har sluppit svårare skador, men någon gång måste jag hitta det som skall ersätta basketen, något som är värt att satsa på och som skall bli min nästa utmaning, min framtid. Och barn. Jag drömmer om att få barn och jag vet att det inte kan vänta hur länge som helst.

Nu när Kadidja börjar skönja slutet har hon också funderat mycket på alla andra saker hon kan ägna sig åt när idrottskarriären är över, sådant som hon inte haft möjlighet att göra eller inte haft tiden för ännu. Inte bara att inrätta sig i ekorrhjulet med fast bostad, arbete och förhoppningsvis barn.

Kadidjas mamma har vid flera tillfällen föreslagit att dottern ska ägna sig åt coaching efter karriären och Kadidja har redan fått sådana förfrågningar. Men när den aktiva karriären tar slut vill hon ha ett ”clean break”. Hon vill släppa taget helt, bestämma sig för en annan väg och en helt annan utmaning som hon vill satsa allt på.

-Just nu är det ändå AIK som får mitt fokus. Jag skall göra allt för att det här laget skall lyckas i Superettan och kvalet. Och jag har mitt jobb på banken, min bostad och mina vänner och familj. Men också mina drömmar om framtiden.

Sedan länge har Kadidja i steg gått över till en rent vegetarisk kost och med två av sina bästa vänner har hon planer på att inom en snar framtid öppna en vego restaurang. Hon saknar helt erfarenhet från den branschen, men ser det som en fantastisk utmaning, sådant som hon alltid sökt.
-Vego restaurangen kan bli min nya väg i livet och tanken är att det skall ske snart. Vi vill sätta igång i slutet av det här året. Då har jag gjort mitt i AIK och även om kärleken till basketen alltid kommer att finnas kvar ser jag så otroligt mycket fram emot nya utmaningar!

Publicerat för 12 månader sedan

Från Bangalore till Blackeberg

För 42 år sedan föddes ett gossebarn i den indiska staden Bangalore, en stad som har nästan lika många invånare som Sverige och som är Indiens IT-centrum. Pojken hamnade på ett barnhem och när han var två månader hämtades han av ett par från Sverige. Till deras lycka, och förmodligen hans, adopterades han av familjen från Varberg.

Han fick namnet Andreas Berntsson och varken han eller någon annan kan säga hur hans liv hade sett ut idag om han hade blivit kvar i Indien. Han har nu landat i västra Stockholm, där han sedan tio är jobbar som sportchef i Blackeberg, en av Stockholms och därmed Sveriges absolut största basketföreningar. Men både Indien och hans verkliga ursprung är en vit fläck för honom.
– Jag har aldrig varit i Indien och har inte känt behovet av att gräva i mitt förflutna. Inte ännu i alla fall. Jag har levt hela mitt liv i Sverige och det är här jag hör hemma, säger Andreas.

När vi sitter och pratar och jag försöker styra över samtalet på saker som handlar om honom själv, så landar vi på något sätt alltid i Blackeberg och basketen. Det är inte så märkligt, för i stort sett hela Andreas Berntssons liv cirkulerar kring basket och i synnerhet klubben. Det engagemang han har är nästan lite svårt att greppa, men det har också lett till vad han är i dag: en verklig centralfigur, med inte långtifrån legendstatus, inom basketen i Stockholm.
– Jobbet är en passion för mig. Att vara i verksamheten, att synas och se till att allt fungerar, med träningar, matcher och coacher, är det mest spännande jag vet, berättar han.
– Att få vara med och gör mer för fler, att skapa möjligheter för ungdomar att spela basket, är en ynnest. Bland de roligaste är att se hur många vi faktiskt fått att börja spela. Ta t ex miniligan, 3-3 serien för de yngsta, en av de saker jag är mest stolt över att vi gjort . Att se barnens glädje går utöver det mesta.

När Andreas började i Blackeberg för tio år sedan, först med uppdraget att sköta ungdomssidan, och senare som sportchef för hela klubben, hade man redan ett stort medlemsantal, 500-600 medlemmar, men har sedan dess växt avsevärt. I dagsläget har klubben 1300 aktiva, vilket gör Blackeberg till den näst största basketföreningen i landet. Bara Fryshuset har fler medlemmar. Utvecklingen är naturligtvis inte bara hans förtjänst. Själv säger han t ex att utan den aktiva och engagerade styrelsen hade det inte gått. Men utan tvekan har han en stor del i utvecklingen och den väl fungerande verksamheten.

andreas2

Foto: Anders Tillgren

Men allt har haft någon form av pris för honom personligen, även om han själv inte ser det så. Andreas Berntsson är ungkarl och hans liv handlar om nästan bara basket. Han unnar sig sällan lediga dagar och det liv han har vid sidan av är inte basketfritt.
– Några andra intressen vid sidan av basketen har jag egentligen inte, säger han.
– Jag tycker om annan idrott och i övrigt blir det att gå ut ibland. Och då blir det nästan alltid med andra basketmänniskor. Det är svårt att hålla isär arbetet och annat. Det har t ex hänt att jag haft fullt med coacher hemma hos mig på julafton.

Och som om det inte vore nog engagerar han sig gärna i andra sammanhang där han kan göra nytta för basketen. Man kan t ex se honom arbeta under ungdomsturneringen Scania Cup i Södertälje eller som funktionär under landskamper.
– Jag tycker det är kul att hjälpa till och bidra på annat håll. Och vore det möjligt så skulle jag också vara ledare i regionverksamheten, säger Andreas.

Men ett andningshål har han. Andreas har ett gäng kompisar, huvudsakligen ungdomsvänner från Varberg, som han träffar ibland.
– Det blir helt annorlunda när man umgås med dem, för ingen sysslar med basket. Men på senare tid har det blivit lite speciellt. De flesta av dem är ju nu i den åldern att de fått barn som börjat med olika aktiviteter, bland annat idrott. Och de vill diskutera med mig om barnens fritid hela tiden, kanske för att de vet att jag arbetar med sådant. Det är faktiskt lite jobbigt.

Andreas hamnade i basketen i tidiga tonåren. Han hade fått pröva på sporten tidigare i skolan, men det var i 15-årsåldern det verkliga engagemanget startade. Hon började då döma och coacha och var snart fast. Som tränare ledde han ett lag från Varberg Basket till klubbens första (och hittills enda?) USM-guld. Det var med P-79 och efter ett deltagande i Scania Cup blev han värvad till Södertälje som ungdomscoach.
– Det var väldigt stort att komma till en stor klubb som SBBK. Jag min minns första dag i klubben. När jag klev in i Täljehallen så hade Jonte Karlsson träning med Kings. Det var ett mäktigt intryck som fortfarande finns kvar och som gav mig inspiration. Jag vill också jobba med det här, tänkte jag då.

Tio år blev han SBBK trogen innan han fick chansen att arbeta med basket på heltid i Blackeberg och tog jobbet på villkor att klubben skulle ordna en lägenhet åt honom. På den vägen är det. Under de sista åren i Södertälje avslutade han också sin utbildning på GIH, något som han hade fått chansen till genom basketförbundets försorg.

I Blackeberg är han inte bara navet som allt cirkulerar kring. Av naturliga skäl är han också ”chefen” i klubben, och den rollen för med sig ett antal förpliktelser.
– Jag är i grund och botten en social varelse och en samarbetsmänniska, men ibland måste man sätta ned foten. Som ansvarig måste man kunna ta konflikter, för sådana förekommer. Och visst händer det att jag blir förbannad, oftast när någon missköter sig eller inte gör det som vi har bestämt.

abArbetet som sportchef handlar i grund och botten inte så mycket om glamour, mest hårt och konsekvent arbete, och noggrannhet. Blackebergsmallen heter den överenskomna verksamhetsplan som styr arbetet i klubben, vars idé är att i första hand vara en plantskola för svensk basket men också att man skall ha representationslag på både dam- och herrsidan med huvudsakligen egna produkter. Blackebergs verksamhet bygger på ett ständigt inflöde av nya basketspelare. Just nyrekryteringen beskriver Andreas som en av sina allra viktigaste uppgifter, och kanske är det primära arbetssättet i den, skolbesöken, som klubben och han är mest känd för.
– När jag kom till Blackeberg så insåg jag snabbt att vi måste sänka rekryteringsåldern. De andra sporterna rekryterade 6-7 åringar, så vi var tvungna att göra likadant. Vi började med täta besök i skolorna och det arbetet håller jag på med hela tiden, än i dag. Över huvud taget byggde vi vårt kvarterslagssystem på skolstrukturen, och det är ett jobb som burit frukt på olika sätt. Numera händer det t ex att lärare hör av sig till oss för att vi skall komma till dem på skolbesök, berättar Andreas.

Grabben från Bangalor har under sin livsresa byggt en bas i Blackeberg på ett sätt som borde inspirera andra. Och själv har han inga problem att hitta motivation för att fortsätta sitt arbete. Utan att tveka kan han se sig själv i samma roll i ytterligare tio år. Han vill fortsätta bidra till att både föreningen och svensk basket fortsätter att växa och utvecklas. Och han menar att det inte räcker att bara jobba många timmar:
– Man måste våga testa nya saker och metoder. Man behöver faktiskt inte alltid vara så politiskt korrekt, om man gör det som är bäst för barnen och ungdomarna, och att syftet är det bästa, säger han.

Trots kärleken till sporten menar Andreas att det finns saker som den svenska basketen måste rätta till för att lyckas bättre. En sådan sak är vi måste få en tydligare träningskultur.
– Om jag en dag skulle få egna barn är det inte säkert att jag skulle sätta in dem på just basket. Som förälder vill man ju att barnen skall bli så bra som möjligt på det de håller på med, och jag upplever att det är mer accepterat för ungdomar i andra idrotter att t ex träna mer. Inom basketen tillåts vi tävla på olika sätt, men den rätta träningskulturen saknas på många håll.

När jag till slut ber honom ge sina bästa råd till föreningsledare i Stockholm och övriga landet, säger han så här:
– Då skulle jag säga att man skall göra saker och ting helhjärtat, men skynda långsamt. Börja i liten skala, bygg därifrån och se till att inte göra det för dyrt eller att leva över tillgångarna. Och för guds skull, kopiera inte Blackebergs eller någon annans koncept. Bygg verksamheten på de egna förutsättningarna och möjligheterna.