Kvinna, föregångare, förebild

Det första Karin Laukkanen säger till mig när vi träffas för den intervju vi avtalat om, är:
– Varför vill du skriva om mig? De som är unga och aktiva nu känner ju inte ens till att jag har varit basketspelare!

Kanske just därför. I en tid när de yngre förknippar Björn Borg med kalsonger, Ingemar Stenmark med ”Let´s dance” och Gunde Svan med ”Fångarna på fortet” och inte ens känner till att de är bland de tre främsta svenska idrottarna någonsin, är det viktigare än någonsin att känna till historien.

För många är Karin en person som man visserligen kan se på läktarna i Stockholms baskethallar, men som annars är den kontorist på AIK:s kansli som dagligdags arbetar med ekonomi. Inte för att Karin anstränger sig särskilt hårt för att sprida en annan bild av sig själv, men den beskrivningen av henne är långt ifrån den sanna.

Annat går inte att säga om en person som debuterade i den högsta serien som 14-åring, i landslaget fyra år senare, som varit med om att vinna tre SM-guld efter 14 år i elitserien, gjort mer än 50 landskamper, och efter spelaråren varit coach på hög nivå under 20 års tid. Tiden har gått och numera ligger basketkarriärerna bakom henne. Icke desto mindre måste hon sägas ha varit en föregångare i flera avseenden och en av förebilderna som inte minst dagens yngre tjejer borde ha glädje av när de skall staka ut sina basketliv.

Allt började när Karin var sju år och familjen precis hade flyttat till Stockholm från Hofors i Gästrikland. Karins pappa, som var finskt krigsbarn i just Hofors, hade återvänt till Finland, gift sig och sedan flyttat tillbaka till Sverige. Men nu styrdes kosan till huvudstaden och inledningsvis Rinkeby, där Karin och hennes kompisar fångades upp av Kristofer Hahne, som hade startat basketgrupper i förorten. Familjen flyttade snart till Vinsta, och Karin, som direkt slukades upp av basketen, rusade snabbt ifrån sina jämnåriga basketkompisar och fick träna med pojklagen. Genom Hahnes försorg hamnade hon i Solna. Att träna och spela så pass långt hemifrån för en ung tjej hade inte varit möjligt om inte föräldrarna hade ställt upp och skjutsat henne var eviga dag.

Och familjens, inte bara föräldrarnas, betydelse för henne, har varit ovärderlig. Karin är den yngsta av tre barn i en sportig och aktiv familj som alltid hållit ihop i vått och torrt. Den ene av hennes bröder var för övrigt också basketspelare i Solna, och barnen fick stöttning av föräldrarna, och varandra, i allt de gjorde.

– Mina föräldrar ställde upp helt och hållet. Inget kunde t ex hålla dem borta när vi spelade match. Pappa var alltid den som pushade mig och sa ofta: ”Du kan uppnå allt du vill”. Mamma, min trygghet i tillvaron, var den som balanserade upp det hela. ”Var den du är” var hennes uppmaning till mig.

Karin förblev Solna trogen, med ett års undantag, under hela sin tid som spelare. En höjdpunkt i karriären var givetvis de tre SM-gulden 1986-88, då Solna bröt Södertäljes svit på nio raka.

– Länge såg det ut som om Södertälje skulle vinna SM i all evighet, så när vi slog Visby i finalen och tog vårt första guld, var det verkligen speciellt. Men vi hade också ett fantastiskt lag, säger Karin.

Vid sin sida hade Karin flera legendariska spelare, som Anne-lee Mellström, Kerstin Jakobsson och Carina Brandén (tidigare Bärlin). Och så hade Solna amerikanskan Tammy Jackson, som blev grädden på moset. Laget coachades av Charles Barton, som då tog sina första stapplande steg som tränare. Barton säger än idag att det här laget är det bästa han någonsin tränat. Och tillsammans nådde de ytterligare en milstolpe, då Solna på hemmaplan besegrade det ryska mästarlaget Dynamo Novosibirsk i Europacupen.

Hur bra var de här tjejerna som hade sin topp för 30 år sedan? En kväll sitter jag och tittar på en film med highlights från en av Solnas finalvinster. Jag kikar förstås mest på den blonda spelaren med nr. 10 på ryggen, som rör sig fint, jobbar hårt och sätter flera poäng med sitt lite aviga skott. Men jag imponeras av det jag ser. Solnatjejerna spelar snabbt, har bra teknik, rörlighet och flyttar bollen på ett utmärkt sätt. Utan tvekan skulle de klara sig bra mot många av dagens ligalag.

– Spelet har förstås förändrats väldigt mycket sedan jag höll på. Det är t ex mycket mer fysiskt idag, men jag tror att vi var bättre grundtränade, säger Karin.

– För oss var det t ex viktigt att ha en bra kondition. Man ägnade sig mycket åt löpträning, men också åt andra idrotter. Vi höll på och idrottade med allt möjligt, så ofta vi kom åt, ja vi tränade mest hela tiden. Kanske t o m för mycket och möjligen fel. Träningsläran har utvecklats. Idag vet man bättre vad ett bra träningsupplägg innebär.

Foto: Anders Tillgren

När Karin beskriver sig som spelare säger hon sig ha varit en ”robust” försvarare och forward, även om hon kunde och fick spela på de positioner som vi idag kallar 1-3.

– Men jag var nog ganska smart på planen, läste spelet bra och var en ledartyp, även om jag aldrig såg mig själv på det sättet. Det är vad andra har sagt.

En av dem var Charles Barton. Han hade Karin som kapten för laget och uppmanade henne tidigt att bli coach. Han tjatade också ofta på henne eftersom han insåg att hon hade en stark påverkan på det övriga laget. ”När du är på bra humör är hela laget på bra humör”, sa han bland annat.

Relationen som Karin hade med coachen är inte olik den som ambitiösa coacher ofta har med lika målmedvetna spelare. Det utvecklas ofta en form av hatkärlek, där det finns en grundmurad respekt i botten.

– Jag var ju en typ som ville bli bäst i allt jag höll på med, så ibland slog det gnistor mot coachen, som ju hade sina prioriteringar. Vi hade våra konflikter, men också många fina stunder. Jag har honom att tacka för mycket, säger Karin, som efter karriären haft en mycket bra relation med Barton.

Efter det tredje raka guldet stannade hon ytterligare en säsong, men sedan var spelartiden i Solna över för Karin Laukkanen. Hon hade ett års uppehåll från basketen, innan hon tillsammans med Carina Brandén avslutade karriären med en säsong i Järfälla. Sedan började en ny era. Det var Jan Marklund i Solna som ringde och ville att hon skulle börja coacha. Och så blev det. Den karriären kom att vara i två decennier.

Karin Laukkanens finska arv och kopplingen till det forna hemlandet, har haft, och har stor betydelse för henne. På flera olika sätt. När hon som 16-åring såg lagkompisar sticka iväg på landslagsläger, undrade Karin: ”Varför får inte jag också spela i landslaget?” Då sa någon: ”Du är ju finsk medborgare”, något som Karin inte ens hade reflekterat över. Föräldrarna gick, en smula motvilligt, med på att låta henne byta medborgarskap. Så började hennes landslagskarriär.

Och till skillnad mot många andra invandrarbarn i andra generationen har Karin t ex några av sina bästa vänner i Finland. Det kan hon tacka basketen för.

– Jag pratar ju finska, så när vi var ute och spelade junior-EM så lärde jag känna många av de finska spelarna. Några av dem har jag jättebra kontakt med fortfarande, t ex Teri Airas, ett av de allra största finska basktenamnen någonsin, och Hilpi Savikko, som bland annat varit finsk förbundskapten.

De finska kontakterna ledde till att Karin 1997 rekryterades till Finland som coach för ligalaget ToPo och som instruktör för de kvinnliga spelarna på idrottsskolan Mäkelärinteen Lukio i Helsingfors. Instruktör för killarna var för övrigt Solnabekantingen Pekka Salminen, som nu är förbundskapten för de finska damerna. Men det blev bara ett år i Finland, även om hon hade flera anbud att bli heltidscoach.

– Att jobba som basketcoach är ett kringflackande liv och jag sa till mamma att om jag blir kvar i Finland nu så kommer jag kanske aldrig hem igen.

Så Karin återvände till Sverige, men coachandet fortsatte.

– Mitt mål var att bli den första kvinnliga förbundskaptenen och jag måste säga att jag blev ordentligt pushad från t ex förbundet, som ordnade så att jag fick gå alla de nödvändiga utbildningarna.

Den första kvinnliga landslagscoachen blev dock inte Karin. Hon säger att det kanske berodde på att hennes finska lynne, med för lite självförtroende. Den första kvinna på posten blev istället Jurgita Kausaite (2015), som senare kom att bli en viktig person i Karins liv. Men Karin fick uppleva att coacha svenska ungdomslandslag, talanglandslaget och även vara assisterande till Eivind Möstl i seniorlandslaget. Och även på klubbnivå fick hon vinna ett svenskt mästerskap. Det var när hon assisterade Anders Härd vid 08 Stockholms guld 2003.

Karin har varit tränare för många spelare som hör till de främsta på damsidan i Sverige, sådana som Kadidja Andersson och Anna Barthold. Så med lite perspektiv, vad kan hon säga om coaching och sitt eget sätt att leda lag?

– Jag skulle nog säga att jag var en ”head coach”, med betoning på huvud. När jag var ung spelare fick jag alltid höra att gör inte så och gör inte det. När jag själv blev tränare försökte jag vända på det. Istället för att säga vad man ”inte” skall göra är det bättre att säga vad spelarna skall göra. Men coaching för mig handlar om att få ut maximalt av laget och att skapa utveckling. En viktig del i det är att alla i laget mår bra, för då fungerar gruppen bäst. Och när man får uppleva de där stunderna, när man får ett riktigt ”flow” och allt flyter, då känner man att det är värt allt.

Och vilket var det bästa ögonblicket som coach?

– Det fanns egentligen inget speciellt ögonblick eller händelse, utan bäst var de tillfällen när det t ex brann i ögonen på spelarna på den där tidiga morgonträningen. Det är då det är som finast att vara tränare.

Perioden som coach kom till ända 2011 och sammanföll med ett par dödsfall i den närmaste familjekretsen, men berodde också att hon i princip var utarbetad. En lång radda år med väldigt lite vila, då hon varit igång året runt, begärde sitt pris. Sex år har passerat sedan dess och trots flera propåer har hon sagt nej till förslagen som kommit de här åren.

– Jag vet att om jag tar ett uppdrag så fastnar jag i det direkt. Det kommer att sluka all min tid. Jag har helt enkelt inte vågat, säger hon.
– Att coacha är det absolut roligaste jag vet, men hade jag kunnat göra det på heltid här hemma redan tidigare hade kanske situationen varit en annan idag.

Istället har hon valt att fortsätta jobbet med administration i AIK. Det började hon med redan för tio år sedan, då i Solna Vikings. Så länge hon coachade fick hon göra det på halvtid. Numera är det hel tjänst på kontoret som gäller.

– Med undantag för året i Finland har jag aldrig varit heltidsanställd som spelare eller coach. Jag jobbade i andra branscher, men hade arbetsgivare som lät mig vara ledig den tid som krävdes för basketen. Och Europaspel kom inte alls ifråga på den tiden, även om Charles Barton sa till oss att ”Ni borde spela därute allihop”.
– Visst hade jag kunnat stanna i mitt gamla jobb. Jag hade definitivt tjänat bättre, men det jag gör nu är roligare. Jag gör det för kärleken och kopplingen till basketen.

För 14 år sedan fick Karin Laukkanen, som då coachade i 08 Stockholm, ett samtal från Hilpi Savikko i Finland. Hon rekommenderade en litauisk spelare vid namn Jurgita Kausaite till Karin. Vid den tidpunkten införde Finland en regel om att de enda utländska spelarna i ligan skulle komma från EU. Eftersom Litauen vid den tidpunkten inte var EU-medlem kunde Kausaite, som några år tidigare hade vunnit EM med sitt land, inte fortsätta sin karriär i Finland. Karin nappade på kroken och Kausaite spelade den följande säsongen i 08 Stockholm.

Coachen och spelaren blev ett par som fortfarande bor och lever ihop, men Karin dementerar att det var kärlek vid första ögonkastet.

– Det växte på något sätt fram under säsongen. Det var först den följande sommaren det hände, säger hon.
– Och redan tidigt bestämde vi att vi en dag skulle coacha tillsammans, men det har aldrig blivit av eftersom jag slutade 2011.

Hur gör man som erfaren coach, när man lever under samma tak som en professionell coach? Ger man råd om hur hon skall göra?

– Ibland frågar hon mig om saker, men det är nog mest för att få en bekräftelse. Och jag säger aldrig till henne vad hon skall göra, möjligen vad hon skall förändra, om hon frågar om något. Mitt bästa råd till henne är det som mamma sa till mig, ”Var dig själv” och så det där jag sa tidigare, att det viktigaste är att alla mår bra.

Att leva som öppet gay, vilket Karin alltid gjort, har inte varit förknippat med samma bekymmer för henne som andra inom idrottsvärlden, inte minst på den manliga sidan, har haft. Och hon är befriande obesvärad när hon berättar om sina erfarenheter.

– Det var först när jag var 20 som jag upptäckte min läggning. Det kom helt överraskande. Först var det lite svårt, men allt släppte när jag berättade för familjen och de närmaste vännerna. Sedan dess har det inte varit några som helst problem., säger Karin.
– Jag har aldrig gjort någon hemlighet av det, men är inte heller den som basunerar ut det. Jag har alltid velat att andra först och främst skall lära känna mig för att jag är just Karin och inte för något annat.

Att idrottare och tränare har olika sexuella läggningar är inget som någon längre höjer på ögonbrynen åt. En annan fråga där vi faktiskt inte nått lika långt är den om kvinnliga coacher. När Karin coachade i ligan var hon den enda kvinnan. Många år senare, i dagens liga, finns också bara en kvinnlig coach. Det är just Jurgita Kausaite.

– Jag hoppas att fler tjejer får och tar möjligheten att coacha även på den högsta nivån. Och jag ser fram emot den dag då vi åter får en kvinnlig förbundskapten. Det är så viktigt med kvinnliga förebilder. Det behövs fler sådana för att andra skall inspireras och våga.

Och en sådan förebild har Karin Laukkanen varit. Och är fortfarande. Fast det skulle hon inte själv säga. Men det tycker vi andra.

Text: Tapio Joulamo, som är  frilansskribent och bland annat driver basketsajten wordartbloggen.eu