Publicerat för 2 veckor sedan

Kvinna, föregångare, förebild

Det första Karin Laukkanen säger till mig när vi träffas för den intervju vi avtalat om, är:
– Varför vill du skriva om mig? De som är unga och aktiva nu känner ju inte ens till att jag har varit basketspelare!

Kanske just därför. I en tid när de yngre förknippar Björn Borg med kalsonger, Ingemar Stenmark med ”Let´s dance” och Gunde Svan med ”Fångarna på fortet” och inte ens känner till att de är bland de tre främsta svenska idrottarna någonsin, är det viktigare än någonsin att känna till historien.

För många är Karin en person som man visserligen kan se på läktarna i Stockholms baskethallar, men som annars är den kontorist på AIK:s kansli som dagligdags arbetar med ekonomi. Inte för att Karin anstränger sig särskilt hårt för att sprida en annan bild av sig själv, men den beskrivningen av henne är långt ifrån den sanna.

Annat går inte att säga om en person som debuterade i den högsta serien som 14-åring, i landslaget fyra år senare, som varit med om att vinna tre SM-guld efter 14 år i elitserien, gjort mer än 50 landskamper, och efter spelaråren varit coach på hög nivå under 20 års tid. Tiden har gått och numera ligger basketkarriärerna bakom henne. Icke desto mindre måste hon sägas ha varit en föregångare i flera avseenden och en av förebilderna som inte minst dagens yngre tjejer borde ha glädje av när de skall staka ut sina basketliv.

Allt började när Karin var sju år och familjen precis hade flyttat till Stockholm från Hofors i Gästrikland. Karins pappa, som var finskt krigsbarn i just Hofors, hade återvänt till Finland, gift sig och sedan flyttat tillbaka till Sverige. Men nu styrdes kosan till huvudstaden och inledningsvis Rinkeby, där Karin och hennes kompisar fångades upp av Kristofer Hahne, som hade startat basketgrupper i förorten. Familjen flyttade snart till Vinsta, och Karin, som direkt slukades upp av basketen, rusade snabbt ifrån sina jämnåriga basketkompisar och fick träna med pojklagen. Genom Hahnes försorg hamnade hon i Solna. Att träna och spela så pass långt hemifrån för en ung tjej hade inte varit möjligt om inte föräldrarna hade ställt upp och skjutsat henne var eviga dag.

Och familjens, inte bara föräldrarnas, betydelse för henne, har varit ovärderlig. Karin är den yngsta av tre barn i en sportig och aktiv familj som alltid hållit ihop i vått och torrt. Den ene av hennes bröder var för övrigt också basketspelare i Solna, och barnen fick stöttning av föräldrarna, och varandra, i allt de gjorde.

– Mina föräldrar ställde upp helt och hållet. Inget kunde t ex hålla dem borta när vi spelade match. Pappa var alltid den som pushade mig och sa ofta: ”Du kan uppnå allt du vill”. Mamma, min trygghet i tillvaron, var den som balanserade upp det hela. ”Var den du är” var hennes uppmaning till mig.

Karin förblev Solna trogen, med ett års undantag, under hela sin tid som spelare. En höjdpunkt i karriären var givetvis de tre SM-gulden 1986-88, då Solna bröt Södertäljes svit på nio raka.

– Länge såg det ut som om Södertälje skulle vinna SM i all evighet, så när vi slog Visby i finalen och tog vårt första guld, var det verkligen speciellt. Men vi hade också ett fantastiskt lag, säger Karin.

Vid sin sida hade Karin flera legendariska spelare, som Anne-lee Mellström, Kerstin Jakobsson och Carina Brandén (tidigare Bärlin). Och så hade Solna amerikanskan Tammy Jackson, som blev grädden på moset. Laget coachades av Charles Barton, som då tog sina första stapplande steg som tränare. Barton säger än idag att det här laget är det bästa han någonsin tränat. Och tillsammans nådde de ytterligare en milstolpe, då Solna på hemmaplan besegrade det ryska mästarlaget Dynamo Novosibirsk i Europacupen.

Hur bra var de här tjejerna som hade sin topp för 30 år sedan? En kväll sitter jag och tittar på en film med highlights från en av Solnas finalvinster. Jag kikar förstås mest på den blonda spelaren med nr. 10 på ryggen, som rör sig fint, jobbar hårt och sätter flera poäng med sitt lite aviga skott. Men jag imponeras av det jag ser. Solnatjejerna spelar snabbt, har bra teknik, rörlighet och flyttar bollen på ett utmärkt sätt. Utan tvekan skulle de klara sig bra mot många av dagens ligalag.

– Spelet har förstås förändrats väldigt mycket sedan jag höll på. Det är t ex mycket mer fysiskt idag, men jag tror att vi var bättre grundtränade, säger Karin.

– För oss var det t ex viktigt att ha en bra kondition. Man ägnade sig mycket åt löpträning, men också åt andra idrotter. Vi höll på och idrottade med allt möjligt, så ofta vi kom åt, ja vi tränade mest hela tiden. Kanske t o m för mycket och möjligen fel. Träningsläran har utvecklats. Idag vet man bättre vad ett bra träningsupplägg innebär.

Foto: Anders Tillgren

När Karin beskriver sig som spelare säger hon sig ha varit en ”robust” försvarare och forward, även om hon kunde och fick spela på de positioner som vi idag kallar 1-3.

– Men jag var nog ganska smart på planen, läste spelet bra och var en ledartyp, även om jag aldrig såg mig själv på det sättet. Det är vad andra har sagt.

En av dem var Charles Barton. Han hade Karin som kapten för laget och uppmanade henne tidigt att bli coach. Han tjatade också ofta på henne eftersom han insåg att hon hade en stark påverkan på det övriga laget. ”När du är på bra humör är hela laget på bra humör”, sa han bland annat.

Relationen som Karin hade med coachen är inte olik den som ambitiösa coacher ofta har med lika målmedvetna spelare. Det utvecklas ofta en form av hatkärlek, där det finns en grundmurad respekt i botten.

– Jag var ju en typ som ville bli bäst i allt jag höll på med, så ibland slog det gnistor mot coachen, som ju hade sina prioriteringar. Vi hade våra konflikter, men också många fina stunder. Jag har honom att tacka för mycket, säger Karin, som efter karriären haft en mycket bra relation med Barton.

Efter det tredje raka guldet stannade hon ytterligare en säsong, men sedan var spelartiden i Solna över för Karin Laukkanen. Hon hade ett års uppehåll från basketen, innan hon tillsammans med Carina Brandén avslutade karriären med en säsong i Järfälla. Sedan började en ny era. Det var Jan Marklund i Solna som ringde och ville att hon skulle börja coacha. Och så blev det. Den karriären kom att vara i två decennier.

Karin Laukkanens finska arv och kopplingen till det forna hemlandet, har haft, och har stor betydelse för henne. På flera olika sätt. När hon som 16-åring såg lagkompisar sticka iväg på landslagsläger, undrade Karin: ”Varför får inte jag också spela i landslaget?” Då sa någon: ”Du är ju finsk medborgare”, något som Karin inte ens hade reflekterat över. Föräldrarna gick, en smula motvilligt, med på att låta henne byta medborgarskap. Så började hennes landslagskarriär.

Och till skillnad mot många andra invandrarbarn i andra generationen har Karin t ex några av sina bästa vänner i Finland. Det kan hon tacka basketen för.

– Jag pratar ju finska, så när vi var ute och spelade junior-EM så lärde jag känna många av de finska spelarna. Några av dem har jag jättebra kontakt med fortfarande, t ex Teri Airas, ett av de allra största finska basktenamnen någonsin, och Hilpi Savikko, som bland annat varit finsk förbundskapten.

De finska kontakterna ledde till att Karin 1997 rekryterades till Finland som coach för ligalaget ToPo och som instruktör för de kvinnliga spelarna på idrottsskolan Mäkelärinteen Lukio i Helsingfors. Instruktör för killarna var för övrigt Solnabekantingen Pekka Salminen, som nu är förbundskapten för de finska damerna. Men det blev bara ett år i Finland, även om hon hade flera anbud att bli heltidscoach.

– Att jobba som basketcoach är ett kringflackande liv och jag sa till mamma att om jag blir kvar i Finland nu så kommer jag kanske aldrig hem igen.

Så Karin återvände till Sverige, men coachandet fortsatte.

– Mitt mål var att bli den första kvinnliga förbundskaptenen och jag måste säga att jag blev ordentligt pushad från t ex förbundet, som ordnade så att jag fick gå alla de nödvändiga utbildningarna.

Den första kvinnliga landslagscoachen blev dock inte Karin. Hon säger att det kanske berodde på att hennes finska lynne, med för lite självförtroende. Den första kvinna på posten blev istället Jurgita Kausaite (2015), som senare kom att bli en viktig person i Karins liv. Men Karin fick uppleva att coacha svenska ungdomslandslag, talanglandslaget och även vara assisterande till Eivind Möstl i seniorlandslaget. Och även på klubbnivå fick hon vinna ett svenskt mästerskap. Det var när hon assisterade Anders Härd vid 08 Stockholms guld 2003.

Karin har varit tränare för många spelare som hör till de främsta på damsidan i Sverige, sådana som Kadidja Andersson och Anna Barthold. Så med lite perspektiv, vad kan hon säga om coaching och sitt eget sätt att leda lag?

– Jag skulle nog säga att jag var en ”head coach”, med betoning på huvud. När jag var ung spelare fick jag alltid höra att gör inte så och gör inte det. När jag själv blev tränare försökte jag vända på det. Istället för att säga vad man ”inte” skall göra är det bättre att säga vad spelarna skall göra. Men coaching för mig handlar om att få ut maximalt av laget och att skapa utveckling. En viktig del i det är att alla i laget mår bra, för då fungerar gruppen bäst. Och när man får uppleva de där stunderna, när man får ett riktigt ”flow” och allt flyter, då känner man att det är värt allt.

Och vilket var det bästa ögonblicket som coach?

– Det fanns egentligen inget speciellt ögonblick eller händelse, utan bäst var de tillfällen när det t ex brann i ögonen på spelarna på den där tidiga morgonträningen. Det är då det är som finast att vara tränare.

Perioden som coach kom till ända 2011 och sammanföll med ett par dödsfall i den närmaste familjekretsen, men berodde också att hon i princip var utarbetad. En lång radda år med väldigt lite vila, då hon varit igång året runt, begärde sitt pris. Sex år har passerat sedan dess och trots flera propåer har hon sagt nej till förslagen som kommit de här åren.

– Jag vet att om jag tar ett uppdrag så fastnar jag i det direkt. Det kommer att sluka all min tid. Jag har helt enkelt inte vågat, säger hon.
– Att coacha är det absolut roligaste jag vet, men hade jag kunnat göra det på heltid här hemma redan tidigare hade kanske situationen varit en annan idag.

Istället har hon valt att fortsätta jobbet med administration i AIK. Det började hon med redan för tio år sedan, då i Solna Vikings. Så länge hon coachade fick hon göra det på halvtid. Numera är det hel tjänst på kontoret som gäller.

– Med undantag för året i Finland har jag aldrig varit heltidsanställd som spelare eller coach. Jag jobbade i andra branscher, men hade arbetsgivare som lät mig vara ledig den tid som krävdes för basketen. Och Europaspel kom inte alls ifråga på den tiden, även om Charles Barton sa till oss att ”Ni borde spela därute allihop”.
– Visst hade jag kunnat stanna i mitt gamla jobb. Jag hade definitivt tjänat bättre, men det jag gör nu är roligare. Jag gör det för kärleken och kopplingen till basketen.

För 14 år sedan fick Karin Laukkanen, som då coachade i 08 Stockholm, ett samtal från Hilpi Savikko i Finland. Hon rekommenderade en litauisk spelare vid namn Jurgita Kausaite till Karin. Vid den tidpunkten införde Finland en regel om att de enda utländska spelarna i ligan skulle komma från EU. Eftersom Litauen vid den tidpunkten inte var EU-medlem kunde Kausaite, som några år tidigare hade vunnit EM med sitt land, inte fortsätta sin karriär i Finland. Karin nappade på kroken och Kausaite spelade den följande säsongen i 08 Stockholm.

Coachen och spelaren blev ett par som fortfarande bor och lever ihop, men Karin dementerar att det var kärlek vid första ögonkastet.

– Det växte på något sätt fram under säsongen. Det var först den följande sommaren det hände, säger hon.
– Och redan tidigt bestämde vi att vi en dag skulle coacha tillsammans, men det har aldrig blivit av eftersom jag slutade 2011.

Hur gör man som erfaren coach, när man lever under samma tak som en professionell coach? Ger man råd om hur hon skall göra?

– Ibland frågar hon mig om saker, men det är nog mest för att få en bekräftelse. Och jag säger aldrig till henne vad hon skall göra, möjligen vad hon skall förändra, om hon frågar om något. Mitt bästa råd till henne är det som mamma sa till mig, ”Var dig själv” och så det där jag sa tidigare, att det viktigaste är att alla mår bra.

Att leva som öppet gay, vilket Karin alltid gjort, har inte varit förknippat med samma bekymmer för henne som andra inom idrottsvärlden, inte minst på den manliga sidan, har haft. Och hon är befriande obesvärad när hon berättar om sina erfarenheter.

– Det var först när jag var 20 som jag upptäckte min läggning. Det kom helt överraskande. Först var det lite svårt, men allt släppte när jag berättade för familjen och de närmaste vännerna. Sedan dess har det inte varit några som helst problem., säger Karin.
– Jag har aldrig gjort någon hemlighet av det, men är inte heller den som basunerar ut det. Jag har alltid velat att andra först och främst skall lära känna mig för att jag är just Karin och inte för något annat.

Att idrottare och tränare har olika sexuella läggningar är inget som någon längre höjer på ögonbrynen åt. En annan fråga där vi faktiskt inte nått lika långt är den om kvinnliga coacher. När Karin coachade i ligan var hon den enda kvinnan. Många år senare, i dagens liga, finns också bara en kvinnlig coach. Det är just Jurgita Kausaite.

– Jag hoppas att fler tjejer får och tar möjligheten att coacha även på den högsta nivån. Och jag ser fram emot den dag då vi åter får en kvinnlig förbundskapten. Det är så viktigt med kvinnliga förebilder. Det behövs fler sådana för att andra skall inspireras och våga.

Och en sådan förebild har Karin Laukkanen varit. Och är fortfarande. Fast det skulle hon inte själv säga. Men det tycker vi andra.

Text: Tapio Joulamo, som är  frilansskribent och bland annat driver basketsajten wordartbloggen.eu

 

 

 

 

Publicerat för 2 veckor sedan

Stockholm Basket söker en Digital Content Producer

Har du en passion för basket och är en god kommunikatör med erfarenhet från event och marknadsaktiviteter så kan du vara precis den vi söker.

Vi är idag ca 24 000 medlemmar fördelat på drygt 100 föreningar och har nästan 10 000 matcher per år i distriktet. Vi siktar nu på att bli både fler och att bli ännu bättre. För att lyckas med vår ambition behöver vi nu förstärka teamet med dig som vill vara med och utveckla vår kommunikation och våra event.

Om rollen
Som Digital Content Producer är du redaktör för våra digitala kanaler och har ett ansvar för innehållsflödet och vår närvaro i sociala medier. Du planerar och driver innehållsflödet. Du producerar textuellt, grafiskt och rörligt innehåll som du publicerar och skapar engagemang i våra digitala kanaler inkl sociala medier. Du analyserar och följer upp både trafik och innehåll. För att lyckas i rollen är du en kreativ, skicklig och mångsidig skribent som trivs med att stötta verksamheten i kommunikationsfrågor. Du är vår specialist i den digitala världen som behärskar både det strategiska tänket och det operativa utförandet.

Du projektleder flera av Stockholm Baskets event och marknadsaktiviteter. Du är ett bollplank för nya idéer och är med och arbetar fram nya aktiviteter/projekt som gör basketen mer attraktiv och mer tillgänglig. Tjänsten har oreglerad arbetstid vilket innebär stor flexibilitet och ibland intensiva arbetsperioder. I tjänsten ingår kvälls- och helgarbete.

Kvalifikationer

Dokumenterad erfarenhet och utbildning inom marknads- och digital kommunikation

-Grafiska kunskaper inom Adobe familjen

-Mycket goda kunskaper i svenska

-Projektledning och erfarenhet från event och större projekt

-Erfarenhet av Story Telling och Content Marketing är meriterande

-Erfarenhet av CRM-verktyg och Google Analytics är meriterande.

Om dig

Du gillar att jobba när det händer saker, du är flexibel, strukturerad och engagerad. Du har lätt för att samarbeta och känner dig hemma på sociala medier. Du är kreativ och sprider positiv energi med ditt engagemang.

Du är väl insatt i basketens värld och du lever vår värdegrund – Jag ställer upp!
Glädje & Gemenskap – Demokrati & Delaktighet – Allas rätt att vara med – Rent Spel

Vi erbjuder

Förmånen att växa och verka i en utmanande och föränderlig miljö tillsammans med engagerade kollegor och distriktets föreningar. Vi erbjuder bra personalförmåner och vi månar om att du ska utvecklas som medarbetare och som person.

Vi söker en projektanställning på 50% fram till 2019-06-15, med goda chanser till förlängning. Tjänsten är placerad på vårt kansli i Sickla Köpkvarter. Tillträde och lön enligt överenskommelse. Är du intresserad eller har någon bra kandidat i ditt nätverk? Skicka CV och personligt brev till rekrytering@stbdf.se. Har du frågor om tjänsten är du välkommen att ringa verksamhetschef Charlotta Bernervall på telefon 08-410 818 38. Sista ansökningsdag är den 26 november, vi hanterar sökanden löpande så tjänsten kan komma att tillsättas tidigare.

I Stockholm är basket en av de största lagidrotterna med ca 24 000 utövare i drygt 100 föreningar.

Basket står för social hållbarhet, är en jämställd och integrerad idrott där ca 53% av de barn och ungdomar som spelar i en förening är flickor och mer än 40 % av utövarna har utländsk bakgrund. Basket är också den idrott som lyckas absolut bäst när det gäller att locka flickor med utländsk bakgrund samt attraherar alla oavsett socioekonomisk bakgrund.

Inom Stockholm basket finns en plats för alla som vill delta oavsett ålder, erfarenhet och bakgrund. 

Publicerat för 3 veckor sedan

Stockholm Basket söker Föreningsutvecklare

Har du ett passionerat intresse för basket och är en erfaren och handlingsinriktad föreningsutvecklare med kreativ ådra så kan du vara precis den vi söker.

Vi är idag ca 24 000 medlemmar fördelat på drygt 100 föreningar och har över 10 000 matcher per år i distriktet. Vi siktar nu på att bli både fler och att bli ännu bättre.

För att lyckas med vår ambition behöver vi nu förstärka teamet med dig som vill vara med och utveckla våra föreningar och basketen i Stockholm.

Om rollen

Som föreningsutvecklare för Stockholm Basket jobbar du dagligen med att få basketen i Stockholm att växa genom att stötta våra föreningar och hjälpa dem att utvecklas. Du hjälper föreningarna att hitta sina primära utvecklingspunkter och följer upp. Du handleder och stöttar dem som vill starta upp en ny förening.  Deltar i nätverk och möten med andra föreningsutvecklare inom SBBF/BDF samt DF/SISU.

Du är ett bollplank för nya idéer och är med och arbetar fram nya spelformer och nya aktiviteter/projekt som gör basketen mer attraktiv och mer tillgänglig. Tjänsten har oreglerad arbetstid vilket innebär stor flexibilitet och ibland intensiva arbetsperioder. I tjänsten ingår även vissa löpande administrativa arbetsuppgifter.

Kvalifikationer

-Minst 5 års erfarenhet av föreningsutveckling inom idrott

-Är en erfaren projektledare och har vana av processarbete

-Mycket god kunskap om basket

-Kan formulera dig väl i skrift och tal

-Erfarenhet av att söka bidrag och skriva projektansökningar

-Utbildning inom föreningskunskap, organisationsarbete och styrelsearbete är meriterande.

Om dig

Du är kreativ, handlingsinriktad och sprider positiv energi med ditt engagemang för föreningarnas utmaningar. Du trivs bland människor och är en lagspelare. Du är en god kommunikatör och väl insatt i basketens värld. Du lever vår värdegrund – Jag ställer upp! Glädje & Gemenskap – Demokrati & Delaktighet – Allas rätt att vara med – Rent Spel

Vi erbjuder

Förmånen att växa och verka i en utmanande och föränderlig miljö tillsammans med engagerade kollegor och distriktets föreningar. Vi erbjuder bra personalförmåner och vi månar om att du ska utvecklas som medarbetare och som person.

Vi söker en tillsvidareanställd som startar med 6 månaders provanställning. Tjänsten är placerad på vårt kansli i Sickla Köpkvarter. Tillträde och lön enligt överenskommelse. Är du intresserad eller har någon bra kandidat i ditt nätverk? Skicka CV och personligt brev till rekrytering@stbdf.se. Har du frågor om tjänsten är du välkommen att ringa verksamhetschef Charlotta Bernervall på telefon 08-410 818 38. Sista ansökningsdag är den 19 november, vi hanterar sökanden löpande så tjänsten kan komma att tillsättas tidigare.

I Stockholm är basket en av de största lagidrotterna med ca 24 000 utövare i drygt 100 föreningar.

Basket står för social hållbarhet, är en jämställd och integrerad idrott där ca 53% av de barn och ungdomar som spelar i en förening är flickor och mer än 40 % av utövarna har utländsk bakgrund. Basket är också den idrott som lyckas absolut bäst när det gäller att locka flickor med utländsk bakgrund samt attraherar alla oavsett socioekonomisk bakgrund.

Inom Stockholm basket finns en plats för alla som vill delta oavsett ålder, erfarenhet och bakgrund.

Publicerat för 2 månader sedan

Collegebasket i Sverige startar i Stockholm

Behovet av att vara flexibla och innovativa är stort om vi ska få personer att stanna i, återupptäcka eller nyupptäcka basket. Inte minst när vi pratar om åldersgruppen unga vuxna. Inte sällan ligger Kungsholmen Basket i framkant med nya initiativ.

Det senaste i raden är ”Collegebasket i Sverige” där det i helgen var dags för det första historiska uppkastet. Äntligen spelas basket i organiserad form mellan våra större lärosäten. Kungliga tekniska högskolan (KTH), Handelshögskolan (HHS) och Karolinska Institutet (KI) är den trio som var först ut vilket sänder tydliga signaler om att ”Collegebasket i Sverige” är här för att stanna.

Målet med projektet är att

1. Starta basket i organiserad form mellan universitet/högskolor (collegebasket)

2. Nationell täckning inom ett par år

En avgörande faktor varför ”Collegebasket i Sverige” har startats är att basketälskarna Erik Samuelsson och Oskar Kotsalainen möttes hösten 2016 efter att Mohammad Abuasbeh, engagerad i Kungsholmen Basket och verksam på KTH, fört dem samman. Det är ett understatement att säga att det blev kärlek vid första ögonkastet! Snabbt skissades planer och i april 2017 kördes en testomgång i Konradsbergshallen med 16 lag och efter det har det bara rullat på.

Läsåret, eller om vi ska kalla det säsongen, 17/18 kommer det att spelas sex omgångar med nämnda lärosäten för att avslutas helgen 21-22 april med ”Awesome April” som blir ett större arrangemang med ca 30 lag, streetplaner utanför hallen, tända grillar hela dagen och en större basketfest på lördagskvällen någonstans i Stockholm. Det finns många ”up for grabs” så hör gärna av er om du är en person som känner att det här verkar kul eller om du har ett företag som känner att ”de hetaste studenterna i kombination med basket” är något som kittlar.

Till april-turneringen är lag från samtliga Sveriges lärosäten välkomna att anmäla sig. Redan nu har intresse från Göteborg, Uppsala och Luleå visats.

Intresseanmälan görs via mail till oskar@kungsholmenbasket.se

Första spelomgången med KI, KTH och HHS. Foto: Anders Tillgren

Hur framtiden sedan ser ut för ”Collegebasket i Sverige” är tillsvidare skrivet i stjärnorna. Båda upphovsmakarna känner att Kungsholmen Baskets roll är att vara initiativtagare och administratörer första åren men hoppas sedan att en större och starkare aktör vill ta vid och föra ”Collegebasket i Sverige” framåt.

– -Jag vill gärna lyfta fram Erik Samuelsson som en otroligt viktig kraft och doer i det här härliga projektet – Eriks insatser är helt avgörande! Säger Oskar Kotsalainen.

Vi startar det helt som ett socialt projekt men framtiden får utvisa vart det tar vägen om 10, 20 och 30 år. Kom ihåg – Kentucky, North Carolina eller Tenesse startade inte med 10 000 personer på läktarna… En drömbild är final 2025 på Hovet i Stockholm inför fulla läktare med respektive universitets musikkår på kortsidorna som pumpar ut glad musik och där halva publiken i de klassiska blå-vita KTH-färgerna medan Lunds studentkår syns väl i traditionellt grön-brunt.

Det är basketglädje, gemenskap och en positiv läktarkultur.

Första spelomgången med KI, KTH och HHS. Foto: Anders Tillgren

Läs mer om projektet på Facebook @collegebasketisverige

Publicerat för 3 månader sedan

Klart med ny verksamhetshef – Stockholm Basket

Charlotta Bernervall blir ny verksamhetschef för Stockholm Basket. Närmast kommer hon från en tjänst som framgångsrik marknadschef på Svenska Ridsportförbundet där hon bl.a. ansvarade för sponsorsamarbeten, varumärkesarbetet och marknadsaktiviteterna.

Charlotta, 48 år med rötter i Jämtland, har en basketbakgrund som fystränare, testledare SOK’s fysprofil och styrelseledamot. Hennes hjärta och själ brinner för basket.

– Mitt ledarskap karaktäriseras av förtroende, mod och passion.
Jag är genuint intresserad av människor och jag fokuserar mycket på att ge energi och feedback. Jag har ett engagemang att driva utveckling och förändring inom organisationer. I rollen som verksamhetschef hoppas jag kunna skapa ökad delaktighet, synlighet och ett ökat värde av basketen i Stockholm, säger Charlotta Bernervall.

– Vi är glada att vi lyckats rekrytera en sälj- och marknadsinriktad verksamhetschef med goda ledaregenskaper och god insyn i hur basketen som organisation, sport och evenemang fungerar. Tillsammans ska vi fortsätta ett framgångsrikt arbete och utveckla basketen i Stockholm och lyfta den till nästa nivå, säger styrelsen för Stockholm Basket.

Publicerat för 4 månader sedan

Tre Stockholmsdomare till Europa

För ett par veckor sedan blev det klart att tre domare -Blazo Begenisic, Christina Manoli och Davor Gudelj – från Stockholm har fått FIBA-licens inför kommande säsong. FIBA-licensen innebär behörighet att döma internationella matcher så som europeiska cuper, mästerskap (EM) och liknande. I helgen deltog de på en clinic i Zagreb där samtliga nya FIBA-domare från hela Europa närvarade. Alla tre domarna har haft en väldigt stor del av sin domarkarriär inom Stockholm Basket och Blazo och Davor har fortfarande Stockholm som sin hemmaplan medan Christina numera bor i Frankrike.

Stockholm basket har passat på att ställa lite frågor till de nya FIBA-domarna.

 

Blazo Begenisic

Dömer sedan: 2000

Elitdomare sedan: 2006

Debut BLH: 2008

 

Varför började du döma basket?

Som alla andra i JKS gick jag grundkursen när jag hade fyllt 15 år, då visste vi knappt vad en grundkurs var men fick snabbt förklarat för oss att det gick att prova på att vara tränare eller domare efter kursen. Det lät inte kul att vara tränare och definitivt inte att vara domare så jag fortsatte att spela som vanligt. På den tiden bodde jag granne med en person som då var anställd på Stockholm Basket och varje gång vi sågs utanför huset fick jag frågan om jag ville testa på att döma några matcher. Efter  många förfrågningar gick jag med på att testa ett par matcher i Bredängshallen.

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Innan min första match satt jag en stund i ett omklädningsrum med min kollega och fick domartekniken förklarat för mig på två minuter. Mycket var nytt och svårt. Men väldigt snabbt började jag tycka att det är roligt och fastnade. Känslan att stå på planen och göra sitt yttersta för att leda lagen mot ett rättvist resultat är obeskrivlig. Efter den första matchen har jag hunnit döma ett stort antal distriktsmatcher och även cirka 1000 förbundsmatcher. Förutom att uppleva världens bästa sport på nära håll får du även se många intressanta platser och träffa många nya vänner. Jag har inte en enda gång på dessa 17 år ångrat att jag dömde min första match den dagen i Bredängshallen.

 

Har du något tips till nya domare?

Vad du än vill lyckas med i livet så måste du göra det helhjärtat. Väljer du att satsa på dömandet så gör det ordentligt. Domarskap är A och O, halva jobbet är gjort om du ser ut som du ska och uppträder professionellt. Ingen kommer att klaga om du gör en mindre bra bedömning så länge du gör ditt bästa.

Tre tips på hur du kan bli bättre; Studera hur erfarna domare gör, fråga om tips varje gång du får tillfälle att döma med någon mer erfaren och döm så mycket som möjligt så att du får träning.

Morgonträning under FIBA-clinicen i Zagreb.

Christina Manoli

Dömer sedan: 1998

Elitdomare sedan: 2006

Debut BLH: 2013

 

Varför började du döma basket?

Jag började spela basket vid 10 års ålder (1996) i Tensta Basket (dåvarande Elinsborgsskolan) med huvudgestalten Georgios Koukouvinos. Parallellt som spelare i klubben blev vi utbildade som domare, tränare och även i att sitta i sekretariatet under matcher. Det var så det började, jag dömde ungdomsmatcher efter mina egna matcher, åkte på olika turneringar och kände i det stora hela att det var jättekul. Dock var spelandet fortfarande i fokus tills jag blev 19 år då jag bestämde mig för att sluta spela och satsa på dömandet! Året efter (2006) blev jag elitdomare.

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Det som fick mig att satsa och att fortsatta döma var kärleken till sporten. Att jag efter många års spelande fortfarande fick vara kvar på planen. Jag kunde uppleva sporten från en annan synvinkel och känna adrenalin och passion. Det hela utvecklades till en livsstil, att jag packade resväskan och åkte landet runt for att döma och få göra det jag brinner för.

 

Har du något tips till nya domare?

Det krävs uppoffringar att vara domare, så mitt tips är att göra det helhjärtat så att du i slutändan känner dig helnöjd med ditt val. No regrets. Se till att analysera dina egna matcher samt se även andra döma för att bredda dina kunskaper och erfarenheter. Det gäller att hålla dig uppdaterad och alltid ligga steget före för att vara förberedd. Något som hjälpt mig mycket är att jag alltid fokuserat i mig själv, aldrig sett andra domare som konkurrenter eller sett det som en tävling. Allt handlar om dig själv och din prestation;  Mitt mål är att vara bättre än min förra match. Se till när säsongen är slut att slappna av, fokusera på annat som familj och vänner, ladda om batterierna för att kunna hoppa på i den intensiva farten igen när säsongen börjar. Kontraster i livet är A och O. Slutligen, njut!  Det är en ära att få döma, att få tilliten att få uppdraget att leda en match och se till att lagen kan spela. Alla förberedelser utanför planen, allt leder till denna stund, 4*10 min, så njut!

Foto: Anders Tillgren

Davor Gudelj 

Dömer sedan: 2011

Elitdomare sedan :2014

Debut i BLH: 2016

 

Varför började du döma basket?

Jag har min bakgrund som basketspelare med ett antal kadettlandslagsmatcher med mig i bagaget. Jag har också varit med och vunnit basketettan med både SD Srbija 2004 och med Blackeberg 2007. Somrarna och försäsongerna tillbringade jag med Beovuk från Belgrad och har också varit på flertalet basketcamps! Säsongen 2007/08 efter Basketettan guldet i Örebro var min sista då jag under hösten 2008 skadade främre korsbandet. Under min rehabilitering började jag coacha P98 laget i Solna Vikings. Efter redan första säsongen som tränare fick jag utmärkelsen ”årets coach” men jag saknade att vara på plan och ville därför prova på att döma istället! Jag började döma i mars 2011 och fick mersmak för det och sedan har det bara rullat på väldigt fort!

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Känslan att vara domare är fantastisk! Att få komma in på plan och känna pulsen och trycket igen från spelare, coacher och publiken är underbart! Detta bottnar i att jag under mina år trivts i alla dessa roller och får nu möjligheten att vara på planen och känna samma puls igen! Jag tycker också om det stora ansvaret som man har som domare för som spelare kunde man ha dåliga kvällar och fick då se på matchen från bänken men som domare kan man inte byta med någon och måste prestera varje kväll. Sedan är varje match olik den andra och jag gillar detta samt hela förberedelse- och analysarbetet som man gör av lagen inför matchen där man tillsammans med sina kollegor ska komma fram till en gameplan och tillsammans döma en tuff och jämn match med mycket känslor är underbart!

 

Har du något tips till nya domare?

Man måste tycka basket är roligt för det krävs oerhört hårt arbete och slit! Basketen måste vara en livsstil och man måste älska basketen! Titta på så mycket matcher som möjligt för det är det enda sättet att lära sig! Lära sig att titta på basket med ”domarglasögonen på” där man studerar kollegorna, rörelserna, kroppsspråk och hur domarna hanterar situationerna på planen. Sedan måste man också lära sig att titta på basket med ”basketglasögonen på” det vill säga hur spelar lagen, försöka se spelsystemen som kallas, förstå varför coacherna matchar vissa spelare och varför specifika byten görs och identifiera de taktiska dragen, drivande motorerna i lagen etc. När man kan detta då kan man också ta sitt dömande till högsta nivån!

Sedan måste man också VÅGA och prova sig fram! Alla gör vi misstag och det är just lärdomarna från dessa misstag som fastnar för alltid!

Ha ROLIGT för det är en fantastisk rolig sport!

 

Stockholm Basket är otroligt glada och stolta över våra framgångsrika domare och önskar dem lycka till i sin internationella karriär!


 

Blazo Begenisic är, förutom elitdomare, även domaransvarig på Stockholm Basket och har hjälpt hundratals ungdomar att börja döma. Är du intresserad av att börja döma så tveka inte att skicka ett mail till: begenisic@stbdf.se

 

Publicerat för 5 månader sedan

Stockholms satsning på 3×3 ger framgångar för distriktet

Cirkeln är sluten. Patrik Nordström spelade sin första 3×3 turnering i Borås för tre år sedan. En turnering som också var Patriks comeback till tävlingsbasket efter att han varit borta från sporten i 2 år med en brutal knäskada och efterföljande operationer. Det året blev det brons och det väcktes en låga, hela lagets basketdrömmar fick nytt liv.

– “3×3 gav mig chansen att göra det jag älskar, igen!”

Förra helgen var 3×3 SM tillbaka i Borås och Patrik var där som svensk mästare från 2016 för att försvara sitt guld och befästa sin position som Sveriges nr 1.

Med dubbla SM-guld, ett silver och ett brons är Patrik nu Sveriges högst rankade och mest dekorerade spelare. Och han har bara börjat!

Alla som känner Patrik vet att han i princip bor i gymmet och alltid kommer tillbaka till planen. Patrik maler på och han ger sig aldrig.

-Inget kan få mig bort från 3×3 nu, varken tuffa förluster, skador eller långa resor! Vägen hit har varit lång och tuff, som för sköldpaddan i berättelsen med haren. Kontinuerlig förbättring dag efter dag och år efter år, sakta men säkert. I 3×3 är inte åldern en begränsning för fortsatt utveckling. Många av världens bästa börjar närma sig 40 utan tecken på att sakta ner och med åren kommer styrka, balans, uthållighet, rutin och spelförståelse som tar tid att utveckla.

Daniel Persson sänker det vinnande skottet mot 2Win i finalen. Foto: Daniel Kulin

3×3 utvecklas ständigt. Framförallt ser vi fler och fler nischade spelare och det arrangeras fler turneringar både för elit och motion. Sverige må ligga efter övriga nationsförbund men det nya 3×3 golvet som vi såg under SM ger en känsla av att vi är på väg framåt och att även Sverige ser värdet i att investera i 3×3.

-3×3 är framtiden. Spelarna vet det, sponsorerna vet det och FIBA har tillsammans med övriga världen redan bevisat det!

– #Road2Tokyo2020, säger Patrik.

Hur blir man bra på 3×3 då?

-Enkelt, skaffa en grym flickvän som hjälper till att sköta kosten och pushar en till gymmet de dagar de känns lite extra tufft. Sedan måste man såklart också spela så mycket 3×3 som möjligt.

-Turneringarna som Stockholm Basket arrangerade under säsongen gav oss lag från Stockholm en speciell möjlighet att få ett par extra turneringar under bältet denna säsong och jobba på vårt game. Att Stockholm Basket även skickade oss till en Europa Challenger när vi vann DM betydde otroligt mycket. Där fick vi spela mot de bästa i världen och den rutinen hjälpte oss i SM där vi lyckades vinna alla jämna matcher. Utan den rutinen hade det kunnat sluta hur som helst. Personligen har jag fokuserat på att hålla min kropp i bra skick och spenderat mycket tid i gymmet.

Det är också enormt viktigt att vara mentalt förberedd, och det är här de riktiga 3×3-spelarna skiljer sig från de övriga. Förutsättningarna förändras inte bara mellan turneringar men även mellan matcher, allt från väder till domslut. Man måste vara redo att anpassa sig.

Foto: Anders Tillgren

Vad har turneringarna i Stockholm under säsongen betytt för dig?

-Enormt mycket! Skulle nog vilja säga att de är den absolut största anledningen till mina framgångar 2017. Jag har spelat så mycket jag hinner med och spelat med vem som helst egentligen när inte de ordinarie spelarna i BeOne kunnat vara med. Det är väldigt utvecklande att ena gången ha rollen som poänggörare men i nästa turnering fokusera på att rätt lagkamrat ska ha bollen i rätt läge. Ena turneringen kanske man har två duktiga inside-spelare och ingen utmärkt skytt, andra turneringen är hela laget fantastiska skyttar men alla under 190 cm, det lär en att anpassa sig och ta den rollen laget behöver för att vinna. Man bygger upp viktigt förtroende och kemi med sina lagkamrater när man spelar mycket tillsammans. Jag är bra på att välja lagkamrater också.  

På tal om lagkamrater, berätta om årets Guldlag?

– Då tycker jag vi inleder med Hugo Stålbröst, vår yngste krigare. En outtröttlig hårt försvarande skytt som aldrig backar för någon.

Hugo växte enormt under SM och gjorde utan tvekan sin bästa turnering med framförallt flera avgörande passningar och viktiga poäng.

Daniel Persson var ett wild card, en tidigare lagkamrat till Hugo och som även Omar lirat med i diverse ungdomslandslag. SM var hans första 3×3 turnering, och med avgörande skott i ALLA slutspelsmatcher kan vi säga att han presterade helt ok….. Han har ett galet högt basket-IQ och han förstod direkt vikten av att spela tufft försvar, Daniel var en perfekt pusselbit i vårt lag.

Sist men inte minst, Omar “the big homie” Zaghdane. Omar är vår stjärna, han är livsfarlig från alla positioner.

Med sin inställning och never back down-mentality är han ett riktigt 3×3-proffs. Han är den vi vänder oss till och förlitar oss på när vi andra är off eller spelet inte klickar. Med honom på planen vet vi att vi alltid kan få iväg ett bra skott och ta viktiga returer.

Personligen var mitt fokus på försvar, jag visste att vi redan har spelare som kan göra poäng, det var inte där skillnaden skulle bli.

I finalen var jag hårt markerad ute vid 2-poängslinjen och försökte utnyttja det genom att skapa yta för mina lagkamrater i anfall, och som grabbarna spelade och krigade kände jag mig som en stolt storebror när slutsignalen ljöd och vi tog hem guldet. Ingen av de andra i laget hade nämligen ett guld sen tidigare och jag gav allt för att de också skulle få ett!

Slutligen, vad betyder 3×3 för dig?

-En massa saker, det är en chans att få umgås med de människor jag älskar medan vi gör något vi alla älskar och brinner för.

Det är även en chans att få se flera nya platser i världen, möta de bästa spelarna och tävla på en hög nivå.

Sist men inte minst skulle jag vilja säga att 3×3 är inte bara en chans för spelare, utan domare, arrangörer och tränare har också enorma möjligheter att genom tid och entusiasm göra sig en karriär i 3×3-cirkusen.

Ute i Europa spelas det landslagsturneringar i alla åldrar, domarna reser runt precis som lagen och duktiga arrangörer uppskattas och får stöd av FIBA.

Vill ni veta hur ni kan engagera er och till exempel bli Sveriges bästa 3×3-domare (kanske få döma OS i Tokyo 2020)? Kontakta Stockholm basket!

Publicerat för 5 månader sedan

Geno Auriemma var huvudnumret på årets Barton clinic

Så är den då över, årets upplaga av Bartonclinic. Det var fjärde gången den genomfördes i sin nuvarande form. Starten var dock en mindre clinic som ägde rum 2013 i Högdalen, då det blev uppenbart att det fanns ett behov av den typen av sammankomster på regelbunden basis. Idén är ju att genomföra kvalitativa clinics för coacher med hög nivå på föreläsarna, företrädesvis internationellt etablerade namn.

Bartonclinic har från starten växt och dess ställning förstärkts. Numera fungerar den som godkänd fortbildning för tränare steg 3 och 4. Därför samlar clinicen också stora delar av den svenska coachkåren, från landslagledare till ungdomstränare. Bartonclinic har enkelt etablerat som som en institution i svensk basket och blivit det evenmang under året som samlar flest coacher vid ett och samma tillfälle.

Foto: Anders Tillgren

Initiativtagaren själv, Charles Barton. Foto: Anders Tillgren

Sedan början har Stockholm Basket stått som arrangör av clinicen och hälften av coacherna representerar föreningar i Stockholmsdistriktet, men deltagarna kommer från alla håll och kanter. I vimlet av coacher den här gången kunde man t ex skymta ett stort antal ligacoacher, bland dem guldtränaren från Luleå BC, Peter Öqvist, den månfaldige SM-vinnaren på damsidan, Jens Tillman, men också Finlands damlandslagscoach Pekka Salminen, som tillbringade flera år i Solna Vikings och deras herrlag. Bartonclinic är nämligen inte en helt svensk tilldragelse, utan attraherar intresse även från utlandet. Bland de 280 deltagarna som var på plats i Fryshuset 9-11 juni, fanns förutom svenskar även deltagare från Finland, Norge, Danmark, Estland och Rumänien. Anmälningar hade också kommit in från så långväga ställen som Egypten, Förenade Arabemiraten och Nigeria.

Initiativtagare till clinicen är som namnet antyder Charles Barton, den så erfarne coachen som ursprungligen kom till Sverige som spelare. Stockholm Basket svarar dock för alla praktiska arrangemangsfrågor, där Barton, men också SBBF genom sina respektive internationella kontakter, hjälper till med föreläsarkontakter. Barton har dock hela tiden tagit aktiv del i genomförandena av clinicen och leder dem på plats.

Föreläsarna i denna upplaga av clinicen var Dirk Bauermann, den tyske coachen som radat upp tyska mästerskap men också coachat i Euroleague och varit förbundskapten för flera landslag, amerikanen Chris Capko, assisterande coach på University och Southern California, specialiserad på individuell spelarutveckling, samt den svenske fystränaren och förre ligaspelaren Yasin Merzoug. Huvudnumret var dock den amerikanske collegecoachen Geno Auriemma, vars deltagande hade säkrats med hjälp av Lena Wallin-Kantzy på SBBF.

 

Geno Auriemma. Foto: Anders Tillgren

Auriemma har ju blivit en legend under sin livstid och med sitt UConn, som han varit trogen sedan 1985, vunnit fler matcher och fler nationella mästerskap (elva) än någon annan coach inom collegebasketen, men också lett det amerikanska damlandslaget till två VM- och två OS-guld. Han är nog den föreläsare med mest lyskraft som varit på någon Bartonclinic och ingen av deltagarna lämnade evenemanget besviken eller oberörd. Inte bara för att Auriemma verkligen bjöd på sig själv och tog sig tid för alla. Han visade sig också vara en verkligt erfaren och underhållande föreläsare med glimten i ögat.

Auriemma hade stora delar av det svenska damlandslag som skall åka till Universiaden som träningsgrupp, och visade främst delar av UConns anfallsspel och metoder han använder i sin träning, men blandade det med berättelser och anekdoter från sin mångåriga coacherfarenhet. Han fokuserade mycket på enkelhet och faktiskt ganska traditionella metoder och drillar, men med stora krav när det gäller utförande och intensitet.

Han är i grund och botten inget speltekniskt snille och ger sig heller inte för att vara det, utan har byggt upp sitt framgångsrika program på UConn mer på att noggrant välja ut de spelare han vill ha till sitt lag, och jobbar med ett relationsbaserat ledarskap med högst ställda förväntningar på spelarna vad gäller fokus på uppgiften, såväl på planen som i studierna.

Från vänster: Yasin Merzoug, Geno Auriemma, Charles Barton, Chris Capko och Dirk Bauermann. Foto: Anders Tillgren

Förutom de pass som Geno Auriemma genomförde behandlade övriga föreläsare under clinicen saker som skott, man-man försvar, screensättning, användande av screens i anfallsspelet, transition, individuell utveckling, skadeförebyggande åtgärder och fysisk utveckling. Det fanns något för alla på Bartonclinic, oavsett vilken nivå deltagarna coachar på. Alla har naturligtvis inte glädje av allt, eftersom spridningen bland deltagarna är så stor. Men clinics handlar sällan om att allt passar för alla, och inte ens faller alla i smaken. Men det handlar mer om att få intryck, synpunkter och inblickar i metoder som andra använder sig av för att på så sätt berika den egna coachgärningen. Inte minst ger ett så stort arrangemang som Bartonclinic tillfälle att umgås med likasinnade, att få impulser och utbyta erfarenheter.

Så var det onekligen på årets upplaga av Barton clinic och ett är säkert: arrangemanget återkommer nästa år.

 

 

Publicerat för 6 månader sedan

Den hårt arbetande late bloomern

Han har ett stort nätverk, inte bara i basketvärlden utan främst i näringslivet. Nils Hedström säger att han vill bry sig och kan beskrivas närmast som en levande Linked In, för han vill ha kontakt med så många som möjligt. Och han anstränger sig verkligen för att hålla igång sitt nätverk. Sådant kräver väldigt mycket tid, men Nisse gör sitt bästa för att klara av det. Precis som han gjorde under sina elva säsonger i Basketligan och som han gör i sitt nuvarande nuvarande jobb som Key Account i rekryteringsföretaget Next u.

– Jag gillar att ligga i, att trixa och dona. Det har jag alltid gjort. Under hela basketkarriären har jag t ex jobbat vid sidan av. Jag har alltid kört hela tiden och hittade ofta luckor så att jag kunde jobba även på resorna. Hade vi en match i Östersund så bokade jag ett kundmöte där. Och kom vi tillbaka från en bortamatch klockan tre på natten så var jag på jobbet på morgonen. Lagkompisarna fick ofta samlyssna på mina samtal med kunderna, så det kändes som om de också jobbade säger han med ett skratt.

Som huvudstadsprofil är Nisse Hedström mitt i prick. Han är urstockholmare av sjätte generationen. Han bor och jobbar i stadens hjärta och har under hela sin basketkarriär spelat för Stockholmsklubbar. Men det satt hårt inne innan han blev elitspelare. Nisse höll på med andra sporter i ungdomen, sådana som karate och judo, och hade det inte varit för storasystern, som var baskettränare, så hade nog inte ens hittat till en baskethall. Genom henne testade han i alla fall på basketen. Då var han 15 år, en startålder som kanske inte är möjlig för en blivande ligaspelare i våra dagar. Och lätt var det inte för Nisse heller.

– Jag var kortare än alla andra och inte snabbast heller. Det var inte lätt, men jag tror att jag vann respekt genom att vara social, jobbade hårt och tyckte det var kul. Och med hjälp av bra tränare lyckades jag komma ikapp de andra, berättar han.

Kanske är det typiskt för en person som Nisse att han redan i den åldern, då många av konkurrenterna redan spelar i ett ungdomslandslag, slog sig in i basketeliten och blev en ”late bloomer”.  Har han föresatt sig något så gör han allt för att nå dit. Han började i KFUM Central och karriären ledde honom via Lidingö i Basketettan, till Solna och sedan 08 Stockholm. Numera huserar han, på en mindre ambitiös nivå, i moderklubben Central i division I. Förra säsongen gjorde han ett inhopp i Djurgården, när Stefan Bergman bad honom hjälpa till, men det var en tillfällig insats.

Alla som sett Nisse spela på den högsta nivån minns honom som en hårt jobbande och intensiv, men ändå elegant spelare, med ett utomordentligt skytte utifrån. Under sin bästa säsong satte han 47 % av sina trepoängsförsök och säger sig ha ligarekordet för antalet satta treor i sträck. 13 raka säger han att det blev, en svit som sträckte sig över två matcher. Men hur skulle han beskriva sig själv som spelare?

– Jag hade vinnarmentaliteten. Det är något jag alltid haft med mig, båda på planen och utanför. Och så tycker jag nog att jag var bra i försvar och bestämd i mitt spel. Och lättcoachad.

När jag undrar hur han, som en så viljestark och bestämd person, som verkligen vet vad han vill, kan vara lätt att coacha, säger han att han är en lojal person och öppen i sin dialog, och talar med både värme och beundran om de coacher han fått jobba med. Och det är en hel radda, sådana som Stefan Bergman, Tommie Hansson, Jonte Karlsson och Pekka Salminen. Med Salminen klickade det särskilt bra och tillsammans tog de SM-guldet till Solna, en höjdpunkt under Nisses år i ligan. Det blev dock hans enda, efter att flera gånger ha varit snubblande nära.

Nisse fick aldrig ikläda sig den svenska landslagsdressen, men menar att han, när han var som bäst, borde ha varit med i alla fall på något landslagsläger för att visa vad han gick för. Men han grämer sig inte.

– Jag har alltid älskat att träna, men i alla lägen satt familj, vänner och arbete före basketen. Det var ett val jag gjorde eftersom jag visste att jag aldrig skulle bli en NBA-spelare. Det viktigaste för mig har alltid varit att skaffa ett bra liv när basketkarriären var över. Förmodligen hade jag kunnat spela några år i lägre division utomlands, men det ingick inte i min plan, säger Nisse.

Men även om han inte satsade allt på basketspelandet, så har den förstås alltid varit betydelsefull och en viktig del av hans liv. Inte bara för att han genuint älskar sporten.

– Idrott, och i synnerhet elitidrott, är den bästa skolan. Utan tvekan. Man får lära sig öppenhet, att anpassa sig, ge och ta kritik. Och alla lagkamrater som på olika sätt berikar ens liv. Det borde vara alla förunnat att få uppleva gemenskapen. Man vinner och förlorar tillsammans. Det är fantastiskt. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Foto: Anders Tillgren

Med den sociala förmåga Nisse har, och med sin attityd, är det inte förvånande att han var lagkapten under åren i 08 Stockholm. Han var en pådrivare, en som aldrig accepterade något halvdant, vare sig av lagkamraterna eller av sig själv.

– Jag tvekade aldrig att säga till eller ens kritisera, men alltid med rent uppsåt, öppenhet och med ärlighet. Sådan är jag mot alla, även mina vänner. Jag har alltid haft lätt för att umgås med folk och accepterar andra som de är. De enda jag har svårt för är de som har en dold agenda. Dem klarar jag mig utan.

Många av de som han spelat med, men också mot, har förblivit hans vänner, sådana som han umgås med eller har kontakt med: Calle Arnold, Peter Bogner, bröderna Inan, Joakim Blom, Olivier Ilunga med flera. Och med stor respekt nämner han namn som Mattias Sahlström och Leslie Myrthil:

– Båda var verkliga fullblodsproffs, individer som format mig som individ, på planen och utanför.

Nu när han varvat ned basketen men fortfarande med sin rutin ställer till ett
elände för många av de unga som han spelar mot i basketettan, så blir en naturlig fråga om han inte kan tänka sig en ledar- eller tränarroll inom basketen. Han säger att det får vänta, i alla fall tills treåringen där hemma, som för övrigt ”definitivt skall bli en idrottare”, börjar med någon sport, men utesluter det inte.

Kanske är Nisses kombination av basketerfarenhet och hans framgångar i näringslivet något som dagens svenska basket behöver i någon roll. Han ser dock inte så mycket på basket nuförtiden, följer bara resultaten och lite NBA, bland annat för att han menar att dagens svenska basket har mycket att arbeta med för att bli mer attraktiv.

– Det måste göras mer och man måste se det från publikens perspektiv, och så att den tilltalar media och fans. Vi måste lära oss av andra ligor och länder och se hur de gör. Jag tror att det är för lite duktiga näringslivsmänniskor inblandade i dagens elitbasket, sådana som kan organisation, bolagsstyrning och ekonomi, säger han med eftertryck.

Och där slutar vårt möte på Nisse Hedströms kontor vid Odenplan. Denne ”late bloomer” har med sitt sätt att vara och spela, och genom sina framgångar, ristat in sitt namn i Stockholmsbasketens historia. När vi skiljs åt är det med känslan att vi inte sett det sista av honom. Den förhoppningen är vi nog många som delar.

 

Publicerat för 6 månader sedan

Botkyrkamammorna med barnens bästa för ögonen

Rummet är ungefär tio kvadrat. På dörren står det kansli och det är den administrativa yta som Botkyrka Basket disponerar i sin hemmahall. Drickabackar, dräkter och bollar står staplade på varandra, men det finns faktiskt plats för ett skrivbord och några stolar. På en hylla tronar några troféer som den unga klubben har hunnit samla på sig. Häromdagen kom ytterligare en och kanske var det den finaste hittills. Botkyrka Baskets F04 besegrade Södertälje i finalen i Spalding Basket Cup. Det lyckades, trots att Botkyrka bara hade fem spelare.
– Vi skall låta några av de äldre spelarna värma upp med tjejerna och sitta på bänken tillsammans med dem under matchen, så att de inte blir så ensamma, berättade klubbens ordförande, Tanya Papadopoulos, dagarna innan finalen.

Jag träffade Tanya och vice ordföranden, Kristina Noyan i deras lilla kansli i Botkyrkahallen. Under tiden hade 04-tjejerna träning i den mindre av de båda hallarna, under ledning av klubbens litauiska tränaren, Larissa Samasonok. Klubben är hänvisad till den lilla hallen trots att det finns en stor, med läktare och allt, alldeles intill. Problemet är att den inte har några basketlinjer eftersom den i huvudsak byggdes för Botkyrkas stolta innebandylag, Balrog, som numera för en tynande tillvaro.
– Men till hösten har kommunen lovat att den skall få basketlinjer och vi kommer äntligen att kunna använda den för träning och matcher. Framför allt kan vi börja arrangera turneringar. Det har varit lite svårt i den trånga, mindre hallen, även om vi haft ett par EB-turneringar där. Det var lite knöligt med alla spelare och föräldrar, men vi gjorde det för att få andra klubbar att komma till vår hemmaplan och för att alla skulle få roligt. Och vi gjorde det helt utan att ta betalt, berättar Kristina.

Resurser finns det inte så gott om i Botkyrka Basket, men desto mer av driv och entusiasm. Och det är föräldrarna, inte minst de sex i styrelsen, med Tanya och Kristina i spetsen, som är motorerna i verksamheten. Det som driver dem framåt är engagemanget för barnen. Och entusiasmen lyser om dem när de lägger ut texten. De pratar med en mun om att allt deras arbete görs för barnens skull, för att de skall få ha kul och en meningsfull tillvaro, och hur mycket ungdomarna brinner för basketen. De berättar om hur de jobbar med grupper på Facebook, Instagram och Whats App för att hålla kontakt, informera och skapa samhörighet. De beskriver sig kort sagt som en stor familj.

Botkyrka Basket föddes så sent som hösten 2014 och har alltså bara tre säsonger på nacken. På den korta tiden måste man säga att de hunnit anmärkningsvärt långt. Inte i kvantitativa termer, för klubben har i dagsläget bara drygt 50 medlemmar med spelare i åldrarna 7-13 år. och inte bara för sina resultatmässiga framgångar, men de har låtit tala om sig på flera sätt. Inte minst som klubben som startades av några entusiastiska mammor på en mörk fläck på basketkartan.
– Vi får ofta frågan ”vem är ni?” när vi är på matcher och turneringar. Alla undrar, för det har gått så fort på kort tid, säger Tanya.

Från början var Botkyrkatjejerna en del av JKS, som har sitt huvudfäste i Bredäng, för i den norra delen av Botkyrka var det totalt renons på klubbar. En gång i världen fanns basketföreningar i såväl Fittja som Norsborg, men det var länge sedan. I södra delen av kommunen, i Tumba, lever GoIF fortfarande, men från norra delen är avståndet dit lite för stort.
– Vi ville finnas där vi bor, men också bestämma över oss själva. T ex vilka turneringar vi skulle vara med i, säger Kristina.
– Och eftersom vi ändå var så engagerade som föräldrar, så tänkte vi ”varför inte göra det själv”. Och det gjorde vi.

Tanya Papadopoulos (tv) och Kristina Noyan.  Foto: Anders Tillgren

Sagt och gjort. Föräldrarna, eller rättare sagt mammorna, satte 2014 igång med jobbet att starta en basketklubb, något som ingen av dem hade någon erfarenhet av. De upptäckte snart att det var avsevärt mer jobb än de hade trott, men de var ihärdiga och körde på. Allt för barnens skull.
– När vi kontaktade kommunen var de positiva, men trodde nog att det bara var en idé vi hade. De förstod inte att allt gick så fort, berättar Kristina.

– Det var jobbigt i början att få ordning på allting, med bankkonto, med organisationsnummer, med kommunen och förbundet, men vi låg på och fick fart på det hela. Idag känner vi oss uppskattade och t o m prioriterade av kommunen, säger Tanya.

De berättar att det fortfarande är väldigt tidskrävande och tufft att driva klubben, för ett antal heltidsarbetande, ideella mammor, och helt utan administrativa resurser.  När jag frågar hur deras män har reagerat på all tid de lägger ned, skrattar de och säger ”det har frestat på deras tålamod”.

Belöningen för allt arbete är barnens glädje och den gemenskap som byggts upp. Det är lärorikt för de unga att idrotta, inte minst för att de lär sig ta hänsyn och bry sig om varandra. Och i grund och botten är Botkyrka Basket lika mycket ett socialt projekt som en basketförening.
– Vi och barnen bor i ett drabbat och utsatt område, det är ingenting att hymla om, säger Tanya.
– Det vi gör handlar inte bara om basket, även om det är runt den allt cirkulerar. Barnen är framtiden. Vi måste göra allt vi kan för dem. Vi erbjuder t ex läxhjälp till barnen och ser att de får i sig mackor eller frukt från cafeterian om der inte hinner hem efter skolan innan det är dags för träning. Den här verksamheten håller ett antal unga borta från gatorna och bidrar till att skapa glädje och gemenskap.

För de allra flesta framstår Botkyrka Basket som en basketklubb enbart för tjejer, men det är inte ett mål i sig. Det bara blev så att tjejlagen och deras föräldrar startade det hela. Förhoppningen är att verksamheten snart skall innehålla både killar och tjejer, men då krävs att klubben tar nästa kliv i sin utveckling.För att det skall lyckas krävs framför allt att fler engagerar sig. Idag är t ex Larissa ensam tränare i klubben, mycket för att hon själv vill ha koll på allt och alla, berättar Tanya och Kristina. Det fungerar dock inte om klubben skall växa. Det man siktar på är att fler föräldrar och några av de äldre spelarna skall bli ledare, ett sätt att arbeta som många ungdomsföreningar tillämpar.

– Vi vill absolut utveckla verksamheten och bli fler. Upptagningsområdet här i norra Botkyrka är väldigt stort. Ett viktigt steg blir förstås att vi kommer in i stora hallen, för vi vill att Botkyrkahallen förblir vår bas, berättar Tanya.
– Men det händer också andra positiva saker i området. I Alby finns t ex numera en uteplan och vi skall snart få en streetbasket-plan bredvid vår hall.

Utmaningarna finns framför allt på ledarsidan, administrativt och ekonomiskt.  Och helst skall utvecklingen gå parallellt. Det gäller att utbilda ledare och coacher som kan ta sig an nya spelargrupper och samtidigt viktigt att allt runtomkring görs korrekt, d v s mot förbund, kommun, med Idrott Online etc. Ekonomi är dock, inte helt oväntat, den stora stötestenen. Framför allt tyngs man redan nu av att behöva betala många tusenlappar per månad i hallhyra, ett system som man i Botkyrka Basket tycker är märkligt eftersom det väldigt mycket handlar om att byta pengar. Andra vägen kommer det ju olika former av kommunala bidrag.
– Vi tycker att det borde  vara angeläget för kommunen att satsa mer på ungdomsföreningarna, som håller på med ideell verksamhet, och på olika sätt reducera deras kostnader. Varje krona som satsa på barnen ger ju massor tillbaka, säger Tanya.

Nu återstår att se om ”mammorna” i Botkyrka Basket klarar av att hålla lågan brinnande och jobba vidare  för att verksamheten skall växa och förbättras. Själva är de i alla fall fast beslutna att göra det. Utmaningarna och svårigheterna är många, men med det driv som de har, finns egentligen ingen anledning att tvivla.  Så länge det kommer kvitton på att man gör rätt saker och på rätt sätt kommer de att köra på, även om deras tid är en ändlig faktor. Nycklarna är glädje och gemenskap, och i fokus står barnens bästa. Allt görs för deras skull.