Nisse Hedström

Den hårt arbetande late bloomern

Han har ett stort nätverk, inte bara i basketvärlden utan främst i näringslivet. Nils Hedström säger att han vill bry sig och kan beskrivas närmast som en levande Linked In, för han vill ha kontakt med så många som möjligt. Och han anstränger sig verkligen för att hålla igång sitt nätverk. Sådant kräver väldigt mycket tid, men Nisse gör sitt bästa för att klara av det. Precis som han gjorde under sina elva säsonger i Basketligan och som han gör i sitt nuvarande nuvarande jobb som Key Account i rekryteringsföretaget Next u.

– Jag gillar att ligga i, att trixa och dona. Det har jag alltid gjort. Under hela basketkarriären har jag t ex jobbat vid sidan av. Jag har alltid kört hela tiden och hittade ofta luckor så att jag kunde jobba även på resorna. Hade vi en match i Östersund så bokade jag ett kundmöte där. Och kom vi tillbaka från en bortamatch klockan tre på natten så var jag på jobbet på morgonen. Lagkompisarna fick ofta samlyssna på mina samtal med kunderna, så det kändes som om de också jobbade säger han med ett skratt.

Som huvudstadsprofil är Nisse Hedström mitt i prick. Han är urstockholmare av sjätte generationen. Han bor och jobbar i stadens hjärta och har under hela sin basketkarriär spelat för Stockholmsklubbar. Men det satt hårt inne innan han blev elitspelare. Nisse höll på med andra sporter i ungdomen, sådana som karate och judo, och hade det inte varit för storasystern, som var baskettränare, så hade nog inte ens hittat till en baskethall. Genom henne testade han i alla fall på basketen. Då var han 15 år, en startålder som kanske inte är möjlig för en blivande ligaspelare i våra dagar. Och lätt var det inte för Nisse heller.

– Jag var kortare än alla andra och inte snabbast heller. Det var inte lätt, men jag tror att jag vann respekt genom att vara social, jobbade hårt och tyckte det var kul. Och med hjälp av bra tränare lyckades jag komma ikapp de andra, berättar han.

Kanske är det typiskt för en person som Nisse att han redan i den åldern, då många av konkurrenterna redan spelar i ett ungdomslandslag, slog sig in i basketeliten och blev en ”late bloomer”.  Har han föresatt sig något så gör han allt för att nå dit. Han började i KFUM Central och karriären ledde honom via Lidingö i Basketettan, till Solna och sedan 08 Stockholm. Numera huserar han, på en mindre ambitiös nivå, i moderklubben Central i division I. Förra säsongen gjorde han ett inhopp i Djurgården, när Stefan Bergman bad honom hjälpa till, men det var en tillfällig insats.

Alla som sett Nisse spela på den högsta nivån minns honom som en hårt jobbande och intensiv, men ändå elegant spelare, med ett utomordentligt skytte utifrån. Under sin bästa säsong satte han 47 % av sina trepoängsförsök och säger sig ha ligarekordet för antalet satta treor i sträck. 13 raka säger han att det blev, en svit som sträckte sig över två matcher. Men hur skulle han beskriva sig själv som spelare?

– Jag hade vinnarmentaliteten. Det är något jag alltid haft med mig, båda på planen och utanför. Och så tycker jag nog att jag var bra i försvar och bestämd i mitt spel. Och lättcoachad.

När jag undrar hur han, som en så viljestark och bestämd person, som verkligen vet vad han vill, kan vara lätt att coacha, säger han att han är en lojal person och öppen i sin dialog, och talar med både värme och beundran om de coacher han fått jobba med. Och det är en hel radda, sådana som Stefan Bergman, Tommie Hansson, Jonte Karlsson och Pekka Salminen. Med Salminen klickade det särskilt bra och tillsammans tog de SM-guldet till Solna, en höjdpunkt under Nisses år i ligan. Det blev dock hans enda, efter att flera gånger ha varit snubblande nära.

Nisse fick aldrig ikläda sig den svenska landslagsdressen, men menar att han, när han var som bäst, borde ha varit med i alla fall på något landslagsläger för att visa vad han gick för. Men han grämer sig inte.

– Jag har alltid älskat att träna, men i alla lägen satt familj, vänner och arbete före basketen. Det var ett val jag gjorde eftersom jag visste att jag aldrig skulle bli en NBA-spelare. Det viktigaste för mig har alltid varit att skaffa ett bra liv när basketkarriären var över. Förmodligen hade jag kunnat spela några år i lägre division utomlands, men det ingick inte i min plan, säger Nisse.

Men även om han inte satsade allt på basketspelandet, så har den förstås alltid varit betydelsefull och en viktig del av hans liv. Inte bara för att han genuint älskar sporten.

– Idrott, och i synnerhet elitidrott, är den bästa skolan. Utan tvekan. Man får lära sig öppenhet, att anpassa sig, ge och ta kritik. Och alla lagkamrater som på olika sätt berikar ens liv. Det borde vara alla förunnat att få uppleva gemenskapen. Man vinner och förlorar tillsammans. Det är fantastiskt. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Foto: Anders Tillgren

Med den sociala förmåga Nisse har, och med sin attityd, är det inte förvånande att han var lagkapten under åren i 08 Stockholm. Han var en pådrivare, en som aldrig accepterade något halvdant, vare sig av lagkamraterna eller av sig själv.

– Jag tvekade aldrig att säga till eller ens kritisera, men alltid med rent uppsåt, öppenhet och med ärlighet. Sådan är jag mot alla, även mina vänner. Jag har alltid haft lätt för att umgås med folk och accepterar andra som de är. De enda jag har svårt för är de som har en dold agenda. Dem klarar jag mig utan.

Många av de som han spelat med, men också mot, har förblivit hans vänner, sådana som han umgås med eller har kontakt med: Calle Arnold, Peter Bogner, bröderna Inan, Joakim Blom, Olivier Ilunga med flera. Och med stor respekt nämner han namn som Mattias Sahlström och Leslie Myrthil:

– Båda var verkliga fullblodsproffs, individer som format mig som individ, på planen och utanför.

Nu när han varvat ned basketen men fortfarande med sin rutin ställer till ett
elände för många av de unga som han spelar mot i basketettan, så blir en naturlig fråga om han inte kan tänka sig en ledar- eller tränarroll inom basketen. Han säger att det får vänta, i alla fall tills treåringen där hemma, som för övrigt ”definitivt skall bli en idrottare”, börjar med någon sport, men utesluter det inte.

Kanske är Nisses kombination av basketerfarenhet och hans framgångar i näringslivet något som dagens svenska basket behöver i någon roll. Han ser dock inte så mycket på basket nuförtiden, följer bara resultaten och lite NBA, bland annat för att han menar att dagens svenska basket har mycket att arbeta med för att bli mer attraktiv.

– Det måste göras mer och man måste se det från publikens perspektiv, och så att den tilltalar media och fans. Vi måste lära oss av andra ligor och länder och se hur de gör. Jag tror att det är för lite duktiga näringslivsmänniskor inblandade i dagens elitbasket, sådana som kan organisation, bolagsstyrning och ekonomi, säger han med eftertryck.

Och där slutar vårt möte på Nisse Hedströms kontor vid Odenplan. Denne ”late bloomer” har med sitt sätt att vara och spela, och genom sina framgångar, ristat in sitt namn i Stockholmsbasketens historia. När vi skiljs åt är det med känslan att vi inte sett det sista av honom. Den förhoppningen är vi nog många som delar.