Publicerat för 1 månad sedan

Klart med ny verksamhetshef – Stockholm Basket

Charlotta Bernervall blir ny verksamhetschef för Stockholm Basket. Närmast kommer hon från en tjänst som framgångsrik marknadschef på Svenska Ridsportförbundet där hon bl.a. ansvarade för sponsorsamarbeten, varumärkesarbetet och marknadsaktiviteterna.

Charlotta, 48 år med rötter i Jämtland, har en basketbakgrund som fystränare, testledare SOK’s fysprofil och styrelseledamot. Hennes hjärta och själ brinner för basket.

– Mitt ledarskap karaktäriseras av förtroende, mod och passion.
Jag är genuint intresserad av människor och jag fokuserar mycket på att ge energi och feedback. Jag har ett engagemang att driva utveckling och förändring inom organisationer. I rollen som verksamhetschef hoppas jag kunna skapa ökad delaktighet, synlighet och ett ökat värde av basketen i Stockholm, säger Charlotta Bernervall.
– Vi är glada att vi lyckats rekrytera en sälj- och marknadsinriktad verksamhetschef med goda ledaregenskaper och god insyn i hur basketen som organisation, sport och evenemang fungerar.

Tillsammans ska vi fortsätta ett framgångsrikt arbete och utveckla basketen i Stockholm och lyfta den till nästa nivå, säger styrelsen för Stockholm Basket.

Publicerat för 2 månader sedan

Tre Stockholmsdomare till Europa

För ett par veckor sedan blev det klart att tre domare -Blazo Begenisic, Christina Manoli och Davor Gudelj – från Stockholm har fått FIBA-licens inför kommande säsong. FIBA-licensen innebär behörighet att döma internationella matcher så som europeiska cuper, mästerskap (EM) och liknande. I helgen deltog de på en clinic i Zagreb där samtliga nya FIBA-domare från hela Europa närvarade. Alla tre domarna har haft en väldigt stor del av sin domarkarriär inom Stockholm Basket och Blazo och Davor har fortfarande Stockholm som sin hemmaplan medan Christina numera bor i Frankrike.

Stockholm basket har passat på att ställa lite frågor till de nya FIBA-domarna.

 

Blazo Begenisic

Dömer sedan: 2000

Elitdomare sedan: 2006

Debut BLH: 2008

 

Varför började du döma basket?

Som alla andra i JKS gick jag grundkursen när jag hade fyllt 15 år, då visste vi knappt vad en grundkurs var men fick snabbt förklarat för oss att det gick att prova på att vara tränare eller domare efter kursen. Det lät inte kul att vara tränare och definitivt inte att vara domare så jag fortsatte att spela som vanligt. På den tiden bodde jag granne med en person som då var anställd på Stockholm Basket och varje gång vi sågs utanför huset fick jag frågan om jag ville testa på att döma några matcher. Efter  många förfrågningar gick jag med på att testa ett par matcher i Bredängshallen.

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Innan min första match satt jag en stund i ett omklädningsrum med min kollega och fick domartekniken förklarat för mig på två minuter. Mycket var nytt och svårt. Men väldigt snabbt började jag tycka att det är roligt och fastnade. Känslan att stå på planen och göra sitt yttersta för att leda lagen mot ett rättvist resultat är obeskrivlig. Efter den första matchen har jag hunnit döma ett stort antal distriktsmatcher och även cirka 1000 förbundsmatcher. Förutom att uppleva världens bästa sport på nära håll får du även se många intressanta platser och träffa många nya vänner. Jag har inte en enda gång på dessa 17 år ångrat att jag dömde min första match den dagen i Bredängshallen.

 

Har du något tips till nya domare?

Vad du än vill lyckas med i livet så måste du göra det helhjärtat. Väljer du att satsa på dömandet så gör det ordentligt. Domarskap är A och O, halva jobbet är gjort om du ser ut som du ska och uppträder professionellt. Ingen kommer att klaga om du gör en mindre bra bedömning så länge du gör ditt bästa.

Tre tips på hur du kan bli bättre; Studera hur erfarna domare gör, fråga om tips varje gång du får tillfälle att döma med någon mer erfaren och döm så mycket som möjligt så att du får träning.

Morgonträning under FIBA-clinicen i Zagreb.

Christina Manoli

Dömer sedan: 1998

Elitdomare sedan: 2006

Debut BLH: 2013

 

Varför började du döma basket?

Jag började spela basket vid 10 års ålder (1996) i Tensta Basket (dåvarande Elinsborgsskolan) med huvudgestalten Georgios Koukouvinos. Parallellt som spelare i klubben blev vi utbildade som domare, tränare och även i att sitta i sekretariatet under matcher. Det var så det började, jag dömde ungdomsmatcher efter mina egna matcher, åkte på olika turneringar och kände i det stora hela att det var jättekul. Dock var spelandet fortfarande i fokus tills jag blev 19 år då jag bestämde mig för att sluta spela och satsa på dömandet! Året efter (2006) blev jag elitdomare.

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Det som fick mig att satsa och att fortsatta döma var kärleken till sporten. Att jag efter många års spelande fortfarande fick vara kvar på planen. Jag kunde uppleva sporten från en annan synvinkel och känna adrenalin och passion. Det hela utvecklades till en livsstil, att jag packade resväskan och åkte landet runt for att döma och få göra det jag brinner för.

 

Har du något tips till nya domare?

Det krävs uppoffringar att vara domare, så mitt tips är att göra det helhjärtat så att du i slutändan känner dig helnöjd med ditt val. No regrets. Se till att analysera dina egna matcher samt se även andra döma för att bredda dina kunskaper och erfarenheter. Det gäller att hålla dig uppdaterad och alltid ligga steget före för att vara förberedd. Något som hjälpt mig mycket är att jag alltid fokuserat i mig själv, aldrig sett andra domare som konkurrenter eller sett det som en tävling. Allt handlar om dig själv och din prestation;  Mitt mål är att vara bättre än min förra match. Se till när säsongen är slut att slappna av, fokusera på annat som familj och vänner, ladda om batterierna för att kunna hoppa på i den intensiva farten igen när säsongen börjar. Kontraster i livet är A och O. Slutligen, njut!  Det är en ära att få döma, att få tilliten att få uppdraget att leda en match och se till att lagen kan spela. Alla förberedelser utanför planen, allt leder till denna stund, 4*10 min, så njut!

Foto: Anders Tillgren

Davor Gudelj 

Dömer sedan: 2011

Elitdomare sedan :2014

Debut i BLH: 2016

 

Varför började du döma basket?

Jag har min bakgrund som basketspelare med ett antal kadettlandslagsmatcher med mig i bagaget. Jag har också varit med och vunnit basketettan med både SD Srbija 2004 och med Blackeberg 2007. Somrarna och försäsongerna tillbringade jag med Beovuk från Belgrad och har också varit på flertalet basketcamps! Säsongen 2007/08 efter Basketettan guldet i Örebro var min sista då jag under hösten 2008 skadade främre korsbandet. Under min rehabilitering började jag coacha P98 laget i Solna Vikings. Efter redan första säsongen som tränare fick jag utmärkelsen ”årets coach” men jag saknade att vara på plan och ville därför prova på att döma istället! Jag började döma i mars 2011 och fick mersmak för det och sedan har det bara rullat på väldigt fort!

 

Vad fick dig att fortsätta döma?

Känslan att vara domare är fantastisk! Att få komma in på plan och känna pulsen och trycket igen från spelare, coacher och publiken är underbart! Detta bottnar i att jag under mina år trivts i alla dessa roller och får nu möjligheten att vara på planen och känna samma puls igen! Jag tycker också om det stora ansvaret som man har som domare för som spelare kunde man ha dåliga kvällar och fick då se på matchen från bänken men som domare kan man inte byta med någon och måste prestera varje kväll. Sedan är varje match olik den andra och jag gillar detta samt hela förberedelse- och analysarbetet som man gör av lagen inför matchen där man tillsammans med sina kollegor ska komma fram till en gameplan och tillsammans döma en tuff och jämn match med mycket känslor är underbart!

 

Har du något tips till nya domare?

Man måste tycka basket är roligt för det krävs oerhört hårt arbete och slit! Basketen måste vara en livsstil och man måste älska basketen! Titta på så mycket matcher som möjligt för det är det enda sättet att lära sig! Lära sig att titta på basket med ”domarglasögonen på” där man studerar kollegorna, rörelserna, kroppsspråk och hur domarna hanterar situationerna på planen. Sedan måste man också lära sig att titta på basket med ”basketglasögonen på” det vill säga hur spelar lagen, försöka se spelsystemen som kallas, förstå varför coacherna matchar vissa spelare och varför specifika byten görs och identifiera de taktiska dragen, drivande motorerna i lagen etc. När man kan detta då kan man också ta sitt dömande till högsta nivån!

Sedan måste man också VÅGA och prova sig fram! Alla gör vi misstag och det är just lärdomarna från dessa misstag som fastnar för alltid!

Ha ROLIGT för det är en fantastisk rolig sport!

 

Stockholm Basket är otroligt glada och stolta över våra framgångsrika domare och önskar dem lycka till i sin internationella karriär!


 

Blazo Begenisic är, förutom elitdomare, även domaransvarig på Stockholm Basket och har hjälpt hundratals ungdomar att börja döma. Är du intresserad av att börja döma så tveka inte att skicka ett mail till: begenisic@stbdf.se

 

Publicerat för 3 månader sedan

Stockholms satsning på 3×3 ger framgångar för distriktet

Cirkeln är sluten. Patrik Nordström spelade sin första 3×3 turnering i Borås för tre år sedan. En turnering som också var Patriks comeback till tävlingsbasket efter att han varit borta från sporten i 2 år med en brutal knäskada och efterföljande operationer. Det året blev det brons och det väcktes en låga, hela lagets basketdrömmar fick nytt liv.

– “3×3 gav mig chansen att göra det jag älskar, igen!”

Förra helgen var 3×3 SM tillbaka i Borås och Patrik var där som svensk mästare från 2016 för att försvara sitt guld och befästa sin position som Sveriges nr 1.

Med dubbla SM-guld, ett silver och ett brons är Patrik nu Sveriges högst rankade och mest dekorerade spelare. Och han har bara börjat!

Alla som känner Patrik vet att han i princip bor i gymmet och alltid kommer tillbaka till planen. Patrik maler på och han ger sig aldrig.

-Inget kan få mig bort från 3×3 nu, varken tuffa förluster, skador eller långa resor! Vägen hit har varit lång och tuff, som för sköldpaddan i berättelsen med haren. Kontinuerlig förbättring dag efter dag och år efter år, sakta men säkert. I 3×3 är inte åldern en begränsning för fortsatt utveckling. Många av världens bästa börjar närma sig 40 utan tecken på att sakta ner och med åren kommer styrka, balans, uthållighet, rutin och spelförståelse som tar tid att utveckla.

Daniel Persson sänker det vinnande skottet mot 2Win i finalen. Foto: Daniel Kulin

3×3 utvecklas ständigt. Framförallt ser vi fler och fler nischade spelare och det arrangeras fler turneringar både för elit och motion. Sverige må ligga efter övriga nationsförbund men det nya 3×3 golvet som vi såg under SM ger en känsla av att vi är på väg framåt och att även Sverige ser värdet i att investera i 3×3.

-3×3 är framtiden. Spelarna vet det, sponsorerna vet det och FIBA har tillsammans med övriga världen redan bevisat det!

– #Road2Tokyo2020, säger Patrik.

Hur blir man bra på 3×3 då?

-Enkelt, skaffa en grym flickvän som hjälper till att sköta kosten och pushar en till gymmet de dagar de känns lite extra tufft. Sedan måste man såklart också spela så mycket 3×3 som möjligt.

-Turneringarna som Stockholm Basket arrangerade under säsongen gav oss lag från Stockholm en speciell möjlighet att få ett par extra turneringar under bältet denna säsong och jobba på vårt game. Att Stockholm Basket även skickade oss till en Europa Challenger när vi vann DM betydde otroligt mycket. Där fick vi spela mot de bästa i världen och den rutinen hjälpte oss i SM där vi lyckades vinna alla jämna matcher. Utan den rutinen hade det kunnat sluta hur som helst. Personligen har jag fokuserat på att hålla min kropp i bra skick och spenderat mycket tid i gymmet.

Det är också enormt viktigt att vara mentalt förberedd, och det är här de riktiga 3×3-spelarna skiljer sig från de övriga. Förutsättningarna förändras inte bara mellan turneringar men även mellan matcher, allt från väder till domslut. Man måste vara redo att anpassa sig.

Foto: Anders Tillgren

Vad har turneringarna i Stockholm under säsongen betytt för dig?

-Enormt mycket! Skulle nog vilja säga att de är den absolut största anledningen till mina framgångar 2017. Jag har spelat så mycket jag hinner med och spelat med vem som helst egentligen när inte de ordinarie spelarna i BeOne kunnat vara med. Det är väldigt utvecklande att ena gången ha rollen som poänggörare men i nästa turnering fokusera på att rätt lagkamrat ska ha bollen i rätt läge. Ena turneringen kanske man har två duktiga inside-spelare och ingen utmärkt skytt, andra turneringen är hela laget fantastiska skyttar men alla under 190 cm, det lär en att anpassa sig och ta den rollen laget behöver för att vinna. Man bygger upp viktigt förtroende och kemi med sina lagkamrater när man spelar mycket tillsammans. Jag är bra på att välja lagkamrater också.  

På tal om lagkamrater, berätta om årets Guldlag?

– Då tycker jag vi inleder med Hugo Stålbröst, vår yngste krigare. En outtröttlig hårt försvarande skytt som aldrig backar för någon.

Hugo växte enormt under SM och gjorde utan tvekan sin bästa turnering med framförallt flera avgörande passningar och viktiga poäng.

Daniel Persson var ett wild card, en tidigare lagkamrat till Hugo och som även Omar lirat med i diverse ungdomslandslag. SM var hans första 3×3 turnering, och med avgörande skott i ALLA slutspelsmatcher kan vi säga att han presterade helt ok….. Han har ett galet högt basket-IQ och han förstod direkt vikten av att spela tufft försvar, Daniel var en perfekt pusselbit i vårt lag.

Sist men inte minst, Omar “the big homie” Zaghdane. Omar är vår stjärna, han är livsfarlig från alla positioner.

Med sin inställning och never back down-mentality är han ett riktigt 3×3-proffs. Han är den vi vänder oss till och förlitar oss på när vi andra är off eller spelet inte klickar. Med honom på planen vet vi att vi alltid kan få iväg ett bra skott och ta viktiga returer.

Personligen var mitt fokus på försvar, jag visste att vi redan har spelare som kan göra poäng, det var inte där skillnaden skulle bli.

I finalen var jag hårt markerad ute vid 2-poängslinjen och försökte utnyttja det genom att skapa yta för mina lagkamrater i anfall, och som grabbarna spelade och krigade kände jag mig som en stolt storebror när slutsignalen ljöd och vi tog hem guldet. Ingen av de andra i laget hade nämligen ett guld sen tidigare och jag gav allt för att de också skulle få ett!

Slutligen, vad betyder 3×3 för dig?

-En massa saker, det är en chans att få umgås med de människor jag älskar medan vi gör något vi alla älskar och brinner för.

Det är även en chans att få se flera nya platser i världen, möta de bästa spelarna och tävla på en hög nivå.

Sist men inte minst skulle jag vilja säga att 3×3 är inte bara en chans för spelare, utan domare, arrangörer och tränare har också enorma möjligheter att genom tid och entusiasm göra sig en karriär i 3×3-cirkusen.

Ute i Europa spelas det landslagsturneringar i alla åldrar, domarna reser runt precis som lagen och duktiga arrangörer uppskattas och får stöd av FIBA.

Vill ni veta hur ni kan engagera er och till exempel bli Sveriges bästa 3×3-domare (kanske få döma OS i Tokyo 2020)? Kontakta Stockholm basket!

Publicerat för 4 månader sedan

Geno Auriemma var huvudnumret på årets Barton clinic

Så är den då över, årets upplaga av Bartonclinic. Det var fjärde gången den genomfördes i sin nuvarande form. Starten var dock en mindre clinic som ägde rum 2013 i Högdalen, då det blev uppenbart att det fanns ett behov av den typen av sammankomster på regelbunden basis. Idén är ju att genomföra kvalitativa clinics för coacher med hög nivå på föreläsarna, företrädesvis internationellt etablerade namn.

Bartonclinic har från starten växt och dess ställning förstärkts. Numera fungerar den som godkänd fortbildning för tränare steg 3 och 4. Därför samlar clinicen också stora delar av den svenska coachkåren, från landslagledare till ungdomstränare. Bartonclinic har enkelt etablerat som som en institution i svensk basket och blivit det evenmang under året som samlar flest coacher vid ett och samma tillfälle.

Foto: Anders Tillgren

Initiativtagaren själv, Charles Barton. Foto: Anders Tillgren

Sedan början har Stockholm Basket stått som arrangör av clinicen och hälften av coacherna representerar föreningar i Stockholmsdistriktet, men deltagarna kommer från alla håll och kanter. I vimlet av coacher den här gången kunde man t ex skymta ett stort antal ligacoacher, bland dem guldtränaren från Luleå BC, Peter Öqvist, den månfaldige SM-vinnaren på damsidan, Jens Tillman, men också Finlands damlandslagscoach Pekka Salminen, som tillbringade flera år i Solna Vikings och deras herrlag. Bartonclinic är nämligen inte en helt svensk tilldragelse, utan attraherar intresse även från utlandet. Bland de 280 deltagarna som var på plats i Fryshuset 9-11 juni, fanns förutom svenskar även deltagare från Finland, Norge, Danmark, Estland och Rumänien. Anmälningar hade också kommit in från så långväga ställen som Egypten, Förenade Arabemiraten och Nigeria.

Initiativtagare till clinicen är som namnet antyder Charles Barton, den så erfarne coachen som ursprungligen kom till Sverige som spelare. Stockholm Basket svarar dock för alla praktiska arrangemangsfrågor, där Barton, men också SBBF genom sina respektive internationella kontakter, hjälper till med föreläsarkontakter. Barton har dock hela tiden tagit aktiv del i genomförandena av clinicen och leder dem på plats.

Föreläsarna i denna upplaga av clinicen var Dirk Bauermann, den tyske coachen som radat upp tyska mästerskap men också coachat i Euroleague och varit förbundskapten för flera landslag, amerikanen Chris Capko, assisterande coach på University och Southern California, specialiserad på individuell spelarutveckling, samt den svenske fystränaren och förre ligaspelaren Yasin Merzoug. Huvudnumret var dock den amerikanske collegecoachen Geno Auriemma, vars deltagande hade säkrats med hjälp av Lena Wallin-Kantzy på SBBF.

 

Geno Auriemma. Foto: Anders Tillgren

Auriemma har ju blivit en legend under sin livstid och med sitt UConn, som han varit trogen sedan 1985, vunnit fler matcher och fler nationella mästerskap (elva) än någon annan coach inom collegebasketen, men också lett det amerikanska damlandslaget till två VM- och två OS-guld. Han är nog den föreläsare med mest lyskraft som varit på någon Bartonclinic och ingen av deltagarna lämnade evenemanget besviken eller oberörd. Inte bara för att Auriemma verkligen bjöd på sig själv och tog sig tid för alla. Han visade sig också vara en verkligt erfaren och underhållande föreläsare med glimten i ögat.

Auriemma hade stora delar av det svenska damlandslag som skall åka till Universiaden som träningsgrupp, och visade främst delar av UConns anfallsspel och metoder han använder i sin träning, men blandade det med berättelser och anekdoter från sin mångåriga coacherfarenhet. Han fokuserade mycket på enkelhet och faktiskt ganska traditionella metoder och drillar, men med stora krav när det gäller utförande och intensitet.

Han är i grund och botten inget speltekniskt snille och ger sig heller inte för att vara det, utan har byggt upp sitt framgångsrika program på UConn mer på att noggrant välja ut de spelare han vill ha till sitt lag, och jobbar med ett relationsbaserat ledarskap med högst ställda förväntningar på spelarna vad gäller fokus på uppgiften, såväl på planen som i studierna.

Från vänster: Yasin Merzoug, Geno Auriemma, Charles Barton, Chris Capko och Dirk Bauermann. Foto: Anders Tillgren

Förutom de pass som Geno Auriemma genomförde behandlade övriga föreläsare under clinicen saker som skott, man-man försvar, screensättning, användande av screens i anfallsspelet, transition, individuell utveckling, skadeförebyggande åtgärder och fysisk utveckling. Det fanns något för alla på Bartonclinic, oavsett vilken nivå deltagarna coachar på. Alla har naturligtvis inte glädje av allt, eftersom spridningen bland deltagarna är så stor. Men clinics handlar sällan om att allt passar för alla, och inte ens faller alla i smaken. Men det handlar mer om att få intryck, synpunkter och inblickar i metoder som andra använder sig av för att på så sätt berika den egna coachgärningen. Inte minst ger ett så stort arrangemang som Bartonclinic tillfälle att umgås med likasinnade, att få impulser och utbyta erfarenheter.

Så var det onekligen på årets upplaga av Barton clinic och ett är säkert: arrangemanget återkommer nästa år.

 

 

Publicerat för 4 månader sedan

Den hårt arbetande late bloomern

Han har ett stort nätverk, inte bara i basketvärlden utan främst i näringslivet. Nils Hedström säger att han vill bry sig och kan beskrivas närmast som en levande Linked In, för han vill ha kontakt med så många som möjligt. Och han anstränger sig verkligen för att hålla igång sitt nätverk. Sådant kräver väldigt mycket tid, men Nisse gör sitt bästa för att klara av det. Precis som han gjorde under sina elva säsonger i Basketligan och som han gör i sitt nuvarande nuvarande jobb som Key Account i rekryteringsföretaget Next u.

– Jag gillar att ligga i, att trixa och dona. Det har jag alltid gjort. Under hela basketkarriären har jag t ex jobbat vid sidan av. Jag har alltid kört hela tiden och hittade ofta luckor så att jag kunde jobba även på resorna. Hade vi en match i Östersund så bokade jag ett kundmöte där. Och kom vi tillbaka från en bortamatch klockan tre på natten så var jag på jobbet på morgonen. Lagkompisarna fick ofta samlyssna på mina samtal med kunderna, så det kändes som om de också jobbade säger han med ett skratt.

Som huvudstadsprofil är Nisse Hedström mitt i prick. Han är urstockholmare av sjätte generationen. Han bor och jobbar i stadens hjärta och har under hela sin basketkarriär spelat för Stockholmsklubbar. Men det satt hårt inne innan han blev elitspelare. Nisse höll på med andra sporter i ungdomen, sådana som karate och judo, och hade det inte varit för storasystern, som var baskettränare, så hade nog inte ens hittat till en baskethall. Genom henne testade han i alla fall på basketen. Då var han 15 år, en startålder som kanske inte är möjlig för en blivande ligaspelare i våra dagar. Och lätt var det inte för Nisse heller.

– Jag var kortare än alla andra och inte snabbast heller. Det var inte lätt, men jag tror att jag vann respekt genom att vara social, jobbade hårt och tyckte det var kul. Och med hjälp av bra tränare lyckades jag komma ikapp de andra, berättar han.

Kanske är det typiskt för en person som Nisse att han redan i den åldern, då många av konkurrenterna redan spelar i ett ungdomslandslag, slog sig in i basketeliten och blev en ”late bloomer”.  Har han föresatt sig något så gör han allt för att nå dit. Han började i KFUM Central och karriären ledde honom via Lidingö i Basketettan, till Solna och sedan 08 Stockholm. Numera huserar han, på en mindre ambitiös nivå, i moderklubben Central i division I. Förra säsongen gjorde han ett inhopp i Djurgården, när Stefan Bergman bad honom hjälpa till, men det var en tillfällig insats.

Alla som sett Nisse spela på den högsta nivån minns honom som en hårt jobbande och intensiv, men ändå elegant spelare, med ett utomordentligt skytte utifrån. Under sin bästa säsong satte han 47 % av sina trepoängsförsök och säger sig ha ligarekordet för antalet satta treor i sträck. 13 raka säger han att det blev, en svit som sträckte sig över två matcher. Men hur skulle han beskriva sig själv som spelare?

– Jag hade vinnarmentaliteten. Det är något jag alltid haft med mig, båda på planen och utanför. Och så tycker jag nog att jag var bra i försvar och bestämd i mitt spel. Och lättcoachad.

När jag undrar hur han, som en så viljestark och bestämd person, som verkligen vet vad han vill, kan vara lätt att coacha, säger han att han är en lojal person och öppen i sin dialog, och talar med både värme och beundran om de coacher han fått jobba med. Och det är en hel radda, sådana som Stefan Bergman, Tommie Hansson, Jonte Karlsson och Pekka Salminen. Med Salminen klickade det särskilt bra och tillsammans tog de SM-guldet till Solna, en höjdpunkt under Nisses år i ligan. Det blev dock hans enda, efter att flera gånger ha varit snubblande nära.

Nisse fick aldrig ikläda sig den svenska landslagsdressen, men menar att han, när han var som bäst, borde ha varit med i alla fall på något landslagsläger för att visa vad han gick för. Men han grämer sig inte.

– Jag har alltid älskat att träna, men i alla lägen satt familj, vänner och arbete före basketen. Det var ett val jag gjorde eftersom jag visste att jag aldrig skulle bli en NBA-spelare. Det viktigaste för mig har alltid varit att skaffa ett bra liv när basketkarriären var över. Förmodligen hade jag kunnat spela några år i lägre division utomlands, men det ingick inte i min plan, säger Nisse.

Men även om han inte satsade allt på basketspelandet, så har den förstås alltid varit betydelsefull och en viktig del av hans liv. Inte bara för att han genuint älskar sporten.

– Idrott, och i synnerhet elitidrott, är den bästa skolan. Utan tvekan. Man får lära sig öppenhet, att anpassa sig, ge och ta kritik. Och alla lagkamrater som på olika sätt berikar ens liv. Det borde vara alla förunnat att få uppleva gemenskapen. Man vinner och förlorar tillsammans. Det är fantastiskt. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Foto: Anders Tillgren

Med den sociala förmåga Nisse har, och med sin attityd, är det inte förvånande att han var lagkapten under åren i 08 Stockholm. Han var en pådrivare, en som aldrig accepterade något halvdant, vare sig av lagkamraterna eller av sig själv.

– Jag tvekade aldrig att säga till eller ens kritisera, men alltid med rent uppsåt, öppenhet och med ärlighet. Sådan är jag mot alla, även mina vänner. Jag har alltid haft lätt för att umgås med folk och accepterar andra som de är. De enda jag har svårt för är de som har en dold agenda. Dem klarar jag mig utan.

Många av de som han spelat med, men också mot, har förblivit hans vänner, sådana som han umgås med eller har kontakt med: Calle Arnold, Peter Bogner, bröderna Inan, Joakim Blom, Olivier Ilunga med flera. Och med stor respekt nämner han namn som Mattias Sahlström och Leslie Myrthil:

– Båda var verkliga fullblodsproffs, individer som format mig som individ, på planen och utanför.

Nu när han varvat ned basketen men fortfarande med sin rutin ställer till ett
elände för många av de unga som han spelar mot i basketettan, så blir en naturlig fråga om han inte kan tänka sig en ledar- eller tränarroll inom basketen. Han säger att det får vänta, i alla fall tills treåringen där hemma, som för övrigt ”definitivt skall bli en idrottare”, börjar med någon sport, men utesluter det inte.

Kanske är Nisses kombination av basketerfarenhet och hans framgångar i näringslivet något som dagens svenska basket behöver i någon roll. Han ser dock inte så mycket på basket nuförtiden, följer bara resultaten och lite NBA, bland annat för att han menar att dagens svenska basket har mycket att arbeta med för att bli mer attraktiv.

– Det måste göras mer och man måste se det från publikens perspektiv, och så att den tilltalar media och fans. Vi måste lära oss av andra ligor och länder och se hur de gör. Jag tror att det är för lite duktiga näringslivsmänniskor inblandade i dagens elitbasket, sådana som kan organisation, bolagsstyrning och ekonomi, säger han med eftertryck.

Och där slutar vårt möte på Nisse Hedströms kontor vid Odenplan. Denne ”late bloomer” har med sitt sätt att vara och spela, och genom sina framgångar, ristat in sitt namn i Stockholmsbasketens historia. När vi skiljs åt är det med känslan att vi inte sett det sista av honom. Den förhoppningen är vi nog många som delar.

 

Publicerat för 5 månader sedan

Botkyrkamammorna med barnens bästa för ögonen

Rummet är ungefär tio kvadrat. På dörren står det kansli och det är den administrativa yta som Botkyrka Basket disponerar i sin hemmahall. Drickabackar, dräkter och bollar står staplade på varandra, men det finns faktiskt plats för ett skrivbord och några stolar. På en hylla tronar några troféer som den unga klubben har hunnit samla på sig. Häromdagen kom ytterligare en och kanske var det den finaste hittills. Botkyrka Baskets F04 besegrade Södertälje i finalen i Spalding Basket Cup. Det lyckades, trots att Botkyrka bara hade fem spelare.
– Vi skall låta några av de äldre spelarna värma upp med tjejerna och sitta på bänken tillsammans med dem under matchen, så att de inte blir så ensamma, berättade klubbens ordförande, Tanya Papadopoulos, dagarna innan finalen.

Jag träffade Tanya och vice ordföranden, Kristina Noyan i deras lilla kansli i Botkyrkahallen. Under tiden hade 04-tjejerna träning i den mindre av de båda hallarna, under ledning av klubbens litauiska tränaren, Larissa Samasonok. Klubben är hänvisad till den lilla hallen trots att det finns en stor, med läktare och allt, alldeles intill. Problemet är att den inte har några basketlinjer eftersom den i huvudsak byggdes för Botkyrkas stolta innebandylag, Balrog, som numera för en tynande tillvaro.
– Men till hösten har kommunen lovat att den skall få basketlinjer och vi kommer äntligen att kunna använda den för träning och matcher. Framför allt kan vi börja arrangera turneringar. Det har varit lite svårt i den trånga, mindre hallen, även om vi haft ett par EB-turneringar där. Det var lite knöligt med alla spelare och föräldrar, men vi gjorde det för att få andra klubbar att komma till vår hemmaplan och för att alla skulle få roligt. Och vi gjorde det helt utan att ta betalt, berättar Kristina.

Resurser finns det inte så gott om i Botkyrka Basket, men desto mer av driv och entusiasm. Och det är föräldrarna, inte minst de sex i styrelsen, med Tanya och Kristina i spetsen, som är motorerna i verksamheten. Det som driver dem framåt är engagemanget för barnen. Och entusiasmen lyser om dem när de lägger ut texten. De pratar med en mun om att allt deras arbete görs för barnens skull, för att de skall få ha kul och en meningsfull tillvaro, och hur mycket ungdomarna brinner för basketen. De berättar om hur de jobbar med grupper på Facebook, Instagram och Whats App för att hålla kontakt, informera och skapa samhörighet. De beskriver sig kort sagt som en stor familj.

Botkyrka Basket föddes så sent som hösten 2014 och har alltså bara tre säsonger på nacken. På den korta tiden måste man säga att de hunnit anmärkningsvärt långt. Inte i kvantitativa termer, för klubben har i dagsläget bara drygt 50 medlemmar med spelare i åldrarna 7-13 år. och inte bara för sina resultatmässiga framgångar, men de har låtit tala om sig på flera sätt. Inte minst som klubben som startades av några entusiastiska mammor på en mörk fläck på basketkartan.
– Vi får ofta frågan ”vem är ni?” när vi är på matcher och turneringar. Alla undrar, för det har gått så fort på kort tid, säger Tanya.

Från början var Botkyrkatjejerna en del av JKS, som har sitt huvudfäste i Bredäng, för i den norra delen av Botkyrka var det totalt renons på klubbar. En gång i världen fanns basketföreningar i såväl Fittja som Norsborg, men det var länge sedan. I södra delen av kommunen, i Tumba, lever GoIF fortfarande, men från norra delen är avståndet dit lite för stort.
– Vi ville finnas där vi bor, men också bestämma över oss själva. T ex vilka turneringar vi skulle vara med i, säger Kristina.
– Och eftersom vi ändå var så engagerade som föräldrar, så tänkte vi ”varför inte göra det själv”. Och det gjorde vi.

Tanya Papadopoulos (tv) och Kristina Noyan.  Foto: Anders Tillgren

Sagt och gjort. Föräldrarna, eller rättare sagt mammorna, satte 2014 igång med jobbet att starta en basketklubb, något som ingen av dem hade någon erfarenhet av. De upptäckte snart att det var avsevärt mer jobb än de hade trott, men de var ihärdiga och körde på. Allt för barnens skull.
– När vi kontaktade kommunen var de positiva, men trodde nog att det bara var en idé vi hade. De förstod inte att allt gick så fort, berättar Kristina.

– Det var jobbigt i början att få ordning på allting, med bankkonto, med organisationsnummer, med kommunen och förbundet, men vi låg på och fick fart på det hela. Idag känner vi oss uppskattade och t o m prioriterade av kommunen, säger Tanya.

De berättar att det fortfarande är väldigt tidskrävande och tufft att driva klubben, för ett antal heltidsarbetande, ideella mammor, och helt utan administrativa resurser.  När jag frågar hur deras män har reagerat på all tid de lägger ned, skrattar de och säger ”det har frestat på deras tålamod”.

Belöningen för allt arbete är barnens glädje och den gemenskap som byggts upp. Det är lärorikt för de unga att idrotta, inte minst för att de lär sig ta hänsyn och bry sig om varandra. Och i grund och botten är Botkyrka Basket lika mycket ett socialt projekt som en basketförening.
– Vi och barnen bor i ett drabbat och utsatt område, det är ingenting att hymla om, säger Tanya.
– Det vi gör handlar inte bara om basket, även om det är runt den allt cirkulerar. Barnen är framtiden. Vi måste göra allt vi kan för dem. Vi erbjuder t ex läxhjälp till barnen och ser att de får i sig mackor eller frukt från cafeterian om der inte hinner hem efter skolan innan det är dags för träning. Den här verksamheten håller ett antal unga borta från gatorna och bidrar till att skapa glädje och gemenskap.

För de allra flesta framstår Botkyrka Basket som en basketklubb enbart för tjejer, men det är inte ett mål i sig. Det bara blev så att tjejlagen och deras föräldrar startade det hela. Förhoppningen är att verksamheten snart skall innehålla både killar och tjejer, men då krävs att klubben tar nästa kliv i sin utveckling.För att det skall lyckas krävs framför allt att fler engagerar sig. Idag är t ex Larissa ensam tränare i klubben, mycket för att hon själv vill ha koll på allt och alla, berättar Tanya och Kristina. Det fungerar dock inte om klubben skall växa. Det man siktar på är att fler föräldrar och några av de äldre spelarna skall bli ledare, ett sätt att arbeta som många ungdomsföreningar tillämpar.

– Vi vill absolut utveckla verksamheten och bli fler. Upptagningsområdet här i norra Botkyrka är väldigt stort. Ett viktigt steg blir förstås att vi kommer in i stora hallen, för vi vill att Botkyrkahallen förblir vår bas, berättar Tanya.
– Men det händer också andra positiva saker i området. I Alby finns t ex numera en uteplan och vi skall snart få en streetbasket-plan bredvid vår hall.

Utmaningarna finns framför allt på ledarsidan, administrativt och ekonomiskt.  Och helst skall utvecklingen gå parallellt. Det gäller att utbilda ledare och coacher som kan ta sig an nya spelargrupper och samtidigt viktigt att allt runtomkring görs korrekt, d v s mot förbund, kommun, med Idrott Online etc. Ekonomi är dock, inte helt oväntat, den stora stötestenen. Framför allt tyngs man redan nu av att behöva betala många tusenlappar per månad i hallhyra, ett system som man i Botkyrka Basket tycker är märkligt eftersom det väldigt mycket handlar om att byta pengar. Andra vägen kommer det ju olika former av kommunala bidrag.
– Vi tycker att det borde  vara angeläget för kommunen att satsa mer på ungdomsföreningarna, som håller på med ideell verksamhet, och på olika sätt reducera deras kostnader. Varje krona som satsa på barnen ger ju massor tillbaka, säger Tanya.

Nu återstår att se om ”mammorna” i Botkyrka Basket klarar av att hålla lågan brinnande och jobba vidare  för att verksamheten skall växa och förbättras. Själva är de i alla fall fast beslutna att göra det. Utmaningarna och svårigheterna är många, men med det driv som de har, finns egentligen ingen anledning att tvivla.  Så länge det kommer kvitton på att man gör rätt saker och på rätt sätt kommer de att köra på, även om deras tid är en ändlig faktor. Nycklarna är glädje och gemenskap, och i fokus står barnens bästa. Allt görs för deras skull.

 

 

 

Publicerat för 5 månader sedan

Årets stipendiater

Stockholm Basket delar årligen ut stipendier till personer som har utmärkt sig inom verksamheten. Dessa utsågs till stipendiater säsongen 2016/2017.

 

Årets Easy Basket – domare

Jonas Yared

“En av våra yngre domare som är ambitiös och har rätt inställning till uppdraget. han har under säsongen visat att viljan finns att lära sig. Domaren är även en förebild för andra unga domare och visar med sitt sätt vägen för andra i vår stora grupp av unga duktiga domare.”

 

Årets Easy Basket – ledare

Evangelos ”Vagge” Peponis, Hammarby Basket

“Han driver sitt lag med entusiasm och stort engagemang. Detta smittar av sig till både vuxna och barn och hans grupp växer så det knakar till numera dubbla grupper. Han har dessutom påverkat skolan och Idrottsförvaltningen så att de har bytt ut de fasta korgarna till två höj- och sänkbara korgar, perfekt för EB-nivå. Han är en härlig och viktig kraft för sin förening Hammarby Basket och verksamheten i området. Hans grupp lockar barn i alla åldrar och basket är på riktigt nu i Sköndal!”

 

Årets domare

Inas Murad

“Förutom att ha haft en fantastisk utveckling under säsongen har denna domare ställt upp i vått och torrt för StBDF. Domaren sprider konstant positiv energi runt sig och är omtyckt av både kollegor och spelare. Vi önskar årets domare ett stort lycka till inför nästa säsong!“

 

Årets ungdomsledare

Modibo Andersson, Duvbo IK

“Han brinner för sin roll som ledare. När han inte tränar lag själv är han i hallarna för att se hur andra lag tränar, tar anteckningar och ställer frågor. Han ställer alltid upp och har en framtoning som både spelare och andra ledare uppskattar väldigt mycket. Hos Duvbo IK är han ett föredöme och redan en hederlig “hallråtta” trots sin ringa ålder på 23 år.”

 

Årets “Jag Ställer Upp”

Kungsholmen Basket

“Årets stipendium går till en relativ nystartad förening som arbetar aktivt med sin värdegrund. De fokuserar på att GÖRA rätt saker och inte bara skriva eller prata om vad som är rätt. Grundpelare är att behålla så många så länge som möjligt, att involvera föräldrar i verksamheten, att äldre spelare är förebilder och hjälper de yngre, samt att framgång i första hand är spelarglädje där prestation går före resultat. Föreningen tar ett socialt ansvar genom att erbjuda ungdomar och föräldrar en kurs i studieteknik – hur man får idrottandet att gå ihop med studier. De arrangerar även Queens Cup-turneringen, där de vill ge breddlag som i vanliga fall inte har en reell chans att tävla om medaljer, en möjlighet att få en roligare turneringsupplevelse med jämnare och fler matcher.”

 

Årets Eldsjäl

Johanna Fredman, Alvik Basket

“En ovärderlig eldsjäl och ledare som har lyft Alvik Basket på flera olika plan. Hon är uppstartare av ett delaktighetsprojekt med syfte att få spelarna i sitt F02-lag att förstå hur de kan påverka sin basketmiljö. Hon förespråkar samarbete över klubbgränserna och har ett nära samarbete med Fryshusets F02. Förutom detta har hon även startat upp Blixtarna Junior, ett lag med olika funktionsvariationer. Hon är dessutom invald i Alvik Baskets styrelse och är en av de bidragande faktorerna till att föreningens värdegrund är stabil och under ständig utveckling. Johanna är en äkta eldsjäl och går hela vägen från strategi till handling. Hon är en otrolig förebild i allt hon gör.”

Publicerat för 5 månader sedan

Barnens idrott

Varje dag släcks idrottsintresset för barn i hela Sverige – även i Stockholm, på grund av vuxnas beteende och agerande runt deras träning och tävling. Så många som var femte barn upplever för hård press från föräldrar, tränare och andra vuxna. Därför lanserar nu distriktsförbunden i Stockholm inom handboll, innebandy, basket och fotboll ett gemensamt manifest, en film, tillsammans med Stockholms Idrottsförbund – för ökad medvetenhet och för att skapa förändring.

 

Bakgrund:

Idag är den vanligaste idrottaren elva år, efter det slutar många, alldeles för många. En av orsakerna som kartlagts är bakgrunden i den film som nu lanseras, att miljön kring barnens idrott släcker den glöd och förstör hela grunden för ett potentiellt livslångt idrottande.

Alltför mycket resurser läggs på bestraffningsärenden och samtal med missnöjda tränare och vuxna. Ideella ledare utsätts för press från föräldrar och förlorar tid och glädje genom att ta hand om vuxnas beteende i samband med träning och match, istället för att utveckla och glädja barnen. Vanligaste anledningen till att unga domare slutar döma är för att de utsätts för trakasserier, hot och att deras arbetsmiljö inte är en trygg och utvecklande miljö. De är fortfarande barn även om de är domare.

 

”En ny syn på träning och tävling i förening är nödvändigt för nå målet att ge förutsättningar till individer att vara aktiva hela livet – och samtidigt utveckla framgångsrika elitidrottare ”

Björn Larsson, Ordförande Stockholms Basketbolldistriktsförbund

” Syftet med filmen är att skapa medvetenhet och förändring bland vuxna, tränare, ledare, föräldrar och andra personer som finns i barnens idrott. Vi vill även att barnen ska veta att vi gör detta för deras och för idrottens skull. Att vi står på deras sida.”

Cinnika Beiming, Distriktsidrottschef Stockholm

 

Barnens idrott – låt den vara barnens idrott!

– Barn som tycker idrott är kul, blir bättre på det – i sin egen takt.

– Barn behöver få känna sig duktiga, ofta, och ska mätas mot egen förmåga.

– Barn behöver få större delaktighet för att skapa motivation att idrotta.

– Barn behöver stöd och respekt när de tävlar, tränar och deltar inom idrott.

– Barn ska få lära sig förlora och vinna men med utveckling i fokus.

 

Se filmen om #barnensidrott:

Har ni funderingar på hur vi inom Stockholm Basket arbetar med värdegrundsfrågor, kontakta Sara Dutina på sara.e.dutina@stbdf.se eller 08-410 818 37

Läs också mer om vad basketen i Stockholm står för här.

Publicerat för 6 månader sedan

Stockholms enda 3×3-förening representerar internationellt

Stockholms första och än så länge enda förening som satsar exklusivt på 3×3, Stockholm Basketball Club, var under helgen den 18-19 mars i Helsingfors och spelade en stor FIBA 3×3 Satelite-turnering. I turneringen ställde man upp med ”Team BeOne Sthlm”, klubbens representationslag, som tidigare spelade under namnet ”Stockholm” och bl.a. har vunnit SM Guld 2016 samt har landets högst rankade spelare. Laget har denna säsong som målsättning att kvala in till World Tour. Laget består av Viktor Henriksson, Gustav Henriksson, Hugo Stålbröst, Patrik Nordström och Omar Zaghdane. FIBA tillåter en trupp på max sex spelare per lag varav fyra spelare kan tas ut till enskilda turneringar. Laget håller den sjätte spelarplatsen öppen tills vidare.

Turneringen spelades som ett event på GoExpo17 som är Nordens största mässa för sport och friluftsliv med tusentals besökare. De fyra bästa lagen från Finland och från Ryssland samt topplag från Estland, Litauen och Danmark var inbjudna liksom Sveriges och Stockholms representanter ”Team BeOne Sthlm”.  Läktarna var fulla och stämningen var på topp hela helgen, alla matcher webbsändes också live så ingen behövde missa någon match, inte ens när det det var helt fullt kring planen.

Arrangör av turneringen var 3×3 Finland tillsammans med Yökoris. Yökoris är en KFUM-förening som jobbar för att främja 3×3 och andra urbana sport- och kulturaktiviteter i Helsingfors.

I prispotten på turneringen låg avancemang mot World Tour och 1000 euro. I Startfältet bland de ryska lagen fanns rutinerade förhandsfavoriten ”St:Petersburg” som förra sommaren spelade två olika World Tour-event och kvalade in till World Tour Finals i Abu Dhabi. St:Petersburg rankas som ett av de 12 bästa lagen i världen. Det var dock ett annat lag från ”St:Petersburg”, ”BM-18”, som imponerade mest genom att börja med att slå ut ”BeOne Sthlm” i en målsnål match och sedan fortsätta hela vägen till final genom att vinna på 21 poäng mot både ”St:Petersburg” och ”FA(S)T” från Litauen.

I finalen segrade Sverigebekanta ”Slamdunk Network” från Köpenhamn. De deltog i Sverigetouren 2016 och slutade då på åttonde plats efter att både ”Blouses” från Lund och ”Men in Black” från Stockholm besegrat dem i gruppspelet. Det är alltid små marginaler i 3×3 och vem som helst kan vinna. Matcherna är snabba, explosiva och spännande!

Foto: 3×3 Finland

Av de finska lagen så ledde före detta landslagsspelaren och hemmafavoriten Kimmo Muurinen sitt lag ”Ballzy” till den bästa placeringen och slutade på en sjundeplats.

Kommande 3×3 aktiviteter i Stockholm visas på vår 3×3-sida samt på Facebook och 3x3planet.com där man kan hitta och anmäla sig till 3×3 turneringar över hela världen.

Publicerat för 6 månader sedan

Den hängivne supportern

Vad vore idrotten utan sina fans? Sannolikt inte så mycket mer än ett nöje för utövarna. Basketen skulle behöva många fler supportrar men det finns några som är hängivna på ett sätt som sticker ut. En av dem är Solnakillen Göran Åström. Han är nog Stockholms, ja rentav hela landets, största basketsupporter. Och han är det i dess renaste mening. Han är inte en person som står på barrikaderna på något sätt. Han är inte och har aldrig varit spelare, coach eller ledare. Han är åskådare och på det sättet matcharrangörernas våta dröm, en person som går på många matcher och alltid gör rätt för sig.

Görans basketfascination har i höst varat inte mer än tio år, men han har haft en livslång slumrande nyfikenhet på sporten. Som ung grabb bodde han alldeles intill Vaslundshallen i Solna. Det var på den tiden när basketen i Sverige började växa ur barnskorna och Ed Klimkowski, åtföljd av många andra amerikaner, började göra sitt intåg. Det undgick inte någon vad som höll på att hända, inte heller Göran, men något besök i basketarenan blev det inte.

– Det fick jag inte för pappa. För honom var det bara AIK och fotboll som gällde. Basket betraktade han som en konstig sport. Där fick man ju t ex två poäng för varje mål, berättar Göran.

Så det blev AIK och fotboll för Göran också. Basketen fanns ändå någonstans där i hans mentala periferi, men de direkta kontakterna inskränkte sig till text-tv och någon enstaka match som sändes på tv. Slutligen, då han var 47 år gammal, inträffade det som i mångt och mycket kom att förändra hans liv. Det sammanföll med det tilltagande läktarvåldet på fotbollsmatcherna och att Göran hade börjat resa sig efter en personlig livskris. Han behövde något nytt i sin tillvaro.

På hösten 2007 läste Göran en intervju med Solna Vikings sportchef, Christer Sjögren, där denne uttalade sig om den kommande säsongen. Artikeln fångade direkt hans intresse.

– Jag kan inte förklara det, men av någon anledning kände jag omedelbart att mitt nya liv skulle börja. Jag kollade spelschemat och såg att den första matchen som skulle spelas var Solnas damer mot Marbo, 30 oktober. Jag bestämde mig för att gå.

Han klev in på Solnahallens läktare, lite vilsen. Han kände inte någon och visste inte riktigt hur det skulle gå till. Innan han hunnit sätta sig hörde han hur en person, som senare visade sig vara Gustaf Agenäs, säga till några andra: ”Det är svårt att se någon som kan hindra det här laget från att ta SM-guldet”.

– Det var speciellt att höra just de orden och när matchen började var jag fast från första sekunden. Solna vann med 80-48 och för mig kändes det som att komma hem, säger Göran.

Sedan den dagen har inget varit sig likt. Basketen intog Görans liv och har sedan dess inte släppt greppet om honom. Men det är i högsta grad ömsesidigt. Han bestämde då i Solnahallen att ge den all sin tid. Efter nästan tio år på läktarna kan han i sin Excelfil, där han håller ordning på allt, summera nästan 1300 matcher.

I början var det bara Solna som gällde, och bara hemmamatcherna i Solnahallen, men snart blev det även bortamöten i närområdet. Och i nästa steg började han se matcher där Solna inte var ena parten och han startade med resor till Solnas bortamatcher runt om i landet. Tre säsonger har han sett precis alla matcher som Solnas damlag har spelat, både hemma och borta, för sedan den där speciella första matchen i Solnahallen har han haft en förkärlek för dambasketen.

– Jag har alltid sett, och ser alla herr- och dammatcher jag kan med Solna, och numera AIK, men andra matcher jag går på blir det nästan bara dam. Det är inget förnuftsgrundat att jag föredrar dambasket. Det handlar enbart om känslor, för jag är en känslomänniska.

Görans basketintresse har fört honom till i stort sett alla arenor där det spelas elitbasket i Sverige. Han reser med tåg, bil, båt och flyg, d v s det som krävs för att ta sig matchen ifråga i tid. Bara någon enstaka gång under alla åren har han rest med laget, och då bara på hemmavägen, för som han säger: ”man vill ju lämna spelarna i lugn och ro innan matcherna”. Han betalar annars allt ur egen ficka. Som mest har en säsong kostat honom 25 000 kronor, men säger att det var värt vartenda öre.

Foto: Anders Tillgren

Att Göran kunnat lägga ned det här engagemanget har bara varit möjligt för att han är ensamstående, och även om han har kunnat unna sig det rent ekonomiskt kan det inte ha varit helt lätt att kombinera med arbetet som han sedan länge haft på Posten?

– Nej, det har varit ett pusslande eftersom många matcher spelas på vardagarna. Och sedan handlar det ju om att hitta de rätta restiderna och priserna. Svårast blir det ju vid slutspelen. Då får man ta det som finns till det pris som finns.

Det är mer regel än undantag att Göran är bortalagets ende supporter när han är på match. I Luleå, där han varit 14 gånger, har det t ex nog undrats vem den där Stockholmaren är, han som är på plats när Luleå möter olika lag i ligan.

-Det kanske är lite udda att åka till just Luleå, som ligger långt bort, så många gånger, men de har ett bra lag, bra publik och en fin arena, är Görans enkla förklaring.

Den där första basketsäsongen för Göran, 2007-08, beskriver han som enastående. Han fick se sitt Solna vinna SM på båda dam- och herrsidan, man minns också med glädje med vilken enkelhet det gick att komma in i basketvärlden.

-Basketen är så liten att en av fördelarna är att det är så lätt att få kontakt och komma nära. Bara en sådan sak som när jag åkte med supporterbussen till Sundsvall till en av finalerna, så åkte klubbledningen med oss. Då fick man höra klubbdirektören Jan Marklunds insideprat. Det var en stor sak för en nykomling som jag.

Året efter de dubbla gulden vann damerna igen, medan herrarna föll i finalen.

-På den tiden var det på liv och död för mig. Det var vinna som gällde, inget annat. Det var rent hemskt när Solna förlorade, men all det där har förändrats, berättar Göran.

Efter hand började han uppmärksamma andra lag som var framgångsrika och hade bra spelare. En som han speciellt nämner är Cleo Forsman i Telge. Det var då han började följa matcher som inte Solna var inblandade i.

-Numera känner jag inte något agg mot något annat lag, även om ”mitt lag” skulle få stryk. Det handlar mest om glädje över att få vara med om matcher som är kul, vilket det är de när det är jämnt, eller när det ena laget hämtar in stora underlägen. Basketen är bäst när det är spännande och lagen gör sitt yttersta!

Göran var inte så förtjust i annat än ligabasket inledningsvis, men även i det avseendet har hans intresse vidgats. Redan under ”sin” andra säsong började han följa Basketettan och efter ett besök på NM, som under en rad år spelades i Solnahallen, även ungdomsbasket. Det har även lett till flera resor då han följt svenska ungdomslandslag under EM i olika europeiska länder. Han finner ett särskilt intresse i att följa hur ungdomar utvecklas till seniorer.   En speciell spelare i det sammanhanget är Emelie Enjebo, som startade i Solna Branten i Basketettan och sedan blev etablerad elitspelare. Göran berättar att han sett Enjebo spela i åtta olika klubbar!

-Jag tycker nuförtiden att det är lika kul med ungdomsmatcher som att se seniorer. Det är inte sällan som jag fått frågan ”vems förälder är du då?” när jag varit på match. Och att se på ettan är lite som att se ”basket på riktigt”, lite småprimitivt, ofta utan läktare men alltid mycket glädje. Basket är inte alltid som bäst bara för att det är tusentals på läktarna. Snarare tvärtom.

Solnas damlag nådde 2013 finalen, där de dock föll mot Norrköping. Sedan kom inga fler framgångar för klubben.

– Efter silveråret började man ana att något inte stämde. Det kändes på något sätt som sista rycket och till slut blev det tyvärr så att Solna drog sitt herrlag ur ligan och damerna åkte ur i kvalet. Damernas kvalår kändes som ett farväl och jag ville därför se alla matcher de spelade. När det var över för båda lagen var det som om något slitits ifrån mig. Det jag hade bara försvann.

Göran, som varit medlem i AIK i 40 år, blev senare kallad till det medlemsmöte då man skulle rösta om sammanslagningen med Solna Vikings.

-Först blev jag arg, funderade att gå ur och tänkte att ”de stal min klubb”. Men efter ett tag sansade jag mig och insåg att det var det enda rätta att göra. Ångesten över att Solna försvunnit vändes till något positivt och nu ligger även mitt baskethjärta i AIK, säger Göran.

Så nu är det AIK han följer med intresse, men naturligtvis många andra matcher också. Basketen och spänningen i matcherna är det centrala. Sporten förändras över tid och han med den. Intresset går dock inte ur. Han säger blygsamt att han borde kunna mer om själva spelet, taktiken etc., efter alla matcher han sett, men han har nog bättre koll än han vill påskina. Han säger att han har lite mer perspektiv numera. Förr vill han alltid vara mitt inne i spelet och det som hände, och helst sitta direkt bakom bänken för att inte missa något. Numera har han dragit sig tillbaka längre upp på läktaren. Och därmed vidgat vyerna, får man anta.

Till sist skall vi låta Göran Åström sammanfatta med sina egna ord. Det kan inte sägas bättre än så här, när det kommer från en sann supporter och basketälskare:

-Väldigt mycket handlar om basket för mig. Det är det som ger mitt liv innehåll och mening.